Depression efter abort

Jag vet inte riktigt var jag ska börja, men jag gjorde en abort för ganska precis 9 månader sedan. Själva aborten var inte så fysiskt jobbig för mig men allt det psykiska har varit/är desto värre. Efter aborten tog jag mig tid att återhämta mig, tillät mig själv att bara ligga hemma och vara ledsen efter skolan (universitetsutbildning). Jag trodde att bara jag fick sörja ordentligt så skulle smärtan gå över..jag hoppades att jag skulle kunna gå vidare och leva livet som vanligt. Men ingenting är som vanligt, jag hade kunnat ha en liten bebis här hos mig nu men istället ligger jag hemma och har inte lust till någonting. Känns som om allt i livet är meningslöst just nu och allt jag vill är att ha ett barn. Jag önskar att jag hade något bra råd hur du ska hantera allting, men det är inte lätt. Jag tror nog egentligen att det bästa är att försöka leva sitt liv som vanligt, även om saker inte känns roliga..helt plötsligt kanske det känns lättare. För mig är det förhoppningsvis inte alltför länge innan vi kan försöka skaffa barn. Men jag måste försöka lära mig leva fram till dess. Jag pratar gärna mer om du har lust! Hoppas att jag inte gjorde så att det känns värre för dig, bara för att jag inte lyckats må bra efter 9 månader betyder inte det att du kommer att må som du gör just nu lika länge som jag! Kram

Var i din sits vid 19 års ålder. Är idag 27 och bör ibland gråtfärdig när jag tänker på det. Sedan jag blev mamma har det lättar något, då jag nu vet hur tufft det hade varit att inte ha en bra pappa och att själv vara för oerfaren för att orka med.

Prata med någon! Jag pratade med en religionspsykolog i en vetenskaplig studie vilket var lite udda, men fick mig att känna mig bättre.

Du gjorde det absolut inte värre, det är skönt att höra att andra känner som en själv för då känner man sig inte ensam på samma sätt. Man bara känner sådan fruktansvärd skuld och hat till sig själv som kunde göra såhär. Men alla andra säger att man inte är redo och man har inget att erbjuda ett barn, och visst jag kanske inte har någon ''stabil'' grund att uppfostra ett barn eller ge det ett barn förtjänar. Men å andra sidan varför ska jag döda ett helt liv för att jag själv ska kunna ''leva'' mitt liv i 5 år till kanske..? Förstår du hur jag tänker? kanske låter lite sluddrig men svårt att sätta tankar till ord..
Förstår att det är ännu tuffare nu när du kunnat haft bebisen hos dig, längtar inte tills december då det är samma sak för mig. Vill bara kunna vara stark vid den tiden så jag klarar av det.

Svårt att veta hur länge man ska ligga och ''må dåligt''? Eller om man ska göra grejer fastän man inte vill och hoppas på att komma ur depressionen lite åtminstone? Vet bara inte hur man samlar kraft till det.

Förstår det, man inser inte hur tufft det är och att jag är för ung för det. Men det är så lätt att vara egoistisk och väldigt svårt att inse att detta var kanske det bästa beslutet för alla. Speciellt när man är ung och inte vet om pojkvännen kommer vara pappan till mina barn i framtiden. 

Ska försöka göra det, men har så svårt att öppna mig för folk därför det var skönt att skriva här med folk som vart med om samma. Men måste försöka träffa någon att prata med! Tror det är ända sättet.

Jag tänker nog att det inte fanns någon bra lösning, att det jag valde inte var det rätta, men inte heller det felaktiga, eftersom båda alternativen var usla. Vad jag åtminstone inte faller ner i är att gå runt och tänka att jag skulle haft en dotter som var 8 år nu, för det är en farlig väg tror jag.

Ingenting du kan säga eller göra kan ändra det som hänt, så ägna din tid åt att acceptera. Om du ska kunna försonas med ditt beslut, så måste du sluta hoppas att det förflutna vore annorlunda.

Hej! Jag gjorde abort i mars någon gång, jag var i v.13, ganska sent jag vet. När jag fick reda på att jag var gravid så var jag både glad och rädd, hade min sista termin i gymnasiet kvar men tänkte inte så mycket på det. När jag kom hem och berättade för min kille var hans första reaktion "kan vi åka till sjukhuset NU och ta bort det?" Och då var jag i v.6 under denna perioden grät vi hela tiden och han pratade om hur han verkligen inte ville och det skulle då förstöra hans liv osv. Så 6 veckor av bråk, velande och sorg fick jag gå igenom aborten, det var först då min pojkvän stöttade mig.

Och nu, nästan ett halv år senare mår jag sämre än någonsin. Ingenting är roligt längre. Vårt barn skulle varit här inom en månad nu. Jag vet inte vad vi ska göra eller vända oss, för jag är så djupt nere just nu att det tär på vårt förhållande. Är ett barn lösningen på detta? Jag känner knappt att livet är värt att leva utan ett barn.

Den lyckan, jag kände ju att det var något. Den växte och man kunde läsa massa saker om bebisen, det var så häftigt. Den lilla väckte mig tidigt på morgonen, men åh vad jag tyckte om det. Och nu är allt svart.

Först och främst en kram till dig.

Jag vet hur det känns. Har själv gått igenom en medicinsk abort i vecka 8. Kände mig tvingad till det, trots att jag kunde bestämma själv (hade jobb och ganska bra i övrigt). Men min kille ville inte och ingen i min närhet tyckte att jag skulle bli ensam mamma. 

Min första känsla efteråt var lättnad men efter någon månad när allt sjönk in så blev jag deprimerad. Ibland tycket jag att jag gjort rätt, men innerst inne var jag mycket ledsen eftersom jag någonstans ville behålla barnet och bli mamma.

Jag tror att det är ytterst vanligt att man blir ledsen efter en abort, men det kommer att kännas bättre - jag lovar. 

Styrkekramar till dig. Har du någon som står dig nära som du kan prata med? 

Hej.

Jag gjorde en kirurgisk abort den 17:e juli i år. Graviditeten var oplanerad och min sambo har redan en liten son som fyller två snart. Jag vet att rent logiskt så var det rätt beslut att ta, vi bor redan för litet som det är och lillen (mitt lilla kära bonusbarn) behöver verkligen all uppmärksamhet och kärlek han kan få då han redan är vv-barn. Men samtidigt är jag jätteledsen. JAG ville inte göra aborten men man är inte ensam om ett barn. Sambon har redan blivit pappa "mot sin vilja" och jag ville inte utsätta honom för det en gång till men mest av allt så ville jag inte att mitt barn skulle bli ett vv-barn med skilda föräldrar som skulle bråka om allt. Det hindrar inte mig från att vara ledsen.

Efter aborten fick jag livmodersinflammation som resulterade i två veckors sjukskrivning. Det blev en sån cirkus av det hela att jag inte hann med att tänka på vad som hänt. Efteråt när inflammationen gått över så började jag tänka och insåg att det inte var värt att tänka på det som varit utan började att tänka frammåt istället. Tills jag fick reda på att min sambos bästa vän och respektive ska ha barn. Hon är nästan i samma vecka som jag skulle varit och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen! Det är skitjobbigt att veta att jag kommer att behöva se hennes gravidmage och veta att jag skulle haft en vid det här laget också, att hennes barn kommer att födas samma månad som mitt. Det gör sjukt ont och vissa dagar är värre än andra och det värsta är nog ändå att veta att sambons kompis stöttat henne och hon får bli mamma medans min sambo gjort precis tvärt om.

Jag vet verkligen inte hur jag ska lära mig att leva med min abort, jag saknar också min lille putt i magen men jag försöker att se frammåt. Jag tar en sak i taget och försöker ändra på våra förutsättningar till det bättre. Min förhoppning är att vi kanske kan börja försöka på riktigt om ett år igen. Det är väl egentligen det enda som får mig att se lite ljust på det hela. Usch, jag vet inte vad jag försöker att säga egentligen. Skönt att få skriva av sig lite och hoppas verkligen att du hittar ett sätt att leva med ditt beslut.

Jag förstår att du har det tufft! Precis samma sak hände för mig, min sambos kompis och hans flickvän fick barn bara någon dag efter att jag skulle ha fått barn om jag hade behållt. Varje gång hon kom in i rummet gjorde det ont i hela mig, att se hennes fina mage och hur det glittrade i ögonen när hon pratade om hur spännande allting var gjorde verkligen ont. Idag är den bebisen född och jag ser bilder var och varannan dag på den underbara lilla varelsen. Men på något sätt så känns det enklare nu när bebisen väl är född. . Men nu ska även en av mina närmaste vänner ha barn. Jag måste vara ärlig och säga att jag har haft svårt att känna glädje för henne och har nog mer eller mindre undvikit att träffa henne. Jag inser ju att det inte påverkar mig att hon ska ha barn, varje dag som går är ändå en dag närmare dagen då jag också har barn. Att vänner skaffar barn gör inte din situation bättre och nästa gång du ser det där plusset på stickan så kan du känna den där glädjen. Jag tror att mina vänner förväntar sig att jag ska vara glad för deras skull och jag hoppas ju att de ska vara glada för min skull, den dagen det är dags. Men det är inte enkelt. Jag försöker iaf, men de kommer nog att ta en tid innan jag känner glädje för mina vänner på riktigt, fram till dess kommer jag försöka och det borde nog du också göra. . Jag tycker att du ska tänka på anledningarna som gjorde att du tog det beslut som du gjorde. För mig har nog sorgen blivit lite enklare att leva med men längtan efter att skaffa barn har nog blivit svårare att leva med ;) Men för både dig och mig så är dagen snart här och då vill man inte tänka tillbaka på tiden då man slutade leva sitt liv för att deppa. Kämpa på! :)

Ursäkta att det inte blev några styckesindelningar, får det inte att fungera på ipaden.

Tänkte kolla om jag kanske kan få pma med dig? Vill inte kapa ts tråd...

Det hade varit skönt att prata med någon som gått igenom samma sak. Om det är något som du orkar prata om vill säga...

(Det var jag som skrev det förra inlägget...)

Samma hände mig... Blev otroligt deprimerad i nästan två år av att jag hade ingen aning om vad det var att gå igenom en sådan sak. Det var ingen som sa att man kan kunde bli psykiskt påfrestande av gå igenom en abort. Hade väldigt lite stöd från min dåvarande pojkvän som sket fullständigt i mina känslor, precis som din nuvarande pojkvän. Och det är viktigt att få sörja oavsett hur man än tog beslutet. Jag är glad idag att jag pratade med människor som fick mig att känna att det var inte fel på mig, att jag var värdelös etc. Det som var avgörande att det vände för mig var när en nära vän till mig drog ut mig på biltur och fick mig att prata samt att han höll mig mig när jag behövde det som bäst. Då kände jag att var slut på lidandet, för ingen förtjänar att må dåligt av abort. 

Du dödar inget liv alls! 

Jag gjorde en abort mot min vilja i juli. Jag har definitivt inte kommit över det och mår, precis som du, väldigt dåligt . Det enda jag ser glädjen i är våra två barn, samtidigt som jag för mitt liv inte kan begripa att jag gick med på att ta bort vårat tredje barn.

Be att få komma till en psykolog snarast. Jag håller på att sprängas och har precis fått ta hjälp för att klara av detta...

Hej! Jag mår också skit dåligt blev förvånad att ni kände samma sak. Ledsen och allt är tråkigt i världen. Jag gjorde medicinsk abort för två veckor sen. Fick skjuta upp det till några dagar efter min student. Jag kan ha varit på vecka 6 eller 7 jag vet inte. Men sen fick jag inflamation och låg inne på akuten, det kändes som jag gjorde en till abort när jag gjorde skrapningen. Ingen i min omkrets vet förutom min pojkvän och han har stöttat mig. Han sa till och med att jag kunde behålla barnet. Men jag ville inte varken för min eller andras skull. Nu ser jag ingen anledning till varför jag gjorde abort dock. Det är ren egoism, visst hade det varit jobbigt och ett kaos att behålla barnet. Men nu känner jag mig så orättvis, varför ska jag få leva eller skaffa andra barn i framtiden om den inte fick. Det är färskt och jag har en kurator som jag ska prata med men det tar ju så lång tid för att få träffa hen. Jag önska att de skrivit ut tillfälliga antideppresiva till mig tills jag fått en bra kontakt med den kuratorn. Är det normalt att tänka som jag gör? Ni verkar vilja ha ett barn medan jag inte tycker att jag förtjänar det? Mvh

Hej, Jag förstår dig exakt, jag gjorde medicinsk abort för 6 månader sen. Anledningen var att det var "fel tillfälle". En 20-åring som studerar och inte har ett jobb och varken pojkvännen hade ett s.k "riktigt jobb" (då han jobbade bara deltid, mycket sällan). Ja, jag var rätt snabb på att ta beslutet, men ångrade mig efteråt. Jag hamnade i depression, fick gå till kuratorn och läkaren skrev ut antideppresivt samt sömntabletter som jag tar än idag. Det är lite svårt och säga hur man kommer över det. Jag kan ju säga att jag har haft dagar då jag bara har velat ligga i min säng och sova, det har varit dagar då jag har velat gå nära sjukhuset jag gjorde abort, det har t.om varit dagar jag ryser av att ens gå samma väg som jg gick till sjukhuset. Det är så olika,dag för dag. Tror inte riktigt jag kan hjälpa mycket än att rekommendera att gå till någon kurator. Det lär hjälpa, förhoppningsvis. Det här med att du inte kan prata med din pojkvän förstår jag också. Först kunde jag inte prata om det för att jag kände mig skyldig, men när jag blev så desperat efter att få prata ut så var jag och han på olika nivåer (han ville behålla, det var jag som ville göra abort). Han ville inte prata om det, han bortträngde det hela, medans jag ville få ut allt, ville prata ut. 'Det blev en krånglig text nu, men önskar dig lycka till, och om du vill prata ut och få hjälp, tycker jag att du ska gå till kuratorn.

Tänkte väl dela med mig av min historia också. Gjorde en abort igår, jag var i vecka 15 + 3. Det var den värsta smärtan jag varit med om i hela mitt liv. Jag är 18 år och gjorde abort för att jag kände att det var för tidigt i livet. Jag tycker jag gjorde rätt val när jag tänker på vad som är smartast för mig just nu. Men känns ändå så konstigt och svårt. Har endast tänkt på min lilla pojke, och hur fin min mage var. Hur lycklig jag var med min kille och hur mycket jag längtar efter att få en liten son. Älskar bebisen så mycket och vet inte hur jag ska kunna leva utan den nu. Vet att jag aldrig egentligen aldrig levde med den, men tänker ändå på honom som att jag längtar efter honom... Fick de när det kom ut med fingrar och tår.. Då grät jag.

Fina historier alla har, all kraft till er starka kvinnor. Tycker så synd om er som inte har stöttande pappa till barnet. Det är svårt att gå igenom något sånt här ensam kan jag tänka mig.