Hur går man vidare?

Beklagar verkligen din förlust, det du går igenom just nu måste vara så fruktansvärt. 

Jag förlorade mitt barn i vecka 27, September förra året. Missfallet berodde på havandeskapsförgiftning, den kom smygande på mig och när jag väl började misstänka det vägrade läkarna tro mig. När de väl började ta tester var det för sent och på vår bröllopsdag fick jag extrema smärtor och fostrets död konstraterades senare samma dag. 

Spenderade de första 3 månaderna till att gråta nästan oavbrutet, smärtan är verkligen förlamande. Det kändes oerhört ensamt och som att ingen annan brydde sig, inte ens min man. Gråter fortfarande ofta på kvällarna, saknar honom, bryter ihop varje gång mensen kommer osv. Blev erbjuden en kurator, men kände att såren var för färska. Dock om man känner man klarar av det är det en väldigt god ide att prata om det. Men i övrigt är det nog bara tid som kan läka såren och det är viktigt att man låter sig själv sörja. 

Oh, tycker verkligen så synd om dig, en liten flicka <3 

Det värsta är hur läkarna behandlar en, som att de bara skickade hem dig, när du helt klart var tillräckligt långt gången för att få en akut igångsättning. Havandeskapsförgiftning är extremt farligt, både för barnet och mamman. Vet inte riktigt om ett alternativ är att anmäla sjukhuset, men det låter verkligen som de skulle kunnat hantera det bättre. 

Till mig sa min läkare att nej det är omöjligt, du kan inte få havandeskapsförgiftning på tidigt, det är bara urinvägsinfektion.

Vet att det kan låta omöjligt men försök hitta på något roligt, kom ihåg att det är okej att gråta, men det är okej att le med. Ta tid tillsammans med din partner. Får jag fråga om ni har valt att ha begravning för den lilla?