Vänskap vs kärlek - var går gränsen?

Jag har ett sånt platoniskt vänskapsförhållande med en tjejkompis. Jag är kille dåra. Vi har känt varandra i tjugo år. Och ibland har jag varit förälskad i henne. Men det har gått över. Jag vet att hon gillar mig, och nånstans älskar hon väl mig också. Men hon har aldrig varit attraherad av mig på ett sexuellt plan. Vi har aldrig haft sex, fast vi är rätt intima med varandra. Hon brukar sova över ibland, och då sover hon i min säng med mig. Jag på min sida, hon på sin. Ingen fysisk kontakt. Men ändå väldigt intimt.

Och jag delar väl en hel del med henne. Framförallt en massa problem och spörsmål och hemligheter i hennes äktenskap. Och det känns rätt kul att hon delar saker med mig som hon inte ens delar med sin man. Vi har en väldigt fin vänskap, och jag vill inte heller att det utvecklas till nåt förhållande eller sex. Hon äger en del av mitt hjärta, och jag en del av hennes. Och det finns ingen som kan komma åt det vi har, det är bara vårt. Och det känns bra så. Det känns fint...

Ja, då blir det svårt. Vi kan naturligtvis inte vara så intima med varandra. Och hon delar saker med mig som jag inte skulle kunna göra mot min presumptiva flickvän. Så, jag skulle behöva sätta mer gränser då. Men vår vänskap har överlevt det tidigare. Den kommer alltid att vara där, men kanske inte så öppet, och inte så djupt. Ja, det är svårt det där....

Jag hade kunnat tänka mig att bilda familj med henne. Nu är hon gift med man och tre barn. Och det är inte intressant för mig. Jag har ingen lust att uppfostra nån annans ungar. Skulle vi ha gjort nåt, så hade det varit innan hon träffade sin man, för drygt tio snart femton år sen. Men hon var inte intresserad av mig då. Och nu är det för sent. Det vi har, det har vi på det plan vi har. Och jag är väldigt nöjd med det, och jag är väldigt glad för det.

Det är olika för alla. Hon ville ha en man till sina barn, och hon tycker att han är en jättebra man och förälder. Men visst, hon har en del sidor som hon inte kan dela med honom. Och det är ju hennes problem. Jag kan inte ta ansvar för det. Jag kan bara ta ansvar för mig själv.

Det finns mer än ett sätt att se saker och ting på. Jag bara förklarar hennes syn, jag försvarar den inte. Men hon tyckte att han var jättebra husbandmaterial. Och sen har han en del issues på andra plan. Man kan inte få allt härivärlden. Men visst är det så att hon får nån sorts känslomässig bekräftelse genom mig som hon inte får genom sin man. Det är svårt, det där....

Enkelt för dig, kanske? Svårt för andra. Världen är inte fyrkantig, allt är inte svart eller vitt. Vilket du kommer att märka när du växer upp. Eller blir lite mer känslomässigt mogen och erfaren. Vilket av det som nu kommer först....

Du vet inte vad du pratar om, så snälla, sluta snacka en massa om sånt du inte vet nånting om. Och snälla, lär dig hur man quotar inlägg. Det blir så himla mycket lättare att läsa då...

Otrohet för mig handlar inte bara om sex. För mig handlar det också vad man delar med sin partner, och vad man delar med andra. Jag skulle aldrig acceptera att min partner "sålde ut" mig till sina vänner. Och min vän gör val i sitt liv som jag aldrig skulle göra i mitt. Men, som sagt. Det är en svår fråga. Och jag har inga bra svar. Livet är komplicerat ibland....

Har du pratat med honom om det? Går det att prata om sånt?

Alltså, jag tror ju egentligen inte på det där att en man och en kvinna "bara" kan vara vänner. Det kommer alltid att finnas en viss sexuell spänning. Frågan är bara hur man hanterar det. Man behöver ju heller inte alltid gå på sina impulser. Man kan bekräfta dom och välja att inte gå på den. Det är ju också den där spänningen som gör den typen av dynamik så intressant...

Ja, alltså, det är ju bara min  personliga uppfattning om vänskap mellan män och kvinnor. Andra kanske tycker annorlunda. Det är olika för alla.