sorrow skrev 2014-07-06 10:51:48 följande:
Jag vet inte vad jag ska göra med min tid, det som är med att företa sig saker att göra själv är att göra saker själv inte tar slut. Är du ensamstående gör du ju ALLT själv.
När jag levde med min man gjorde jag saker själv med mer njutning. Egentid var oerhört värdefullt då, ta en shoppingtur, gå till gymmet, ta en promenad, gå på krogen med vänner what ever. Då hade jag någonstans, någonting att återvända till, nu är allt själv. Jag behöver inte egentid nu, det är det enda jag har.
Jag har klarat att sova ensam i tre månader, förutom med barnen, jag handlar, lagar mat, tvättar, går upp på morgonen, går till jobbet, betalar allt själv. Jag är ensam, pratar inte med någon efter att jag kommit från jobbet, knappt med någon på helgen.
Jag gör allt för att jag måste men jag får inte bättre självförtroende för det, är inte lycklig över att klara allt själv. Tanken på att leva såhär i 7-10 år ger mig stark ångest.
Snälla ni som blivit lämnade, inte har så många vänner, vad gjorde ni med er oändliga egentid? När och hur vände det? Hur lång tid tog det?
Eftersom jag är en oerhört social människa så blev min räddning att engagera mig socialt. Jag engagerade mig i kyrkan , som vanlig kyrkobesökare får man en hel del social samvaro eftersom det sker väldigt mycket i kyrkan . Inte bara gudstjänster utan även mycket annat.
Jag blev även volontär inom kyrkan och hjälper till mycket, jag samlar bland annat in kläder och barnsaker till nyanlända flyktingar. Jag är ombud för svenska kyrkan i utlandet och får resa en del tack vare det och har därmed skaffat mig nya vänner runt hela jordklotet.
Jag är inte konfirmerad men nu när jag snart fyller 40 deltar jag i en grupp som är vuxna konfirmander och många där har blivit mina privata nära vänner och vi bor faktiskt nära intill varandra , vilket jag inte ens varit medveten om tidigare.
Jag har gått med i kyrkokören och vi träffas och övar en gång i veckan året om och vi umgås också privat med varandra, anordnar resor, uppvaktar vid födelsedagar och vi har mycket konserter och vi reser runt och har konserter och deltar i julspel osv osv...
Mitt liv har blivit berikat med social samvaro och jag känner att jag gör nytta för andra människor och jag får så otroligt mycket tillbaka i mitt engagemang. Jag har alltid något att se fram emot.
så att komma ur tristessen och ensamheten så råder jag dig och andra att engagera sig någonstans. Vill man inte vara inom kyrkan så finns det väl politiska partier, olika sorters föreningar, scoutrörelser, välgörenhet av olika slag osv osv som kan vara den pusselbiten man saknar och man väljer ju själv hur mycket man vill delta och vara engagerad. Att gå på ett möte två gånger i månaden eller tre dagar i veckan det är ju liksom frivilligt...
Så här gjorde jag efter bara några månader som singel, när jag fått ordning på vardagen och såg vilken tid jag hade över att disponera.
En väninna till mig har engagerat sig i två gamla damer i sin trappuppgång , hon tittar till dom lite då och då och handlar nån gång emellanåt och tittar in på en kopp kaffe och småprat. En välkommen stund för båda parter då hon inte längre har några föräldrar eller äldre släktingar i livet och båda får en stunds social samvaro, för min väninna räcker det här , övrig tid ägnar hon åt sina barn när dom är hos henne och jobbar resterande. Mer socialt liv vill hon inte ha just nu men är öppen för att det kan komma att förändras så småningom.
jag tror också det är viktigt att ta en sak i taget, man kan inte hux flux få en massa nya vänner som man ska göra allt möjlgit med och hitta nära väninnor efter tre försök och bli bjuden på middagar och gårdsfester - det tar sin tid . Man får ta en sak i taget och bida sin tid. Det sociala livet som singel ÄR och förblir helt annorlunda än det man hade som ett etablerat par. Dom går inte att jämföra men det betyder inte att man är dömd till ensamhet, däremot får man lära sig att tänka om och tänka nytt. Att umgås som singel är något helt annat än umgås som par.
