Är egentid något du tycker är viktigt som förälder?

Det eller annars har man vad man anser vara bra förebilder i sina föräldrar, båda mina föräldrar (som har varit gifta i över 40 år ) hade egna intressen utanför hemmet som inte involverade oss barn alltid under min barndom, nån gång ibland gjorde de saker på tu man hand när jag var hos min älskade farmor eller mormor. Jag led då inte av att de hade ett liv utanför familjen också.
Det du beskriver låter extremt och jag tror inte att någon här som gör saker utan barn själv eller som par tycker det du fick utså var acceptabelt.

Jag tror likadant. Balans var ordet.

Så okänslig man kan va då!

Vem som helst sv oss kan drabbas av att ett barn rycks bort från oss.

Det är delvis därför jag är så mån om tiden med mina barn och vill skiljas från dem så lite det bara går. Varje barn är ett mirakel o jag är så oerhört tacksam för de barn jag har fått o vill umgås med dem så mycket so möjligt medan man kan. De är det viktigaste i mitt liv. Allt jag gör är för dem.

Vissa människor skaffar barn i bara farten o de kanske inte passar in i ens liv just då o man får göra d bästa för att de ska passa in i sitt perfekta liv, men det livet är för mig en gåta och mycket märkligt :)

Själv skulle jag gå under om jag lät det värsta som kan hända styra mitt liv om så bara delvis. Du har rätt, det finns inga garantier men jag vill inte låta det styra mitt föräldraskap. Vi tror alla olika och jag tror inte att mina barn mår bättre om jag håller dem tätt, tätt intill hela tiden och inte låter dem gå när de visar sig redo och utveckla egna nära relationer utan mig närvarande. Jag tror inte de blir lyckligare av att jag lever enbart för dem och inte ser till mig själv.

Låter som du tror att jag sitter o håller fast mitt barn men det är helt fel.
Jag har en ytterst social, trygg, empatisk, självsäker, omtänksam o självständig 9-åring.
Jag kan inte vara stoltare över hur han har utvecklats. Han är otroligt populär bland kompisarna och är sällan ensam med mig men jag finns ALLTiD tillgänglig för att han ska få en trygg barndom o uppväxt :)

Låter som du tror att jag sitter o håller fast mitt barn men det är helt fel.

Jag har en ytterst social, trygg, empatisk, självsäker, omtänksam o självständig 9-åring.

Jag kan inte vara stoltare över hur han har utvecklats. Han är otroligt populär bland kompisarna och är sällan ensam med mig men jag finns ALLTiD tillgänglig för att han ska få en trygg barndom o uppväxt :)

Låter som du tror att jag sitter o håller fast mitt barn men det är helt fel.

Jag har en ytterst social, trygg, empatisk, självsäker, omtänksam o självständig 9-åring.

Jag kan inte vara stoltare över hur han har utvecklats. Han är otroligt populär bland kompisarna och är sällan ensam med mig men jag finns ALLTiD tillgänglig för att han ska få en trygg barndom o uppväxt :)

Vi är säkert väldigt olika som personer gissar jag men enbart sett till barnen, på vilket sätt skulle det vara annorlunda?

jag måste fråga, ser du verkligen bara till barnen och aldrig någonsin till dig själv? Något du kunde tycka vara kul, mysigt, roligt utan dem några timmar / en dag?
jag tänker att de växer upp och har man då helt uppoffrat gömt undan sig själv ( o sitt förhållande om man är två) så kommer det bli väldigt konstigt den dagen de börjar flyga mer själva? Och då tänker jag även för barnen som i en del fall känt skuld att " de lämnar mamma själv"...