10år senare efter sterilisering..
Det är snart 10 år då jag steriliserade mig. Jag ångrar det inte.
Valet var lika enkel då som det skulle vara om det är idag.
Någonstans här retar detta uppenbarligen gallfeber på många och någon stöd själv från samhället, vården eller ens på nätet är något som är så gott som obefintligt.
Det är som att dagen jag valde att sterilisera mig så valde jag bort rätten till långvarig förhållande och om det ändå skedde, så försvann min rätt till familjerådgivning.
Någon som helst rätt till alternativ barnhavande med stöd, det är också att glömma.
Till det ska jag också straffas av ständiga pikar och fingerpekningar från antingen föräldrar eller de ofrivilliga barnlösa som menar att jag hånar dem.
Jag är förbannad och ledsen.
Min förhållanden känns ofta hamnar i det här vägvalet att även om mannen jag är tillsammans med säger "jag vill inte heller ha barn" så hör jag hur det egetnligen det menas med "just nu" och att ett barn lite senare vore något logiskt.
Då kommer samhället och pekar fingret: Skyll dig själv!
Det jag hör är:
Jag ska skylla mig själv för att jag har väldigt dåliga gener, att jag fick sjukdomsdiagnoser samt varit sjuk under så lång tid att jag varken har utbildning eller yrkesbakgrund att prata om.
Jag ska skylla mig själv att jag är sjukpensionär med en inkomst som nät och jämnt går att försörja mig själv på.
Jag ska skylla mig själv varje gång en man lämnar mig till en annan kvinna som kan ha barn.
Jag ska skylla mig själv för de 3 mycket våldsamma våldtäckterna, därav en resulterade i graviditet (och jag gjorde abort för) och jag ska skylla mig själv för mina två missfall.
När jag genomgick den psykologiska valideringen för steriliseringen så fick jag klargöra hur säker jag var på saken. Jag fick inte höra att det var ett bra beslut med tanke på omständigheterna utan snarare att "ja, sen är det kört".
När jag tänkte på allt det jag INTE kan erbjuda mitt barn, när jag tänkte på hur stor risk det är för mina och min biologiska familjs dåliga gener passera vidare med alla arvssjukdomar, för inte tala om skräcken jag kände inför att föda barn; då och nu kändes valet som solklart.
Även om det finns samhällsstöd för föräldrar med dålig ekonomi, så kände jag att det är inte det jag vill erbjuda som huvudsak till den där lilla växande människan.
Jag vill inte känna stressen med ekonomin och hantera det med min hälsa och där uppfostra ett barn. Jag vill(e) inte låta ett barn växa upp med den bördan (något som många föräldrar vill hävda de inte ger sina barn).
Att den medicinska och den ekonomiska aspeketerna var det som vägde absolut tyngst för mitt beslut, inte minst det medicinska, det är inget som då anses vara någon "ofrivillig barnlöshet"--för det är mitt val att sterilisera mig.
Det anses inte som att jag tog mitt ansvar.
Ändå måste jag leva med det ansvaret själv, och få en känga dagligen av det; från samhället som partners släkt och tom den släkten jag knappt har kontakt med.
Ändå har jag ingen historik av missbruk eller brott.
Mitt straff var mina gener och att jag aldrig kom ur min situation.
Så ni kanske tycker jag ömkar mig?
Vem ska stötta mig när jag är ledsen över att jag fortfarande inte vill föda ett barn?
Vem stöttar mig när frågan med min partner tas upp om vår framtid tillsammans utan barn?
Vem stöttar mig när vart jag än vänder mig så är det ett stort press kring "föder du inte barn så är du inte kvinna"?
Jag blir inte mindre deppig över pressen att ständigt påminnas om att ha barn, än de ofrivilliga barnlösa.
Jag antas bara, till skillnad för de som längtar efter barn, att jag inte vill ha barn och/eller gillar barn.
Jag VILL ha barn, men min verklighet rymmer inte på ett hälsosamt sätt ett barn, något som dödar mina mammainstinkter totalt.
Jag älskar barn (mer än vuxna), något många kan intyga (och som undrat varför någon som har så bra hand med barn inte har egna).
Så ni som jämnt kängar oss "frivilliga barnlösa" tänk på att inte "judge a book by its cover".
Och frågan kvarstår, var får vi andrum?
Jag har itne hittat på nätet ens något sådan forum ens underforum om detta.
Bara gnäll eller "vi har det såååå perfekt utan barn"
För bergis om jag ens skulle tänka tanken att skriva något i tråden för ofrivillig barnlösa så skulle jag sätta brand i en skog över den gnistan.