Anonym (jobbigt)

Äldre 10 Aug 20:14

310 svar

Vänjer man sig nångång med partnerns barn?

Är det bara jag som tycker det är jobbigt att ens partner har barn sedan innan? Jag kan ibland eller rätt ofta känna irritation inombords över att de finns, för jag vet att skulle de inte finnas skulle jag kunna leva ett annat typ av liv med min partner. Vi skulle ha tid att göra de saker jag drömmer om eller bara vara...tillsammans. Visst vi kan göra vissa saker idag till viss del men då är barnen med. Och då är det ilska, missnöje, trotsutbrott och en massa liv, bus och skrik. Jag blir så trött! Om vi reser nånstans så är det ju inget kul då de går i baklås flera gånger under resan och man får skippa det man planerat som ett exempel. Och deras beteende gör att jag tycker det är lika bra stanna hemma. De är inte busigare eller trotsigare än några andra barn, helt vanliga ungar med andra ord.

Kan man nånsin vänja sig? Min irritation växer bara mer och mer...och mitt missnöje likaså. Men jag visar inget och ingen märker det men inom mig undrar jag hur länge jag står ut. Jag har inga barn och det gör säkert också sitt då jag upplever att dessa barn begränsar mitt liv och gör så jag inte får någon tid med min partner och det ökar också irritationen ännu mer. Visst har även de goda sidor men de negativa är fler och större.

Jag älskar dock min partner och skulle vilja att dessa negativa känslor skulle försvinna. Är det möjligt att lära sig ändra sina känslor? Någon som känner eller känt samma? Som hittat en lösning?

Anonym (tomas)

Äldre 12 Aug 08:33

#91

Jeaninne skrev 2014-08-12 01:41:36 följande:

För att det aldrig kan bli riktigt bra..? Det kan bli bättre, men inte en optimal situation för TS - aldrig.

Min erfarenhet är att styvföräldraskapet fungerar bäst första tiden då
man är nykär och allt är spännande och kul.
Från den punkten går det nerför - man blir mer och mer irriterad
och frustrerad. Detta pågår fram till den punkt då barnet flyttar hemifrån
pgs ålder/studier eller att styvföräldern mobbar bort barnet och den flyttar
till mamma/pappa på heltid.
Eller så tar relationen slut. OBS. Min erfarenhet. Inte sanning för alla.

Iam

Äldre 12 Aug 08:52

#92

Anonym (tomas) skrev 2014-08-12 08:33:52 följande:

Min erfarenhet är att styvföräldraskapet fungerar bäst första tiden då

man är nykär och allt är spännande och kul.

Från den punkten går det nerför - man blir mer och mer irriterad

och frustrerad. Detta pågår fram till den punkt då barnet flyttar hemifrån

pgs ålder/studier eller att styvföräldern mobbar bort barnet och den flyttar

till mamma/pappa på heltid.

Eller så tar relationen slut. OBS. Min erfarenhet. Inte sanning för alla.

Jag upplever tvärt om. Ju längre tid jag bor med barnen, desto starkare band bygger vi upp och desto mer känns vi som en familj.

Anonym (förstår)

Äldre 12 Aug 08:58

#93

Jeaninne skrev 2014-08-12 01:21:29 följande:

Jag säger som jag alltid brukar säga, att jag inte tror att det är en bra idé att en person utan barn och en med barn slår sina påsar ihop. Det blir "snett", eftersom bara den ena måste stå ut med de olägenheter som det oundvikligen blir, av att leva med någon annans barn. (Självklart kan det vara jobbigt med egna barn också i perioder, men dom har man ju känslor för, och de är en del av ens naturliga - och frivilliga! - livsplanering.)

Man missar hela perioden som "par utan barn", som man normalt har i ett kärleksförhållande när man är ung... Och även om man skulle skaffa gemensamma barn sedan, så skulle det ändå alltid vara "snett", då den andre alltid kommer att ha ett (eller två eller tre...) barn mer än en själv.

Fast som andra också har skrivit: bara du själv kan ju veta, om den här mannen är så fantastisk att han är värd de uppoffringar du måste göra - och på ett sätt alltid kommer att vara tvungen att göra, livet ut. (Jag tänker t.ex. på sådana saker som att hans barn alltid kommer att få ut sitt arv - vilket t.ex. kan innebära att du måste gå ifrån huset för att lösa ut dem när han dör. Inte ens i döden kommer det att vara, som det skulle ha varit om du hade haft enbart gemensamma barn med en man. För då får de vänta på sitt arv - om mamma och pappa är gifta, såklart.)

Jag tror att det är individuellt. Mycket beror nog på personligheten hos den som inte har barn, hur barnen är och hur ofta barnen är hos föräldern.

K med lilla E

Äldre 12 Aug 09:04

#94

När jag träffade min man för 15 år sen så hade jag två barn som mestadels bodde hos mig, de var då 7 och 9 år och vi flyttade ihop relativt omgående, men det har funkat bra, han vabbade ibland och vi levde som vilken familj som helst. Efter fem år fick vi ett gemensamt barn, han var barnlös sen innan och ville så klart också ha barn och det har funkat klockrent i alla år. Nu är de stora utflugna sen ett år år tillbaka och vi är en liten kärnfamilj på tre kvar.

Och det jag kan säga är att min f d, de stora barnens pappa krånglade med i stort sett allt hela tiden, men det löste sig det med.

Det behöver inte gå snett eller kännas jobbigt för alla. Men om det gör det som i TS fall, så hade jag nog inte stått ut, även om jag älskat mannen, eller så hade jag gått i terapi eller något för att hjälp med känslorna.

K med lilla E

Äldre 12 Aug 09:05

#95

Jeaninne skrev 2014-08-12 01:41:36 följande:

För att det aldrig kan bli riktigt bra..? Det kan bli bättre, men inte en optimal situation för TS - aldrig.

Åh vad du skriver mycket skit.

Anonym (Askungen)

Äldre 12 Aug 11:15

#96

Anonym (förstår) skrev 2014-08-12 08:58:44 följande:

Jag tror att det är individuellt. Mycket beror nog på personligheten hos den som inte har barn, hur barnen är och hur ofta barnen är hos föräldern.

Man kan också säga att det är en viljeakt. Jämför t ex med konstnärer eller författare. De kan inte bara sitta på baken och vänta på inspiration - då skulle det inte bli mycket gjort. Det är ur arbetet inspirationen föds. Lite "fake it till you make it".

Människor är inte utbytbara på samma sätt som bilar eller ens husdjur. Om man, som i ts fall, älskar och vill leva med en man som har barn så handlar det knappast om att man ska vänta på att man ska "vänja sig" vid hans barn.

De finns ju där, eller hur. Det rimliga är väl ändå att man försöker skapa en relation till och med dem, lär känna dem, bry sig om dem. De har inte valt den här situationen.

Jeaninne

Äldre 12 Aug 11:22

#97

Iam skrev 2014-08-12 07:28:59 följande:

Och detta vet du ... för att du själv är barnlös och lever med man som har barn?

Sluta dra slutsatser du inte har erfarenhet och kunskap nog att göra.

Som alla förhållande blir det vad man gör det till. Och om du nu är så tvärsäker på att du har rätt, får du gärna ta diskussionen med mig, som är ett av många levande bevis på att du har så totalfel!

Och gällande hus och arv finns det utmärkta försäkringar som täcker allt sådant. Så sluta måla fan på väggen med kunskap du inte har.

Jag har läst vad du har skrivit tidigare, och det är bra för dig. Men jag tror att du också vet från alla styvmorstrådarna i det här forumet, att det långt ifrån alltid blir så bra.

Jag var tillsammans med en man som hade två döttrar när jag var ung, vi bodde dock aldrig ihop. Men jag hann nosa på alla känslorna - även de svarta - och senare har jag gång på gång fått höra om samma känslor och tankar ifrån andra kvinnor som tog steget fullt ut och flyttade ihop med mannen. Jag har inte träffat en enda, som inte känner ett stort mått av bitterhet och en önskan att livet skulle ha varit annorlunda (d.v.s. att barnen inte skulle ha funnits).

När man själv är äldre, skild med barn, och träffar någon i samma situation - så blir det dock helt annorlunda! (Om alla kontrahenter är vettiga i sig.) Man behöver inte gräma sig så mycket, för man har haft en massa egentid och partid med tidigare män, även om man inte kan ha det så ofta med just denne. Det är inte som att man missar en hel dimension... Och man kan turas om att hjälpas åt med barnen - och ge varandra egentid med t.ex. vänner! Jag kan t.o.m. tycka att det är en fördel att kunna diskutera barn och föräldraskap med en man som har barn nu - en barnlös man (eller för den delen kvinna, när det gäller kompisar) kan kännas rätt oerfaren och insiktslös nu - men när man var barnfri själv så var ju de ämnena helt ointressanta.

As for me, the Lord Jimmie I hold to be my liege-lord, whether he claim it or no. His wish is to me a command.

Iam

Äldre 12 Aug 12:03

#98

Jeaninne skrev 2014-08-12 11:22:30 följande:

Jag har läst vad du har skrivit tidigare, och det är bra för dig. Men jag tror att du också vet från alla styvmorstrådarna i det här forumet, att det långt ifrån alltid blir så bra.

Jag var tillsammans med en man som hade två döttrar när jag var ung, vi bodde dock aldrig ihop. Men jag hann nosa på alla känslorna - även de svarta - och senare har jag gång på gång fått höra om samma känslor och tankar ifrån andra kvinnor som tog steget fullt ut och flyttade ihop med mannen. Jag har inte träffat en enda, som inte känner ett stort mått av bitterhet och en önskan att livet skulle ha varit annorlunda (d.v.s. att barnen inte skulle ha funnits).

När man själv är äldre, skild med barn, och träffar någon i samma situation - så blir det dock helt annorlunda! (Om alla kontrahenter är vettiga i sig.) Man behöver inte gräma sig så mycket, för man har haft en massa egentid och partid med tidigare män, även om man inte kan ha det så ofta med just denne. Det är inte som att man missar en hel dimension... Och man kan turas om att hjälpas åt med barnen - och ge varandra egentid med t.ex. vänner! Jag kan t.o.m. tycka att det är en fördel att kunna diskutera barn och föräldraskap med en man som har barn nu - en barnlös man (eller för den delen kvinna, när det gäller kompisar) kan kännas rätt oerfaren och insiktslös nu - men när man var barnfri själv så var ju de ämnena helt ointressanta.

Alltså.... det är så mycket fördomar och skitsnack att jag egentligen inte vill lägga energi på att besvara det. Men gör det ändå och hoppas det är värt tiden det tar.

Vi börjar med första stycket.

Ska vi utgå från trådar på fl så är det inte bara kvinnor utan barn tidigare som är tillsammans med män med barn som har problem. Det är även familjer där båda har barn sen innan, där ingen har barn sen innan, kärnfamiljer och ensamstående. Alla människor har problem i olika relationer. Så med din logik borde inga människor öht beblanda sig med varandra för då uppstår konflikter. Tack, men nej tack. Jag köper det inte.

Resten orkar jag inte bemöta ändå. Räcker med att konstatera att Insikter och erfarenhet kommer inte per automatik med barnafödandet, det är du ett ypperligt bevis på.

AnnaAnonym

Äldre 12 Aug 12:20

#99

Jag skulle inte vilja ha en partner som har barn med någon annan. Av just den där typen av anledningar. En partner med barn sedan innan hade troligen prioriterat barnen högre än mig och det är inte en situation som är det minsta intressant för mig.

Jeaninne

Äldre 12 Aug 12:28

#100

Iam skrev 2014-08-12 12:03:38 följande:

Alltså.... det är så mycket fördomar och skitsnack att jag egentligen inte vill lägga energi på att besvara det. Men gör det ändå och hoppas det är värt tiden det tar.

Vi börjar med första stycket.

Ska vi utgå från trådar på fl så är det inte bara kvinnor utan barn tidigare som är tillsammans med män med barn som har problem. Det är även familjer där båda har barn sen innan, där ingen har barn sen innan, kärnfamiljer och ensamstående. Alla människor har problem i olika relationer. Så med din logik borde inga människor öht beblanda sig med varandra för då uppstår konflikter. Tack, men nej tack. Jag köper det inte.

Resten orkar jag inte bemöta ändå. Räcker med att konstatera att Insikter och erfarenhet kommer inte per automatik med barnafödandet, det är du ett ypperligt bevis på.

Hur eller hur så har DU inte erfarenheten av en kärnfamilj. Du vet inte hur det är, att kunna vila i varandra... att vara helt säker på att ens partner (eller expartner) älskar och bryr sig om barnen och går att lita på till hundra procent - utan att man behöver oroa sig för att han egentligen vill bli av med barnen innerst inne. Eller att han står ut för ens skull, men egentligen inte är intresserad av att höra vad de gjort i skolan eller vilken turnering de blivit uttagna till...

Att aldrig behöva hålla något tillbaka, eller försöka balansera sin tid så att han inte ska känna sig åsidosatt för att man ägnar sig för mycket åt sina barn. Att veta att dessa relationer är för livet, vad som än händer annars. Ja även till pappan, oavsett andra relationer - den relation man har till barnens andra förälder är ändå den som helt säkert kommer att vara livet ut. Och detta gäller naturligtvis även en ny mans relation till HANS exfru. Det måste man inse och stå ut med.

As for me, the Lord Jimmie I hold to be my liege-lord, whether he claim it or no. His wish is to me a command.

Vänjer man sig nångång med partnerns barn?

INNEHÅLL