Inlägg från: Anonym (anonym) |Visa alla inlägg
  • Anonym (anonym)

    Depression efter abort

    Gjorde medicinsk abort för ungefär två månader sen, en oplanerad graviditet och jag är 18 år. En mycket smärtsam abort, och jag har riktigt hög smärt-tröskel. Det var det ondaste och jobbigaste jag vart med om i hela mitt liv. 
    Fick inget stöd och blev ungefär tvingad till aborten, alltså jag hann inte tänka över beslutet själv. Alla mest tyckte synd om mig, men vad är det att tycka synd om? Världens fantastiska grej även om det kanske var fel tillfälle och vid fel tid. 

    Nu efteråt har jag i alla fall känt väldig depression, känner ingen mening med livet och känner att ingenting gör mig lycklig så ligger bara hemma och jobbar. Är det någon som gjort abort som känner likadant? Vet liksom inte vem man ska vända sig till, vill prata med någon för att kanske kunna gå vidare? Eller hur lär man sig ''leva'' med det?

    Kände det hade vart skönt att diskutera med människor som gått igenom samma sak, för dom som inte gjort det förstår ej på samma vis och har direkt inte någon som stöttar mig i det. Min pojkvän är inte stöttande alls eller så är det jag som stöter ifrån mig alla och tror att dom inte finns här för mig.. vet inte riktigt längre, allt är mest negativt i min värld.

  • Svar på tråden Depression efter abort
  • Anonym (anonym)
    Anonym (Jag vet hur det känns) skrev 2014-07-15 20:40:15 följande:

    Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag gjorde en abort för ganska precis 9 månader sedan. Själva aborten var inte så fysiskt jobbig för mig men allt det psykiska har varit/är desto värre. Efter aborten tog jag mig tid att återhämta mig, tillät mig själv att bara ligga hemma och vara ledsen efter skolan (universitetsutbildning). Jag trodde att bara jag fick sörja ordentligt så skulle smärtan gå över..jag hoppades att jag skulle kunna gå vidare och leva livet som vanligt. Men ingenting är som vanligt, jag hade kunnat ha en liten bebis här hos mig nu men istället ligger jag hemma och har inte lust till någonting. Känns som om allt i livet är meningslöst just nu och allt jag vill är att ha ett barn. Jag önskar att jag hade något bra råd hur du ska hantera allting, men det är inte lätt. Jag tror nog egentligen att det bästa är att försöka leva sitt liv som vanligt, även om saker inte känns roliga..helt plötsligt kanske det känns lättare. För mig är det förhoppningsvis inte alltför länge innan vi kan försöka skaffa barn. Men jag måste försöka lära mig leva fram till dess. Jag pratar gärna mer om du har lust! Hoppas att jag inte gjorde så att det känns värre för dig, bara för att jag inte lyckats må bra efter 9 månader betyder inte det att du kommer att må som du gör just nu lika länge som jag! Kram


    Du gjorde det absolut inte värre, det är skönt att höra att andra känner som en själv för då känner man sig inte ensam på samma sätt. Man bara känner sådan fruktansvärd skuld och hat till sig själv som kunde göra såhär. Men alla andra säger att man inte är redo och man har inget att erbjuda ett barn, och visst jag kanske inte har någon ''stabil'' grund att uppfostra ett barn eller ge det ett barn förtjänar. Men å andra sidan varför ska jag döda ett helt liv för att jag själv ska kunna ''leva'' mitt liv i 5 år till kanske..? Förstår du hur jag tänker? kanske låter lite sluddrig men svårt att sätta tankar till ord..
    Förstår att det är ännu tuffare nu när du kunnat haft bebisen hos dig, längtar inte tills december då det är samma sak för mig. Vill bara kunna vara stark vid den tiden så jag klarar av det.

    Svårt att veta hur länge man ska ligga och ''må dåligt''? Eller om man ska göra grejer fastän man inte vill och hoppas på att komma ur depressionen lite åtminstone? Vet bara inte hur man samlar kraft till det.
  • Anonym (anonym)
    Anonym (Maria) skrev 2014-07-15 21:00:32 följande:

    Var i din sits vid 19 års ålder. Är idag 27 och bör ibland gråtfärdig när jag tänker på det. Sedan jag blev mamma har det lättar något, då jag nu vet hur tufft det hade varit att inte ha en bra pappa och att själv vara för oerfaren för att orka med.

    Prata med någon! Jag pratade med en religionspsykolog i en vetenskaplig studie vilket var lite udda, men fick mig att känna mig bättre.


    Förstår det, man inser inte hur tufft det är och att jag är för ung för det. Men det är så lätt att vara egoistisk och väldigt svårt att inse att detta var kanske det bästa beslutet för alla. Speciellt när man är ung och inte vet om pojkvännen kommer vara pappan till mina barn i framtiden. 

    Ska försöka göra det, men har så svårt att öppna mig för folk därför det var skönt att skriva här med folk som vart med om samma. Men måste försöka träffa någon att prata med! Tror det är ända sättet.
Svar på tråden Depression efter abort