Jag slog mitt barn :(

Den första frågan jag ställer mig är varför en fyraåring knuffar sitt syskon och dessutom sparkar någon på halsen. Det känns som om det finns en del att göra DÄR i första hand.

Har ni inte tagit tag i detta tidigare? Som Zingo säger Det känns som om det finns en del att göra DÄR i första hand. Varför knuffar hon och sparkar? Varför gör hon så och hur kännner hon när hon gör så?

Förstår hela händelseförloppet och tycker inte du ska beskylla dig själv. Som du själv skriver så var det en reflex och att du sa förlåt och föeklarade föe dottern gör sig starkare än många andra. Man läser allt för ofta om barn som får stryk i hemmet så att ni blev vänner och kom överens om att inte slåss låter bra i mina öron. Jag menar.. det va ju en engångs företeelse?

Tycker absolut ni kan vara lite hårdare med rums arrest om hon är elak och inte låta henne komma ut innan hon är snäll. Det gör vi på vår son och han verkar förstå.

Men ge er! Barn knuffas! Sparken på halsen var förmodligen bara ett desperat försök att ta sig ur situationen.

Ts, du tycks veta att det du gjorde var fel, kanske dags att börja i terapi igen för att lära dig hantera dessa situationer.

Ja, den tanken har jag också. Att man kanske borde gå någon anger management eller något. Men problemet är ju att det inte var av ilska för henne jag gjorde det, eller hur jag ska uttrycka mig. Det var inte menat mot henne, bara en reflex för att skydda mig själv. Under den millisekunden som det hann hända så hann jag bara förstå att någon slog mig i ansiktet. Jag liksom tappade bort att det var min dotter och all annan rim och reson. 

Men, det har hänt vid ett par tillfällen förut, att hon har slagit till över ansiktet direkt efter att hon bråkat en lång stund, spottat, sparkat eller liknande. Då har jag sagt till maken att just de bråken är de värsta. Då blir jag rädd för mig själv eftersom man blir rädd och får ont samtidigt och bara reagerar från ryggraden. Man hinner inte med själv. Kanske visste jag att det bara skulle vara en tidsfråga?

Usch det är så hemskt :( Jag tror att det bästa är att försöka se när en sån här situation är på gång och på något sätt avlägsna mig innan det går så långt att hon slår över ansiktet.

Nu får jag säkert skit som fan i tråden.

Men jag tycker det är minimalt för mamman att bekymra sig om. Det var säkert mer en reflex än en planerad gärning. Ivägspringarna, tandborstvägran och väcka syskonet med sitt galande var mer än nog. Att sen dessutom börja slå en förälder i ansiktet och sparka mot halsen! OK om det var en 1-åring men ALDRIG att jag skulle pjoska och dalta med en 4-åring som gjorde så. Sverige går i absurdum mot dalt och fjams med ungar som inte uppför sig. Som förälder ska man alltså be om ursäkt för att man reflexmässigt försvarar sig mot våld som kan vara livsfarligt (för det kan det faktiskt vara att bli sparkad mot halsen även om det är ett barn som sparkar!). Hade det varit mitt barn hade hon fått be om ursäkt till mig och sen fått en kännbar icke-fysisk bestraffning.

Att trotsa är en sak, men att knuffas, rivas, spottas och sparkas är något helt annat. Problematiken ni har är ju dotterns beteende och sätt att hantera motstånd då hon försöker få sin vilja igenom.

Men herregud! Det var värst vilka änglar era barn verkar vara då som aldrig blir små monster som inte lyssnar eller gör saker man inte får?? Trodde allas barn någon gång slagits eller puttats i stundens hetta speciellt i trotsåldern.
Ts! Du har gjort något som inte är bra och du har ångest för det. Vi gör alla misstag ibland (svårt att tro dock när man läser svaren du fått här...) att gå ifrån när det blir jobbigt är ju bra. Hoppas det blir bättre snart.