Är egentid något du tycker är viktigt som förälder?

Jo visst. Jag gymmar innan de kliver upp på morgonen, simmar när äldsta har simträning, coachar mellanbarnens fotbollslag. Kompisar träffar jag när de lagt sig eller när någon/några av dem leker med mina vänners barn. Jobbar gör jag väldigt sällan då jag är hemmafru/hemmamamma. Jag tycker om att göra saker med mina barn, att finnas där för dom, därför väljer jag att göra som jag gör. Tids nog vill de inte ha mig med och då går jag egentid så det räcker och blir över.

Ja, men inte utanför hemmet utan när barnen somnar. Jag har fyra barn, den äldsta är tio och den yngsta fem. Att bara "dö" i soffan några timmar för mig själv fyller mitt behov av egentid. Visst händer det att jag går ut och tar en drink med vänner när barnen somnat, men det är inget jag har behov av.

Jag och min man har heller inga barnvakter så vi lämnar aldrig bort barnen för att göra något ensamma utanför hemmet. Ironiskt nog gör dom flesta i vår bekantskapskrets det, för att "vårda sin kärlek", nån gång i veckan. De paren har problem i sin relation som jag och min man inte har, kanske för att vi inte hinner ha dem.

Personligen förstår jag inte varför man får barn om man har ett så pass stort behov av egentid utanför hemmet att man lämnar bort dem några gånger i månaden. Eller varför vissa väljer att resa bort utan sina barn. Jag blev förälder för att jag ville umgås med mina barn, resa med dem och åka på utflykter med dem. Så för mig är det en gåta varför man väljer bort barnen.

Jag föredrar att ha sex utan att sonen är närvarande...

Fixar man inte vardagslivet som par gör nog en kväll på tu man hand varken till eller från.

Hur hade du tänkt om du faktiskt hade andra människor i ditt barns liv som erbjöd sig att sitta barnvakt och ditt barn var med på noterna? Hade du sagt nej av princip eller låtit gå?

Jag förstår det men om, hade du då stått fast vid din princip eller gäller det bara andra?

Nix. Jag kommenterade bara frågan: "Vad vill du göra med din partner som du inte kan göra när barnen är med?"

Varför ledsen gubbe, föresten? Skulle det vara fel att dela sovrum med sitt barn, menar du? Du ser det väl inte som en uppoffring att umgås med dina barn, eller hur var det?

Det behöver du lämna bort barnen för menar du, ha barnvakt för att göra?

Och tycker man att något är märkligt så förstår man inte heller... samma sak. Kort och koncist.

Detta kanske blir lite OT, och jag ber om ursäkt från början för att frågan kanske är lite okänsligt ställd, men jag menar verkligen inget ont med den utan det var mer en undran som jag funderat på lite efter att ha läst dina svar här och i andra trådar;

Jag läste i en annan tråd att ni förlorat ett barn, samt har ett barn som är sjukt, jag beklagar detta.  Kan inte föreställa mig hur det skulle vara. 

Tror du att detta kan ha påverkat hur du/ni ser på livet med barn, att det är en orsak till att du/ni vill tillbringa all tid med barnen och inte "behöver" egentid så som några av oss andra i tråden pratar om? 

Svara inte om du inte vill, det är ok att ge mig ett finger i så fall, men jag vill poängtera att jag inte menar något illa, utan bara funderar på om det kan vara en anledning till att vi tänker så olika i den här frågan. 

innan och utan att någon svarar så tror jag absolut att det påverkar oss i hur vi har haft det tidigare, kanske till och med från vår barndom.

Mina föräldrar skilde sig och deras äktenskap och vårt familjeliv var nog ganska präglat av att allt kretsade runt oss fyra barn och vardagslivet. Mamma var hemmafru och pappa jobbade. Inte en minuts vårdande av någon kärlek där och tröttheten tog över deras liv och vardag och till slut fanns inget kvar av dem. De säger det båda två nu som gamla " vi borde tagit hand om varandra och vår kärlek mer"

Jag har också själv levt ensam med mina stora barn i många år och då saknade jag otroligt mycket vardagkärleken, att ha någon att gå ut med, resa med själv., prata med själv.

Vi har tillsammans nu fem barn och en hektiskt men rolig vardag, vi _behöver_ egentid om man nu vill kalla det så. Vi behöver tid för varandra själva! Även om de små barnen somnar tidigt så har vi haft tre tonåringar vakna på kvällarna. Självklart har vi mysigt, trevligt, kikar på TV, pratar, badar osv också, men ändå har vi haft otrolig input av att sticka i väg på bio i bland bara själva, eller gå ut och äta middag själva utan att höra " mamma mamma mamma mamma" och torka näsor mellan tuggorna.

Eller en hel resa en natt eller två! Det är guld värt för oss!

Vi ska faktiskt nu i höst troligen åka tre nätter utomlands själva bara vi två och hur mycket jag än älskar mina barn, hur mycket jag än gör med dem så kommer jag njuta otroligt dessa dagar med min man själv. Jo jag jommer länga efter dem såklart, men jag vet att de har de bra hos sin barnvakt också.

Hur någon i tråden här kan ifrågasätta varför jag då skaffat barn, eller påstå att jag valt fel partner gör mig bara så otroligt matt.

De personerna vet inget om mig och mitt liv och hur mycket tid och engagemang våra barn får ändå och jag tycker det är fräckt att slänga ur sig såna påståenden.

Man kan göra annorlunda, och det är helt ok för mig.

Men fl verkar ta fram det sämsta hos folk när man häver ur sig såna saker om personer man inte ens känner, i någon slags "jag är bästa mamman för jag gör mest rätt och försakar mest"

Själv skulle jag gå under om jag lät det värsta som kan hända styra mitt liv om så bara delvis. Du har rätt, det finns inga garantier men jag vill inte låta det styra mitt föräldraskap. Vi tror alla olika och jag tror inte att mina barn mår bättre om jag håller dem tätt, tätt intill hela tiden och inte låter dem gå när de visar sig redo och utveckla egna nära relationer utan mig närvarande. Jag tror inte de blir lyckligare av att jag lever enbart för dem och inte ser till mig själv.

Vad jag menade Modesty var att nog de flesta av oss uppfattar våra barn på samma sätt som Agdaa oavsett om vi har barnvakt (låter barnet vara ensam med andra trygga vuxna utan oss) eller säger nej till det. Jag tror inte att det är det som avgör. Jag tror att det vi ser här är olika vuxna och vissa kanske tror det på något sätt är avgörande, andra inte.

Jag har slutat svara på frågot i tråden just för att antagandena blivit för många, vissa tycks läsa in vad de själva vill i svaren och utöver det helt sakna självinsikt.

Nu förstår jag att du kanske inte vill svara då du känner på så sätt men vad är det som har fått dig att känna så? Sakna självinsikt, vill du utveckla?

Ja. Det ni kivades om tidigare känns som en skitsak i jämförelse. Jag ser också olika åsikter och olika glasögon som du beskrev så bra tidigare men ingen är enligt min mening inkompetent eller korkad här.

Du jobbade mycket? Är du fysiskt närvarande när ditt barn är på fritids? Ska du klanka ner på andra, börja med dig själv. Du går långt nu. Ett barn far inte illa av att vara med andra trygga vuxna, det tycker uppenbarligen inte ens den person du ger tummen upp till hela tiden då hon regelbundet lämnar sina barn hos deras morföräldrar om så bara en och en.

Du måste lära dig se skillnad på en allmän tanke och något direkt riktat till dig. Tror du på att vara med din 9-åring all ledig tid och inte alls ser nyttan av att han spenderar tid med någon annan utan dig närvarande är väl det jättebra så länge ni trivs? Jag förstår dock inte hur du eller någon annan kan anse det fel att ett barn spenderar tid med t.ex mor eller farföräldrar när alla inblandade trivs? Mina barn har alltid samma barnvakt som de älskar, din mamma är inget typexempel men jag förstår att det har påverkat dig.

Om man ser det som ett straff för barnet förstår jag att man känner så, annars inte. För mina barn spelar det ingen roll vad vi gör när de är hos sina morföräldrar, om jag jobbar eller vi går på restaurang är sak samma. De längtar innan och trivs och mina föräldrar är kompetenta (även om de uppenbarligen enligt vissa uppfostrat en inkompetent dotter;)) och jag är inte orolig.

Jag tror inte att ni är hopklistrade och har aldrig skrivit så. Jag vet inte vad du vill mer än att du inte vill ha barnvakt till ditt barn om det är av fel syfte. Att dejta som ensamstående var okej? Att äta middag på tu man hand som par utanför hemmet, icke. Hur det ena skulle vara bättre än det andra för barnet har jag jättesvårt att se faktiskt.

så för att ha barnvakt är det ok om man gör något som inte är direkt kul, men gör man något mysigt, roligt eller liknade så är barnvaktandet fel.

Om du inte vill spendera lite tid med din man på tu man hand,, eller spela golf med tjejerna, eller gå på en målarkus, simskola eller gud vet vad det är helt upp till dig ( och andra som inte tycker så) men att påstå att vi som lämnar barn hos trygga andra vuxna inte borde skaffat barn, eller borde skaffat en annan man är oerhört låg stil!

Men snälla människa, så sjukt otrevligt du skriver! Egentligen borde jag inte bevärdiga dig med fler svar. Du vräker ur dig invektiv åt höger och vänster, och gnäller samtidigt på att någon använde ordet 'märkligt' Någon skrev om avsaknad av självinsikt, och jag tror att vi nu alla ser vem det syftade till...

Men du menar alltså på fullt allvar att du inte vet hur man definierar en närvarande förälder? Det är en person som finns där för sina barn och är såväl fyskskt som mentalt närvarande, och ja, det kan man vara även om barnet har barnvakt nån gång om året.

Du avfärdar alltså människor som korkade och kompetenta för att de tycks tro något. D.v.s. det är bara du som tror att dessa människor tror att det ligger till på ett visst sätt. Och det räcker för att kalla dem inkompetenta och korkade?

Och dessutom tror du ju fel.

Så vitt jag kan se så är det ingen i den här tråden som verkar tro att att du sitter ihopklistrad med ditt barn. Och att man kan uppfostra sociala och trygga barn, trots barnvakt ibland, är ingenting man tror. Det vet man...om man kan något om barns utveckling och psykologi, vill säga. Jag vet ju inte hur dina kunskaper är på det området..?

Men flera andra av dem som skriver här har goda kunskaper på det området, i alla fall...