Hur får jag sonen att säga tack för maten?

Håller med de som skriver att inte göra det till en kamp.
Eftersom ni själva tackar för maten så kommer det komma.
Däremot kan ni lära honom att man inte springer från matbordet, utan man kan få barnet att "be om lov". Att be om lov menar jag mer att man lär barnet att fråga innan om det går bra att lämna matbordet nu, mest för att få in i ryggmärgen att man gör ett avslut efter maten.
Men ett tack och ett förlåt ska komma från hjärtat egentligen. Sedan när man växer upp så kommer man lära sig att även säga tack (fast man egentligen vill be personen dra åt helvete). Men den biten brukar också komma med tiden

oj jag tycker nog faktiskt att du överreagerade ganska mycket.
Han är bara tre år och det ni kan och bör göra är att helt enkelt själva säga tack för maten, varsågod och liknande.
När han lämnar bordet utan att säga tack för maten, så flikar du in " tack för maten" i stället osv.
Till slut nöts det in och utan tvång, maktkamper och bestraffningar

Självklart ska barn säga tack för maten. Däremot tycker jag det är sent att börja med det vid tre års ålder, då bör man redan ha jobbat in den rutinen.

Men gör inte för stor grej av det heller, om ni andra är noga med att tacka så kommer det komma också.

Vid tre års ålder ska det sitta men nu gör det inte det så fortsätt nöta. När barnet går från bordet och inte säger tack säger ni bara "vad säger man". Han får inte bestämma så ni måste vara konsekventa.

När man har valt sitt krig med sitt barn så tror jag på att vara konsekvent hela vägen. Om ni kräver av honom att tacka innan han går från bordet, då ska han göra det innan man går också. Annars får man sitta kvar tills man säger tack. Han kommer att bli arg. Skrika, gapa och säkert föra ett jävla liv, men det är ingenting som är värt att uppmärksamma. Han kommer orka kanske 2 eller 3 gånger, sen kommer han inse att det är enklare att säga tack än att bråka. När han säger tack, beröm honom och låt honom gå. Tills dess får han sitta kvar liksom. Vi uppfostrar våran dotter så, och vi får god respons snabbt att det funkar bra. Sen är alla barn olika, men det här är någonting som jag vet ofta funkar. Vi jobbar även mycket liknande såhär på mitt jobb med autistiska barn.

Här tycker jag verkligen att uttrycket välj dina strider passar in bra, det här är inget värt att bråka om, fortsätter ni att säga tack och varsågod så kommer han garanterat att börja göra det förr eller senare, att bråka fram ett tack är bara så onödigt och är en kamp du aldrig kommer att vinna mer än för stunden så tjafsa inte om det mer med honom nu

Vi har drillat på sedan vår dotter började äta fast föda och är noga med att själva säga tack, förlåt och varsågod och sådant. Hon ser hur vi gör och apar efter, men ibland får man fråga "vad säger man?" när hon ätit färdigt.
Jag berättar också hur glad jag blir när hon/någon annan säger tack eller att maten är god och förklarar varför man bör göra så.
Men aldrig att jag skulle tvinga, det lär bara förvärra liksom.... Som det gjorde för mig.
 Jag var ett väldigt blygt och osäkert barn som på ett kalas hos en kompis blev sist kvar vid bordet och fick inte gå därifrån för pappa innan jag sagt tack. Fem vuxna satt kvar och stirrade på mig(som inte fixar ögonkontakt) och väntade. Efter en halvtimme fick jag gråtande viska "tack" i värdinnans öra. Jag känner fortfarande obehag i att säga tack och gjorde det sällan som barn pga detta.

Så fortsätt vara en bra förebild, be om ursäkt till ditt barn och förklara istället varför man ska säga tack. Kanske kan ni göra en lek av det och träna.

Det är ouppfostrat att inte säga tack.
Att tacka för maten borde man definitivt kunna om man är tre år. Mamma pappa och tack är väl bland se första ord man lär sig som typ 1-åring.
Att inte veta att man ska tacka vid tre års ålder känns som en väldigt slapp uppfostran.
Att säga att barnet är ju bara tre år.... är lika slappt och en brist på att vilja lära sitt barn vanligt folkvett!

Vi lät våran son sitta kvar vid bordet tills han sa det. Nu säger han det antingen självmant eller om man säger "vad säger man?". Tror vi började med det när han fyllde 2 år, nu är han 2 år och 9 månader.

Jag har en kompis som tjatat öronen av sina barn för att få dem att säga tack, ska be att få etc medan vi bara sagt det själva eller sagt det åt sonen. Vår son är minst lika bra på att tacka som kompisens barn. När vi är hemma säger vi kanske "Vad säger man?" men bland folk har vi sagt "Tack säger man" och släppt det om han inte varit mottaglig. Aldrig gjort någon stor affär av det.

ts: Frågan jag ställer mig är om ni kört med tack för maten redan från barnet började äta mat vid halvåret eller om det först är nu på senare tid ni tänkt på det. Har sonen sagt tack efter maten tidigare och senare slutat eller har han aldrig börjat? Tackar ni vuxna varandra för maten till vardags?

Här kan till och med ettåringen i perioder få till något som låter som tack-tack. 3,5-åringen tackar ofta för maten eller kommer ihåg när man frågan "vad säger man?". Däremot glömmer hon ofta ett tack när hon får julklappar eller födelsedagar, medan vardagstacket fungerar bättre spontant.

Så nej tvinga tror jag inte leder någon vart, men som många skrivet att ni vuxna föregår med gott exempel i fler situationer än vid maten. Man kan ju tacka när något hämtats/fåtts i andra situationer med. Redan med ettåringen säger vi ju tack-tack för att få saker hon inte får ha så hon hellre ger dem än att vi behöver ta dem ifrån henne med ett vredesutbrott som följd.

Visst kan man få små barn att vara artiga, tacka och bocka genom att idka straff- och belöningsmetoder. Men det är ju inte ett särskilt humant sätt, och man riskerar att köra barnets självkänsla i botten.

Vi har valt en annan väg istället.
Vi har valt att lära sonen empati, respekt och hyfs genom att själva föregå med gott exempel. Vi säger 'förlåt' om vi gör något dumt, vi tackar varandra för maten och vi visar varandra, och andra, respekt och empati.
Och vi stressar inte fram någonting. För oss är inte det viktigaste att vår son kan tacka för maten som 3-åring, utan att han på sikt blir en empatisk, respektfull liten kille med god självkänsla.