Vi finns, vi som ångrar barn

Nej, du förstår inte det. Ignorance is bliss som någon skrev. Jag kan inte heller själv HELT greppa känslan eftersom jag själv inte känner så, men att lägga orden i munnen på någon annan eller döma ut hen bara för att ser jag inte meningen med.

Vad tråkigt att du är så svag att ett förtroende raderar ur alla år som förflutit innan.... Vad exakt är det du blir ledsen för när skillnaden för i alla fall mig och "duärinteensam" och några till i tråden hade varit noll om vi inte fått veta? Och att önska att man inte skaffat sitt barn och önska livet ur hen är det en ENORM skillnad på.

Du kanske skulle lyfta blicken och se att allt kanske inte är vad det förefaller att vara, men att det kan vara okej ändå. Den enda som led något av att min mamma ångrade sitt val var ju hon själv och som sagt var det ingen som visste om det. Inte pappa, inte jag, inte någon. Inte innan jag var vuxen och i ett förtroligt samtal fick veta det.

Och varför skriver du "ni"? Jag skriver i egenskap av barnet, inte föräldern som ångrar. Men ditt resonemang känns inte lika starkt då så det är inte så konstigt kanske...

Snälla sluta tala om vad som är normalt och inte utanför din lilla bubbla. Min mamma är som sagt högst normal. Ja, jag är ung. Mamma och jag har ett fint förhållande, speciellt nu när jag är vuxen skulle jag säga, varför skulle jag inte kunna få veta? Min mamma vet att jag fått den bästa av barndom av henne och att hon inte hade ett skit att skämmas för. Hade hon haft det hade hon för det första inte behövt berätta det  och för det andra säkert inte gjort det.
Jag älskar och respekterar min mamma än mer sedan jag fick veta. Och som sagt, varför skulle jag ta illa upp av det? Hur känsliga är folk? Skulle alla fina barndomsår bara försvinna för att hon berättat det?
Jag vet att du generellt sett har lågt förtroende för ungdomar, sluta med det. Det är helt onödigt.

Och allvarligt, tror du att min mamma hade berättat för mig om jag varit "instabil"? Alla dina anekdoter från ditt och bekantas liv är säkert relevanta just där, i sitt sammanhang. Men försök inte använda dem som  någon slags allmän sanning.

Vi har pratat om det i en annan tråd och som sagt, bara för att det är så för dig så är det inte så för andra... Lär dig det så blir allt mycket lättare.

Håller med! Visst skaffar man alltid barn av egoistiska skäl, men den anledningen som du nämner är extra egoistisk.

Och nej, familj är inte det minsta självklar. Jag avskyr min pappa till exempel. Jag umgås med honom för att min dotter älskar honom och för att min katt bor hos pappa medan det finns vänner(dvs min riktiga och självvalda familj) som jag skulle dö för. Blod har inget med det att göra.

Därför att vi är nära. Vi kan prata om allt och när jag själv var på g att bli förälder var det mycket frågor om livet och föräldraskap. En av anledningarna till att hon berättade var för att tala om att tja, alla hinder kan överkommas om man jobbar hårt med dem. Utifall jag skulle känna samma sak för mitt barn, vilket inte hände sen.

Varför skulle det inte vara normalt? När hon visste att jag inte skulle ta illa upp, när hon visste att jag vet hur älskar jag alltid varit och är. Hon har liksom aldrig önskat att JAG skulle dö eller försvinna utan att hon valt ett annat slags liv. I det finns det ingenting att bli upprörd över. Och jag förstår att du mår bättre av att jag skulle vara "ett lyckligt undantag", men det finns fler exempel bara här i tråden...

Varför jag inte talar om några uppoffringar för mitt barn? Tja, för att hon är 2,5 år och jag faktiskt inte än kan se några vidare uppoffringar. För min mamma var det så och jag var som sagt VUXEN när hon talade om det...

Känner du till Jeannine vet du vad jag talar om...

Dubbeltumme upp!

Igen, det är ingen(tror jag) i tråden som sagt att de inte älskar sitt barn...

Vad jag läser om dina erfarenheter i din omgivning tycker jag snarare att den verkar märklig och har haft en tragisk inverkan på dig....

Here we go again. Min mamma ångrar livet med barn, hon ångrar däremot inte att jag finns till. Nej, inte det minsta känslokallt. Vi är så pass nära att vi pratar om allt och hon känner ju mig och hade inte berättat om hon inte vetat att jag kunnat hantera det. Jag är glad att hon berättade det, det gav mig mycket i mitt eget föräldraskap.
Dessutom så hade hon ju inte berättat om hon under barndomen fått mig att känna att hon ångrar livet med barn. Men hon vet att hon var och är en fantastisk mamma och att jag på intet sätt kunnat känna hur hon känt.

Jag ser det faktiskt tvärtom. Eftersom att vara en bra förälder och att ångra barn inte hör ihop nödvändigtvis så är den som ångrar sitt barn, men ändå lyckas vara en bra förälder och inte låter barnet märka detta en högst lyckad och stark person.

Men du tror att situationen blir bättre för att du trycker ner kvinnan?

Tror du på det själv? Göra den svage svagare. Du hjälper ingen genom att trycka ner kvinnan, hon har det jobbigt nog som det är.

Men på allvar, tror du verkligen att det hjälper? Om du nu verkligen är ute efter att hjälpa...

Barnfritt är i min mening alltid självvalt, man är ju fri från något. Barnlös är man däremot om man saknar något, då det alltså inte är självvalt.