Anama skrev 2014-08-28 22:09:30 följande:
Hej.
Jag gjorde en kirurgisk abort den 17:e juli i år. Graviditeten var oplanerad och min sambo har redan en liten son som fyller två snart. Jag vet att rent logiskt så var det rätt beslut att ta, vi bor redan för litet som det är och lillen (mitt lilla kära bonusbarn) behöver verkligen all uppmärksamhet och kärlek han kan få då han redan är vv-barn. Men samtidigt är jag jätteledsen. JAG ville inte göra aborten men man är inte ensam om ett barn. Sambon har redan blivit pappa "mot sin vilja" och jag ville inte utsätta honom för det en gång till men mest av allt så ville jag inte att mitt barn skulle bli ett vv-barn med skilda föräldrar som skulle bråka om allt. Det hindrar inte mig från att vara ledsen.
Efter aborten fick jag livmodersinflammation som resulterade i två veckors sjukskrivning. Det blev en sån cirkus av det hela att jag inte hann med att tänka på vad som hänt. Efteråt när inflammationen gått över så började jag tänka och insåg att det inte var värt att tänka på det som varit utan började att tänka frammåt istället. Tills jag fick reda på att min sambos bästa vän och respektive ska ha barn. Hon är nästan i samma vecka som jag skulle varit och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen! Det är skitjobbigt att veta att jag kommer att behöva se hennes gravidmage och veta att jag skulle haft en vid det här laget också, att hennes barn kommer att födas samma månad som mitt. Det gör sjukt ont och vissa dagar är värre än andra och det värsta är nog ändå att veta att sambons kompis stöttat henne och hon får bli mamma medans min sambo gjort precis tvärt om.
Jag vet verkligen inte hur jag ska lära mig att leva med min abort, jag saknar också min lille putt i magen men jag försöker att se frammåt. Jag tar en sak i taget och försöker ändra på våra förutsättningar till det bättre. Min förhoppning är att vi kanske kan börja försöka på riktigt om ett år igen. Det är väl egentligen det enda som får mig att se lite ljust på det hela. Usch, jag vet inte vad jag försöker att säga egentligen. Skönt att få skriva av sig lite och hoppas verkligen att du hittar ett sätt att leva med ditt beslut.
Jag förstår att du har det tufft! Precis samma sak hände för mig, min sambos kompis och hans flickvän fick barn bara någon dag efter att jag skulle ha fått barn om jag hade behållt. Varje gång hon kom in i rummet gjorde det ont i hela mig, att se hennes fina mage och hur det glittrade i ögonen när hon pratade om hur spännande allting var gjorde verkligen ont. Idag är den bebisen född och jag ser bilder var och varannan dag på den underbara lilla varelsen. Men på något sätt så känns det enklare nu när bebisen väl är född. . Men nu ska även en av mina närmaste vänner ha barn. Jag måste vara ärlig och säga att jag har haft svårt att känna glädje för henne och har nog mer eller mindre undvikit att träffa henne. Jag inser ju att det inte påverkar mig att hon ska ha barn, varje dag som går är ändå en dag närmare dagen då jag också har barn. Att vänner skaffar barn gör inte din situation bättre och nästa gång du ser det där plusset på stickan så kan du känna den där glädjen. Jag tror att mina vänner förväntar sig att jag ska vara glad för deras skull och jag hoppas ju att de ska vara glada för min skull, den dagen det är dags. Men det är inte enkelt. Jag försöker iaf, men de kommer nog att ta en tid innan jag känner glädje för mina vänner på riktigt, fram till dess kommer jag försöka och det borde nog du också göra. . Jag tycker att du ska tänka på anledningarna som gjorde att du tog det beslut som du gjorde. För mig har nog sorgen blivit lite enklare att leva med men längtan efter att skaffa barn har nog blivit svårare att leva med ;) Men för både dig och mig så är dagen snart här och då vill man inte tänka tillbaka på tiden då man slutade leva sitt liv för att deppa. Kämpa på! :)
