Depression efter abort
Hej.
Jag gjorde en kirurgisk abort den 17:e juli i år. Graviditeten var oplanerad och min sambo har redan en liten son som fyller två snart. Jag vet att rent logiskt så var det rätt beslut att ta, vi bor redan för litet som det är och lillen (mitt lilla kära bonusbarn) behöver verkligen all uppmärksamhet och kärlek han kan få då han redan är vv-barn. Men samtidigt är jag jätteledsen. JAG ville inte göra aborten men man är inte ensam om ett barn. Sambon har redan blivit pappa "mot sin vilja" och jag ville inte utsätta honom för det en gång till men mest av allt så ville jag inte att mitt barn skulle bli ett vv-barn med skilda föräldrar som skulle bråka om allt. Det hindrar inte mig från att vara ledsen.
Efter aborten fick jag livmodersinflammation som resulterade i två veckors sjukskrivning. Det blev en sån cirkus av det hela att jag inte hann med att tänka på vad som hänt. Efteråt när inflammationen gått över så började jag tänka och insåg att det inte var värt att tänka på det som varit utan började att tänka frammåt istället. Tills jag fick reda på att min sambos bästa vän och respektive ska ha barn. Hon är nästan i samma vecka som jag skulle varit och jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen! Det är skitjobbigt att veta att jag kommer att behöva se hennes gravidmage och veta att jag skulle haft en vid det här laget också, att hennes barn kommer att födas samma månad som mitt. Det gör sjukt ont och vissa dagar är värre än andra och det värsta är nog ändå att veta att sambons kompis stöttat henne och hon får bli mamma medans min sambo gjort precis tvärt om.
Jag vet verkligen inte hur jag ska lära mig att leva med min abort, jag saknar också min lille putt i magen men jag försöker att se frammåt. Jag tar en sak i taget och försöker ändra på våra förutsättningar till det bättre. Min förhoppning är att vi kanske kan börja försöka på riktigt om ett år igen. Det är väl egentligen det enda som får mig att se lite ljust på det hela. Usch, jag vet inte vad jag försöker att säga egentligen. Skönt att få skriva av sig lite och hoppas verkligen att du hittar ett sätt att leva med ditt beslut.