Var finns all efter-missfallet-information?

Nej, alltså NU blöder jag inte så mycket, bara lite. Men har kramper ibland och värk. Och är matt och yr. Men yr mest när jag reser mig. Känner att det är ingen fara men så osäker om det ska va såhär. Fått återbesökstid på onsdag.

Oj. Jag som trodde att det nog skulle vara såhär :/ Jag hade 134 i blodvärde när jag var inne i onsdags under den akuta fasen.

Jag ringer 1177 imorn.

Jag har ringt 1177. Men eftersom de "bara" är vanliga sköterskor och inte barnmorskor så hade hon svårt veta vad jag skulle göra och det är många mil till närmsta akutgyn. Idag, nu, har jag bara lite ont, som mensvärk. Men var det inte bättre imorn skulle jag åka in sa hon.

Samtidigt har jag ont i huvudet och är yr när jag som du, klimpen skriver, ställer mig upp osv. Men jag förknippar det med värskebrist då man förlorat massa massa vätska och nu efteråt använder kroppen vätska för att skapa nytt blod. Så jag dricker och dricker och dricker ibland saltat kolsyrevatten för mineraler.

Kanske åker jag in imorn, men känns så waste om de bara kommer säga "så är det, åk hem vila". Så liten tilltro till vården har jag :/

Men samtidigt skriver ni andra att det inte ska vara såhär. Det här är mitt första missfall, samtidigt mitt första försök till att bli gravid.

Nu är jag livrädd. Råkade läsa att kvinnans ägg får kromosomförändringar när hon överstiger 30. Jag är 34. Tänk om alla mina ägg har kromosomavvikelser nu :( Livrädd för att försöka igen.

Men så vanligt det är med missfall nu när man frågar. Vara och varannan har drabbats av flera. Kanske inte 14 som du Qwe. Fyfaan. Vilken påfrestning för kropp och psyke. <3

Tacl. Tänker åka in till Sahlgrenska idag. Trots min ångest över att förlora en hel dag sittande på ett sjukhus å inte få nån hjälp ändå ;)

Men, nu har jag haft ont, inte jätteont men ändå, i fem dagar efter det hände och rejält ont i huvudet, men det sistnämnda kan ju va för att jag svimmade, kanske slog jag i huvudet...? Känns även som tarmarna bråkar å inte kommer igång då jag brukade träna endel och nu inget alls, plus att tarmar väl ska tillbaka på sin ursprungliga plats?

Tror det går mycket vätska till allt och jag hinner, orkar inte, dricka ikapp.

Åker in så får vi se om de tycker jag är fånig. <3 <3

Jag blev inlagd och får två påsar blod och cytotec.

Men herregud :( så jävla utdraget du varit med om (ensam). Vet hur det känns att hela semestern går åt. "Jag" har orsakat att flera roliga händelser fått ställas in. Bara det blir ju en press å stress. Men man kan faktiskt inte rå för det.

Jag är hemma nu. Men har bara en vanlig sjukdag kvar nu. Kanske ska försöka få doktorn ge mig några fler. Är ju inte direkt pigg på att sitta vid en dator hela dagar om man inte har så mkt energi än.

Hur går det för er?

Jag förblir orolig. Vet att det ska görs ont och blöda men blir så jädra deppig och nervös när det gått en vecka och fortfarande känns som mensvärk och blöder som en mens.

Det är normalt va?

Jenny. Ja. Jag är två veckor efter mitt missfall och tjuter av och till. Veeet att det är kroppens sätt att rensa, vet att det händer 'alla' och jämt. Men. Det känns som du skriver - tomt. Ensamt. Ingen pratar om sånt här. Berättar jag slår folk ner blicken och vill gå därifrån. Och det förstår jag, för det här är ett 'skamligt' ämne.

Men ändå. Jag fick mitt i v 12. Sent nog för mig att ha börjat följa gravidappar - som nu måste raderas, sent nog att ha hunnit tänka på namn, fast jag egentligen inte skulle ha gjort det så tidigt. Men processen var igång liksom. Tankarna. Planeringen. Och så nu. Helt tomt. Vill inte gå till jobbet som känns ännu mer meningslöst nu. Hade sett fram emot att få gå hem från det. A, ni fattar nog.

Har bokat tid med min terapeut. Jag tror mig va så jävla stark. Men det här gav mig en törn trots allt.

Nu har jag börjat känna skuld och oro. Vad gjorde jag för fel? Åt jag dålig mat? Tränade jag för hårt? Är det fel på mina ägg, min kropp?

Och framförallt; har jag drabbats av komplikationer nu efter missfallet. Kommer kroppen fungera? Är min livmoder skadad? Så jävla orolig. Är det vanligt med komplikationer efter missfall? Så till den grad att man blir infertil...? Suck. Denna ovisshet.

Tack :) Då kan jag släppa infertil-oron iaf.

Ja. Man blir kanske rätt fånig och naiv och slår på värsta tankarna men jag tror det hänger ihop med att det inte finns så mycket klar information kring missfall. Alltså efter-information.

<3

Kämpa på.

Det som känns rintigt jobbigt nu är att se min lillasysters graviditet funka fint. Hon är/var två månader före mig. Riktigt tungt se hennes fina mage å smala kropp.

Jag är såklart glad för hennes skull. Missförstå mig inte.

Men så jävla jobbigt ändå. Jag hatar just nu min tjocka kropp. Men det är bara på med 'jag-är-så-glad-leendet'.

Idag är även min man (jobbar som brandman) på larm om en person som hoppat framför tåget. Det är inget kul larm.

Ibland är livet jävligt mot vissa av oss.

Ta hand om varandra <3