snigelpappa skrev 2014-08-10 03:19:55 följande:
Tanken har snurrat med att kanske träffa någon men har inte tagit steget då min son som har adhd och behöver mig mer än någonsin.!
Frågan bubblade upp här då han vid flera tillfällen frågat varför jag inte träffat någon ny tjej,,,,7 år och tänker på pappsen
Men är kluven i tanken då jag vill vara 100% för honom och är ensamförälder på heltid. Men och andra sidan är han underbart social och snäll med att bjuda in andra människor i sitt liv. Beskymmret är vad kommer hända med vårt starka band och kommer svartsjukan med tiden!? Hur reagerade ditt/dina barn när någon ny människa kom in i ert liv!? Okej jag är väl omogen i tanken även om det är två år sedan vi bröt upp men inget är sämre än ett gått råd. Det finns väl många som funnit lyckan och vet..
Förstår hur du tänker, absolut. Samtidigt så har jag varit det där barnet med adhd. Visst kommer svartsjukan och den har nog mkt med åldern att göra och inte med adhd per automatik.
Träffar du någon som är vettig så kommer ni lösa det, ihop! Band bryts inte för att det kommer in fler personer i ens liv som älskar en. Barn är mycket men inte dumma. Låt inte adhd hindra dig och din son från att bli älskade av en till tänker jag.
Ditt barn är sju, mitt barn blir sju i år och jag tror svartsjuka tillhör åldern. Jag var sex när min mamma flyttade ihop med min "pappa" ( icke biologiska då men han är pappa än idag fast de är skilda sen jag var 9-10 år )
Iaf jag var en riktig liten djävul, hemsk helt ärligt. Gillade honom jättemycket innan de flyttade ihop, men efter oj oj det var livat. Men det lugnade sig. Han fick helt enkelt ta sin tid med mig. Han bad mamma om hjälp, men hon svarade att han måste kunna ta konflikterna med mig och inse att han är VUXEN och jag ett barn. Jag älskar honom ännu och jag kommer alltid kalla honom pappa. Vårt band är starkt, han har stöttat mig mer och på andra plan än min mamma gjort när jag strulat till livet rejält. Han enda ånger gällande mig är att han inte adopterade mig ( och min syster ), så vi fyra syskon hade haft samma rättigheter rakt igenom. Nu är all vuxna och vi kallar honom allihop pappa.
Jag tänker samma som du gör gällande mitt barn. Men när jag läste din tråd och mitt svar fick jag en aha grej och inser att jag kanske tänker lite dumt. Jag vill inte belasta någon med mig. Jag vill inte utsätta någon för att mitt barn kommer vara svartsjuk. Samtidigt tror jag att det är en helt normal och vanlig reaktion. Den andra vuxna får lära sig att barnet går först och det gör det oavsett om barnet har adhd eller inte, man är förälder, så enkelt är det. Inte rata barnet till förmån för den man är kär i osv. Den andre är vuxen och får helt enkelt resonera vuxen på det där, det kan inte ett barn göra. Sen kan man såklart kramas alla tre också om så är.
Jag kan inte svara för hur mitt barn reagerar för jag har aldrig testat ha in någon i vårt liv, har varit ensam med henne från start. Men jag hoppas att någon här kan ge dig råd och tips där. Däremot så gillar mitt barn människor och är social. Vet att hon blev ledsen när en kompis eller mer en bekant jag umgicks med mycket i ca en månad försvann ur hennes liv. Jag försökte vara snäll och hjälpa någon som det senare visade sig ljög om att denne hade cancer och annat. Det tog hårt på henne som tyckte om denna person och att denne var snäll, vilket denne absolut var mot min dotter. Men jag har förklarat att personen ljög väldigt mycket och att det inte går att vara vän med människor som bara ljuger och luras. Hon förstår det rent logisk även om hon var ledsen. det fick mig att känna mig ännu mer skeptisk till att blanda in en eventuell pojkvän. Men om man har turen att träffa någon man verkligen tycker om så hoppas jag att det löser sig, att man löser det. Det får bli sakta men säkert och varsamt typ.
Önskar dig och din son all lycka till
