• Kpax

    Jag över-äter, hjälp!

    För mig är det lättare att äta bra när jag jobbar mycket, på arbetstid kan jag ju inte gå och småäta! :)

    Det som funkar bäst för mig är planering. Jag planerar veckans alla middagar och luncher (i princip alltid rester av gårdagens middag), skriver en inköpslista, och handlar bara det som står på den. NÄR JAG ÄR DUKTIG. Just nu äter jag allt i min väg.

    Jag älskar också att äta, och jag äter minst lika mycket som min 187 cm långa snickare till sambo. Däremot är min mage inte så förtjust varken i portionsstorlekarna eller i hastigheten jag äter.

    Om LCHF funkade bra, ska du inte köra det då? Håll koll på portionsstorlekarna och småät gurkstavar och minimorötter när du behöver tugga på något. Det finns många LCHF-recept som låter jättegoda, både mat och småplock som chokladbollar, nötbars och liknande.

  • Kpax
    Storasyster29 skrev 2014-07-26 14:07:49 följande:

    Tyvärr funkar det på mitt jobb att småäta, jag är min egen boss ;) 

    Kanske skulle kunna göra ett matschema eller så.  

    Vet inte varför jag är så himla rädd för att bli hungrig. Vad tror jag ska hända liksom? 

    Om jag äter min lunch vid två så vet jag att jag är hemma om ca 6 timmar och har jag då inte så jag kan äta mellanmål typ två gånger efter lunch så känner jag mig orolig.  Så då får jag liksom påminna mig om att man inte DÖR av att inte äta på 6 timmar. Eller fyra. Jag vill bara sluta vara så besatt av det.. :( 

    Är så desperat så jag funderar på aptithämmande tabletter eller nåt i den stilen. Men det jag egentligen vill är ju att vara hälsosam. Att sluta ljuga för mig själv. Jag känner mig nästan sjuk. Det KAN inte vara normalt att VARJE måltid äta mer än man behöver och direkt när man är klar fundera på när det är "ok" att äta igen. 

    Tack för alla svar, jag ska läsa dem igen och försöka bestämma mig för ett sätt att få ordning på det här. 


    Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Både det där med för stora portioner (som jag nämnde) och det där med att vilja veta att jag kan äta när som helst, eller i alla fall var tredje timme. Jag brukar skämta om det, men egentligen är det ju varken roligt eller sunt.

    Jag har aldrig behövt vara hungrig, och varken jag eller någon i min familj har haft någon ätstörning. Jag är uppväxt med bra mat, och ganska mycket livsnjutargrejer som goda ostar och liknande till helgen. Inte extremt åt något håll alltså. Var din uppväxt också normal ur en matsynvinkel?

    Jag upplever inte heller att jag är speciellt stressad, jag jobbar mer än 40h, men upplever inte att det är ett problem. Jag trivs med mitt liv, förutom att jag önskar att jag hade bättre disciplin gällande kost och träning (även jag är periodare).

    Ska läsa igenom tipsen du fått en gång till, och fundera över min egen situation. Nu är jag gravid och mår illa (=äter vad som helst för att försöka dämpa, utan framgång), men det är ju tillfälligt.
  • Kpax
    Storasyster29 skrev 2014-07-27 12:48:27 följande:

    Åh, va roligt med nån som vill analysera lite! 

    Fast min uppväxt var ganska tvärtom, faktiskt. Uppvuxen på massa "skräpmat": korv, makaroner osv. Vi har inte haft några ätstörningar i familjen, men varit mulliga. En massa vanor mao som det tagit mig lång tid att se och försöka förändra. Och som jag absolut inte vill överföra till min egen familj nu! 

    Men annars minns jag inte så mycket av min uppväxt, kan inte minnas några värderingar, rutiner kring mat eller så.

    Ja fy fasen vad jag tryckte i mig när jag var gravid...! Illamående eller ej. Det är som att sådana faktorer (sommarvärmen är ett bra exempel också) som påverkar andras aptit, påverkar inte min!  


    Minns du ingenting? Jag frågar ändå, kan du minnas HUR ni åt? Var mat till för att bara motverka hunger, eller tyckte hela familjen om själva ätandet? Inte kanske att ni njöt specifikt av just korv, men känslan av att stoppa mat i munnen? Åt de andra stora portioner? Lärde du dig vad "mätt" är, eller åt du tills du mådde dåligt? Åt/äter du fort? Satt hela familjen samlade och åt?

    Jag vet inte vart jag ska komma med analysen, men det är ju lite intressant :) Om inte annat kanske man hittar någon liten grej som man, som du säger, inte vill överföra på sin egen familj.
Svar på tråden Jag över-äter, hjälp!