Hur går man vidare?

Beklagar verkligen din förlust, det du går igenom just nu måste vara så fruktansvärt. 

Jag förlorade mitt barn i vecka 27, September förra året. Missfallet berodde på havandeskapsförgiftning, den kom smygande på mig och när jag väl började misstänka det vägrade läkarna tro mig. När de väl började ta tester var det för sent och på vår bröllopsdag fick jag extrema smärtor och fostrets död konstraterades senare samma dag. 

Spenderade de första 3 månaderna till att gråta nästan oavbrutet, smärtan är verkligen förlamande. Det kändes oerhört ensamt och som att ingen annan brydde sig, inte ens min man. Gråter fortfarande ofta på kvällarna, saknar honom, bryter ihop varje gång mensen kommer osv. Blev erbjuden en kurator, men kände att såren var för färska. Dock om man känner man klarar av det är det en väldigt god ide att prata om det. Men i övrigt är det nog bara tid som kan läka såren och det är viktigt att man låter sig själv sörja. 

Åå, det låter som precis det jag va med om.. Här va det oxå så att jag helt plötsligt fick högt blodtryck, havandeskapsförgiftning kom smygandes i onsdags ( föra veckan) då åkte vi in och kollade allt och då mådde hon bra i magen och så tyckte dem att vi kunde åka hem, på torsdag när jag vaknar va allt bra, men på eftermiddagen fick jag sån kraftig magsmärta, då åkte vi in akut och då va hon död... :(

Oh, tycker verkligen så synd om dig, en liten flicka <3 

Det värsta är hur läkarna behandlar en, som att de bara skickade hem dig, när du helt klart var tillräckligt långt gången för att få en akut igångsättning. Havandeskapsförgiftning är extremt farligt, både för barnet och mamman. Vet inte riktigt om ett alternativ är att anmäla sjukhuset, men det låter verkligen som de skulle kunnat hantera det bättre. 

Till mig sa min läkare att nej det är omöjligt, du kan inte få havandeskapsförgiftning på tidigt, det är bara urinvägsinfektion.

Till mig sa dem att jag hade en lätt havandeskapsförgiftning och att det inte va därför hon dog. Vi hoppas ju att dem ska ge oss ett svar om 1 månad. Väntan är så jäkla jobbig.. Man går ju och fundera hela tiden på vad va det som hände. Va mindre än 24 timmar kvar tills vi skulle få träffa henne.. Ingen ska behöva va med om nått sånt här..

Vet att det kan låta omöjligt men försök hitta på något roligt, kom ihåg att det är okej att gråta, men det är okej att le med. Ta tid tillsammans med din partner. Får jag fråga om ni har valt att ha begravning för den lilla?

Vill beklaga så hemskt att ni förlorade er lilla flicka!
Själv har jag en dotter på två år och i julas, en vecka innan jul förlorade vi hastigt vår andra dotter som blev en ängel i magen i vecka 24. Jag känner på ett sätt att vi hade "tur" med att det hände när det hände, jag hade känt henne i magen i många veckor men det var fortfarande så långt kvar till förlossning, er smärta kan jag inte sätta mig in i när det var så nära bf..

Jag gick till en kurator, dock endast två gånger, men det var ändå skönt att få någon som bara lyssnade på alla känslor man hade m.m. Gav mig lite kloka tankeställningar typ med att, "jaha men är det inte okej att känna så då?" vilket var otroligt skönt att höra för sånt säger ingen annan, ingen i min närhet iaf..hon gjorde det så odramatiskt på något sätt med hur jag mådde och kände mig. Många nära och kära är ibland lite för tröstande och skulle vara lite för kloka kunde jag känna..
Sen åkte vi iväg på skidsemester med min familj i några dagar några veckor efter allt hänt. det var otroligt skönt att få byta bort hemmiljön lite och göra något annat.

Jag känner att ältande hjälper mig mycket, jag skulle nästan vilja prata om det jämt på något sätt..varje gång jag pratar om det sjunker det in mer och mer att det faktiskt hänt och hon finns fortfarande med, hon är inte bortglömd!!
Vi hade en liten borgerlig begravning där bara jag och sambon och begravningsentreprenören var med. tack vare borgerlig begravning kunde vi själva välja innehållet helt och hållet, musik, dikter, "pyntet" framme vid kistan fixade jag självm.m. storasyster kom efter med mina föräldrar för att få lite fina kort m.m. 
Hon har sin grav nu som vi går och pysslar om och storasyster vet vem hon är. jag och sambon pratar mer än gärna om vår lilla ängel vilket nära och kära kan verka lite rädda för ibland vilket jag kan känna är tråkigt men jag kanske hade vart likadan..

Lyssna på dig själv, gör det du känner för och gråt!! Och tänk på att alla sörjer på sitt sätt och olika "fort". 
Ta hand om er <3

Vad fruktansvärt. Svårt att föreställa sig men är inte förvånad att ingen annan förstår på samma sätt. Ditt barn har varit en del av din kropp och utan han eller hon förlorar man en del av sig själv. Precis som de som skrivit ovan tror jag att havandeskapsförgiftning kan var en förklaring, men kan också bero på att flödet i moderkakan strypts av någon anledning eller att den lossnat.