Vi finns, vi som ångrar barn

Min egna syster har uttryckt sin skam över att ånga sina barn. Men när man talat med henne så inser man att det inte är barnen utan beslutet hon tog att skaffa barn under den perioden och med den mannen. Som ni kan lista ut så är hon ensam med två små barn, och hennes yrke går inte ihop med förskoletiderna, så konstant stressoch pusslande för att få allt att gå ihop. Men hon har sin familj som stödjer och avlastar. Men jag kan förstå att vissa ångrar beslutet att man skaffa barn, för det är tufft i perioder och desto värre om man står själv med allt. För mig finns det en sillnad att se sitt barn och känna, jag vill inte ha Dig vs. Jag ångrar att jag tog beslutet och skapa mig det här livet under dessa omstädigheter, alt jag hade velat avsatt mer tidför mig själv innan familjelivet etc.

Varför är det roligt? Jag kan ha ha åsikter om barn även om jag inte vill vara förälder.  Har du några åsikter om politik? Är du politiker? Tycker du något om musik du inte har skapat själv?

Jag har rätt. Det finns de som ångrar sina barn. Hur gör din bild det osant?

Jag kan inte förstå hur man kan ångra sitt barn men förnekar inte att ni finns av uppenbarliga skäl. Ni saknar helt enkelt den grundläggande föräldrainstinkten precis som asexuella saknar det sexuella behovet. Fortplantning, mat och överlevnadsinstinkterna är grundläggande hos en normal människa men många människor fattas dessa grundläggande behov. Om det är en genetisk defekt el en konsekvens av dagens moderna samhälle som urholkat vissa människor instinkter vet jag inte men ni som inte känner ngn som helst drift att skaffa avkomma: gör det inte heller. Det finns nog en anledning att inte föra era gener vidare heller så följ den "instinkten" tack, för allas skull.

En normalt funtad mamma med normala instinkter och förmåga att älska kan dock aldrig förmå sig känna ngt annat än djup kärlek och tacksamhet över sitt barn.

I min systers fall så verka allt rätt. Många år av kärlek, första barnet kommer och de ärblyckliga familjen. De köper hus som påbörjas med renoveringar, andra barnet kommer och veckan efter att barnet är fött släpper han nyheten, han är förälskad i din kollega och hon är gravid. Samma dag lämnar han henne, nysnittad med en nyfödd och en treåring i ett havlklart hus, fem timmar bort från sin familj. Det tog lång tid att komma till rätta praktiskt ich tillsist psykiskt. Hårdast var när pappan säger till sonenpå 4år att dom aldrig mer kan träffas, för han har en ny familj. Sonen frågar om han inte älskar honom, och får till svar "nej, inte längre. Men du har mamma som gör det". Det tog iaf ett år att få pojken att sluta väta och andra problem som kom efter det. Så den perfekta mannen som alltid vart helt fantastisk man och far, vände allt på en dag.

Vilken fantasilös analys. Jag har aldrig sagt att jag njuter av att veta det. Jag har sagt att jag gillar att ha rätt. Här och i alla sammanhang. 

Jag vet redan att mitt beslut att inte ha barn är rätt. Jag sitter här för att se att andra (som så gärna säger att man aldrig kan ångra ett barn) kanske ska inse att de inte vet hur alla andra känner. Det kanske skulle kunna få någon att sluta utgå från sig själv utan tillstymmelse till empatiska insikter.

Jag tycker att det finns större logik i att allas känslor inte är likadana. Särskilt då de flesta säger att den kärlek de känner för sina barn inte liknar någon annan kärlek. Det borde ju leda till slutsatsen att det existerar olika typer och grader av känslor.

Eller så kan barnet knyta an till pappan. Han kanske är mer intresserad av att vara förälder, och då är det inte ett lika stort problem för barnet.

Hahahahahahahahaha! %0-talet ringde. Det vill ha tillbaka sin människosyn.

Det beror antagligen på det du beskriver tillsammans med sociala och personliga faktorer. Det beror inte på att han har en penis, vilket är vad som framgick av inlägget jag svarade på.

Om han hade varit hemma från början hade rollerna varit omvända. Om din kusin hade varit den som tog hand om ditt barn hade det varit hen som hade koll. Det är inte fråga om moderskap.

Det var ju synd. Och därför menar du att det gäller för en majoritet av pappor? Tillåt mig skratta.....

Majoriteten av papporna jag känner är lika mycket förälder, har varit lika mycket ledig och vabbat lika mycket...

Var du själv en sån som "inte kunde älska nån annan än sig själv" under tiden du inte ville ha barn?

Så jäkla bra, hahaha!!
Jo, men frågan är om mäns sämre förmåga(om vi nu ska generalisera) beror på en biologisk grund eller vi faktiskt socialiseras att utveckla olika egenskaper. Och nu är det ju så att den iden inte är särskilt ny eller revolutionerande. Precis som att flickor inte föds till att älska rosa.

So? Amning hindrar inte ett jämställt föräldraskap. Jag ammade i över två år och vi delade ändå på föräldraledigheten och ALLA nätter.

Det är helt okej att det var så för er, men när du tar ditt eget liv som exempel för att "rättfärdiga" ett stenåldersinlägg är det inte längre bara en personlig berättelse.

Alltså beror det på att du tog hand om barnet, inte på att du är mamman. Och det finns ju andra sätt att mata barn vid behov.

Ja, eftersom att mammor som ångrar sina barn/är anti föräldraskapet skuldbeläggs mer här i tråden än vad pappor i samma situation gör hör det i allra högsta grad till ämnet.