Var i din sits vid 19 års ålder. Är idag 27 och bör ibland gråtfärdig när jag tänker på det. Sedan jag blev mamma har det lättar något, då jag nu vet hur tufft det hade varit att inte ha en bra pappa och att själv vara för oerfaren för att orka med.
Prata med någon! Jag pratade med en religionspsykolog i en vetenskaplig studie vilket var lite udda, men fick mig att känna mig bättre.
Förstår det, man inser inte hur tufft det är och att jag är för ung för det. Men det är så lätt att vara egoistisk och väldigt svårt att inse att detta var kanske det bästa beslutet för alla. Speciellt när man är ung och inte vet om pojkvännen kommer vara pappan till mina barn i framtiden.
Ska försöka göra det, men har så svårt att öppna mig för folk därför det var skönt att skriva här med folk som vart med om samma. Men måste försöka träffa någon att prata med! Tror det är ända sättet.