Depression efter abort

Jag förstår att du har det tufft! Precis samma sak hände för mig, min sambos kompis och hans flickvän fick barn bara någon dag efter att jag skulle ha fått barn om jag hade behållt. Varje gång hon kom in i rummet gjorde det ont i hela mig, att se hennes fina mage och hur det glittrade i ögonen när hon pratade om hur spännande allting var gjorde verkligen ont. Idag är den bebisen född och jag ser bilder var och varannan dag på den underbara lilla varelsen. Men på något sätt så känns det enklare nu när bebisen väl är född. . Men nu ska även en av mina närmaste vänner ha barn. Jag måste vara ärlig och säga att jag har haft svårt att känna glädje för henne och har nog mer eller mindre undvikit att träffa henne. Jag inser ju att det inte påverkar mig att hon ska ha barn, varje dag som går är ändå en dag närmare dagen då jag också har barn. Att vänner skaffar barn gör inte din situation bättre och nästa gång du ser det där plusset på stickan så kan du känna den där glädjen. Jag tror att mina vänner förväntar sig att jag ska vara glad för deras skull och jag hoppas ju att de ska vara glada för min skull, den dagen det är dags. Men det är inte enkelt. Jag försöker iaf, men de kommer nog att ta en tid innan jag känner glädje för mina vänner på riktigt, fram till dess kommer jag försöka och det borde nog du också göra. . Jag tycker att du ska tänka på anledningarna som gjorde att du tog det beslut som du gjorde. För mig har nog sorgen blivit lite enklare att leva med men längtan efter att skaffa barn har nog blivit svårare att leva med ;) Men för både dig och mig så är dagen snart här och då vill man inte tänka tillbaka på tiden då man slutade leva sitt liv för att deppa. Kämpa på! :)

Du gjorde det absolut inte värre, det är skönt att höra att andra känner som en själv för då känner man sig inte ensam på samma sätt. Man bara känner sådan fruktansvärd skuld och hat till sig själv som kunde göra såhär. Men alla andra säger att man inte är redo och man har inget att erbjuda ett barn, och visst jag kanske inte har någon ''stabil'' grund att uppfostra ett barn eller ge det ett barn förtjänar. Men å andra sidan varför ska jag döda ett helt liv för att jag själv ska kunna ''leva'' mitt liv i 5 år till kanske..? Förstår du hur jag tänker? kanske låter lite sluddrig men svårt att sätta tankar till ord..
Förstår att det är ännu tuffare nu när du kunnat haft bebisen hos dig, längtar inte tills december då det är samma sak för mig. Vill bara kunna vara stark vid den tiden så jag klarar av det.

Svårt att veta hur länge man ska ligga och ''må dåligt''? Eller om man ska göra grejer fastän man inte vill och hoppas på att komma ur depressionen lite åtminstone? Vet bara inte hur man samlar kraft till det.