Semester= tråkigt?

Jag är 35 har varit gift i 12 år i år, ihop 13 år, blev för tre månader sedan lämnad.
Mina barnfria veckor, helger och semester som jag inte ska vara med barnen ser jag inte fram emot. Jag trivs med mig själv, men inte att vara ensam.

De flesta umgås med sin partner. Jag har två vänner, de har också barn och familj, partner så de har bara tid att träffas i vardagen 1-2 gånger per månad, nu under semestern inte alls. Jag var på fest förra lördagen, de flesta var 30-35 år, alla hade de partner, var gravida, ville bli gravida, hade nyss fått barn, desperat letade efter någon att bilda familj med.

Jag har ju också haft allt det där, sörjer det nu, men har inte insett förens nu att det är med partnern eller familjen människor i 30-40 års åldern vill leva eller lever.  Att då hamna utanför det är en hård smäll, helt plötsligt är jag avvikande och ENSAM. En kollega tog bara en veckas semester förra sommaren, jag förstod inte varför då, men nu förstår jag. Kollegan är singel sedan fler år, alla vännerna bildar bo, och han tycker det är jobbigt att bjuda in sig hela tiden till folk. Och det är det.

Jag är inte redo att träffa någon ny men vet att jag måste om jag vill ha ett fungerande socialt liv. Det räcker inte för mig att träffa en annan vuxen människa 1-2 gånger i månaden förutom på jobbet.

Sommar, semester och helg betyder en del vemod för mig nu, kanske blir det bättre. I en livskris skall man ju bara ta en halv eller en dag i taget, då blir ledig tid för stort på något sätt. Alla säger att det blir bättre om ett par år, semester och helg kanske blir trevligt igen.  

Jag vet inte vad jag ska göra med min tid, det som är med att företa sig saker att göra själv är att göra saker själv inte tar slut. Är du ensamstående gör du ju ALLT själv.

När jag levde med min man gjorde jag saker själv med mer njutning. Egentid var oerhört värdefullt då, ta en shoppingtur, gå till gymmet, ta en promenad, gå på krogen med vänner what ever. Då hade jag någonstans, någonting att återvända till, nu är allt själv. Jag behöver inte egentid  nu, det är det enda jag har.
Jag har klarat att sova ensam i tre månader, förutom med barnen, jag handlar, lagar mat, tvättar, går upp på morgonen, går till jobbet, betalar allt själv. Jag är ensam, pratar inte med någon efter att jag kommit från jobbet, knappt med någon på helgen.

Jag gör allt för att jag måste men jag får inte bättre självförtroende för det, är inte lycklig över att klara allt själv. Tanken på att leva såhär i 7-10 år ger mig stark ångest.

Snälla ni som blivit lämnade, inte har så många vänner, vad gjorde ni med er oändliga egentid? När och hur vände det? Hur lång tid tog det?