Vi finns, vi som ångrar barn

Jag tror det är större risk att man blir ensam och bitter som gammal om man har levt ett begränsat liv som hemmafru med barn och barnbarn som enda intresse och kontakt. Inte lätt när "livets mening" helt plötsligt släpper taget om mammas kjolkant och ger sig ut i livet, då försvinner ju mammans hela existensberättigande när hon inte längre har något eller någon att leva för. 

Det är då martyren kryper fram, "staaaaackars mig, ingen bryr sig om mig, jag sitter här alldeles ensam buhu", och så kör de känslomässig utpressning mot barnen. 

Kvinnor som har levt ett mer utåtriktat och inte lika enkelspårigt liv, med eller utan barn, har oftast ett helt annat kontaktnät, fler intressen och behöver inte hänga upp sig på  att barn och barnbarn ska lindra eventuell ensamhet eller ta hand om dem. Det är vad jag uppriktigt tror, nej jag är säker på det! 

Man kan ha en väldigt ensam ålderdom även när man har barn. Det är ingen garanti att bara för att man har barn slipper man va ensam på ålderns höst.. Det är rent av sagt bullshit.. Efter 12-år inom äldreomsorgen har jag sett det otaliga gånger

Fy så ledsen jag blir av att människor ångrar sina barn! Asså herregud vilken värld vi lever i! Tänk att ha föräldrar som ångrar mig! Vet inte vad jag skulle gjort då! Barn är det finaste man kan få! Så ledsen jag blir! Stackars barnen!

Älskar ni era barn??!!!

Du har verkligen inte läst tråden.... alls.

Eller så läser du vad du själv vill och struntar blankt i vad människor faktiskt skriver.

Oavsett är det tragiskt och har förmodligen med någon störning att göra.

Samma människor som innan ålderns höst? 

 

Men jag kanske orkar hjälpa dem med något? 

Jag har inte människor i mitt liv för att de ska kunna hjälpa mig när jag blir gammal. Det är absurt för mig att föreställa mig att tänka enbart på mig själv på den nivån. 

Att avla barn för att slippa betala någon för att byta ens blöjor när man blir gammal är i mina ögon helt meningslöst. Det kostar dessutom mer i längden.

Kan inte annat än att tänka på Prinsessan Lillian, som var omgiven av personer som älskade henne in i det sista, barnlös.

Min mamma ångrar att hon skaffade barn, mig alltså. Jag hade precis som "duärintenesam" inte vetat om det om hon inte berättat för mig. Jag har fått otroligt mycket kärlek. Snudd på för mycket om ni förstår hur jag menar. Min mamma är också en av de mest normala och välfungerande människor jag vet. Och jo, hon hade allt som man ska när hon fick mig. Och jo hon älskar mig otroligt mycket och skulle typ själv dö om jag dog, men hade hon kunnat välja om så hade hon valt ett barnfritt liv. Det är något jag respekterar henne mycket för och jag känner en otrolig beundran för henne när jag tänker på vilken fin barndom jag ändå fick, vilken fin och kärleksfull mamma hon alltid varit och att jag(som mer eller mindre kan "läsa tankar") på intet sätt märkte av hur hon kände.
Som föregående sa, lyft blicken.

Asså jag förstår inte hur man kan sitta och säga stt man älskar ditt barn när man ÅNGRAR DET!! Skulle jag få veta att mina föräldrar ångrade mig vet jag inte vad jag hade gjort! Då hade världen gått under för mig! Hade nog blivit psykiskt sjuk alltså!

Jsg blir helt chockad på det ni skriver! Att det finns så många dom er är helt ofattbart att man ens tänker på att man har ångrat sina barn! Blir så ledsen asså! Att folk vill spola tillbaka tiden och ta bort sina barn!! :(

Och vadå lyft blicken! :O det är väl ni som ska det som ångrar era barn! Helg jä*vla sjukt alltså! Att ens ha den tanken!

Ni skulle aldrig skaffa barn och det borde ni väl vetat om!

Ångra inte! Det är ERT fel att barnen finns och är ångrade! :( usch då ledsen jag blir ....

Vi har också haft sådana kvinnor i vår familj. Där var det tyvärr det motsatta, alltså åt det tragiska hållet. Särskilt en av dem tyckte man synd om. Släkten "behövde" liksom bjuda in henne för att hon var ensam. Hon var med på nåder också. Hade hon kommit med synpunkter, krav eller stött sig med någon hade hon inte längre varit lika välkommen, så.. nä det där är inget jag hade önskat själv. Behöver jag tillägga att kvinnan dog förhållandevis ensam också? Eftersom vi inte lever i den bästa av världar tror jag att det scenariot är så mycket vanligare än de som är ensamstående och som ofta får besök.

Fast det här stickspåret om "familj/avkommor vs ensam ålderdom" vet jag inte om jag tycker är så värt att diskutera. Det är som folk säger här att barn inte nödvändigtvis gör att man är mindre ensam på ålderns höst - men har man en familj har man i vart fall ett sammanhang/en samhörighet och det kan ingen ta ifrån dig.

Sedan tycker jag att vissa som uttalar sig här i tråden verkar vara de som mer är ute efter att försvara sina val att inte skaffa barn (snarare än de som ångrar att de skaffat barn). De klagar på att perspektiven är onyanserade, men jag uppfattar deras resonemang som lika onyanserat.

Nej, bara för att du är en intressant person är det inte givet att du har folk omkring dig på ålderns höst. För folk har för det mesta nog med sig och sitt, de som finns omkring en (oaktat om dessa är släkt med dig eller inte). Att folk väljer ensamhet framför samhörighet tror jag inte ett ögonblick på. Ensamhet är och förblir en av de största lidandena som en människa har att gå igenom. Att lära sig att trivas i sin ensamhet gör man därför gott i, oavsett om man skaffar barn eller ej.

Eftersom du verkar tycka att de enda man har i sitt liv är den egenproducerade familjen får du ursäkta att jag bortser från din brist på personlig erfarenhet av barnlösa med egna liv.

Men en familj är ju inte självklar. Alla har inte familjer som de trivs eller vill ha kontakt med. Och det är väl ändå ganska egoistiskt att SKAPA en individ för att eventuellt inte bli ensam på ålderns höst. Eller?

Men snälla du, har du så stor erfarenhet av detta? Du hänvisar till en roman och säger att den talar om hur det är för alla

OK, jag har en motsatt erfarenhet

Min systers man har en barnlös släkting (i sig gift), henne är den första de hälsar på varje gång de kommer till den staden där hon bor (och inte den enda, utan hon är en självklar person för många andra i släkten), hon är 80+ idag

Jag pratade om detta med en annan väninna, som jag vet har ogifta kvinnor i sin släkt, hon säger samma sak. Hon har nästan en närmare relation till en av dessa än hon har med sina föräldrar. De har gjort massor av kul under hennes uppväxt tillsammans och kommit väldigt nära varandra.

Min mammas faster var en kvinna som var väldigt omtyckt och hade många vänner omkring sig ända tills hon dog.

Du lever i din verklighet och det är inte helt omöjligt att ni ser dessa barnlösa kvinnor och män på det sättet.

Jag har däremot vuxit upp med en annan syn och där dessa barnlösa äldre har varit omgivna av vänner, syskon, syskonbarn.

Om vi ska ta en annan romanfigur som säger motsatsen, då säger jag väl bara miss Marple i Agatha Christies böcker, hon är ju precis lika uppdiktad som kvinnan i din roman och här är det en kvinna med många vänner i alla generationer

Eller trend i att kräva kejsarsnitt.

Eller så har jag läst för mycket på familjeliv, det kanske bara är i den här nätvärlden där det pratas så mycket om att sluta känna att man har ett ansvar i att älska och ge närhet till sina barn. Eftersom deras hela känsloliv och välmående bygga upp i deras barndom.