Vänjer man sig nångång med partnerns barn?

Att en i förhållandet känner sig åsidosatt för att den andra ägnar sig för mycket åt barnen förekommer i och för sig också i kärnfamiljer.

Du är väl ändå medveten om att det du skriver inte handlar kärnfamiljen specifikt. Det handlar ju om hur man väljer att engagera sig i sin familj, oavsett blodsband. Det finns kärnfamiljer som funkar dåligt och inte alls som du beskriver, och det finns bonusfamiljer som fungerar precis så.

Just nu vet jag inte om du försöker provocera, eller om du verkligen är så insiktslös och fördomsfull som du framstår. Men jag väljer det förstnämnda så har du iallafall en liten chans att rädda din egen framtoning i den här tråden.

Och vad gäller relationer som varar livet ut. Jag känner få separerade föräldrar som känner som du beskriver. Tvärtom verkar många längta tills barnen blir äldre och kontakten och samarbetet kan brytas. Inte för alla så klart, men det speciella bandet du verkar tro skapas genom barn är nog inte alltid per automatik så speciellt som du vill få det till. Men jag förstår att du tror det är ett effektivt vapen mot bonusmammor.

Det är så för min exman och mig i alla fall. Vi har till och med pratat öppet om det, och det är en stor trygghet att veta att han känner likadant. 

Måste du komma med personangrepp hela tiden..?

Fast då handlar det mer om någon störning, eller i alla fall omogenhet, hos den förälder som känner så.

Det var det dummaste jag hört. Skulle man vara omogen eller störd för att man vill att den andra föräldern vårdar parförhållandet också och inte bara är mamma eller pappa?

I och för sig kan man inte vara säker på det heller idag, eftersom många unga inte får jobb - och därför inte lägenhet. Eller förlorar sitt andrahandskontrakt och måste flytta "hem" igen. Finns också dom som behöver finansiellt underhåll av föräldrarna av olika skäl, eller akututryckningar när de ställt till det för sig...

Ts.

Jag har inga barn, och planerar inte att försöka få några heller. Jag är sambo med en man med två barn under 7 år. Det som skiljer oss är att vi bara har barnen halvtid, men jag vill ändå ge dig några råd.

Först tänk efter om detta är en man du älskar så mycket att det är värt att göra vissa uppoffringar för, för vissa sådana kommer du inte undan. Ni kommer aldrig kunna vara spontana och dra iväg på en weekend utan att skaffa barnvakt, du kommer få anpassa dina semestrar efter barnen till stor del, livet kommer att bygga på rutiner kring barnen osv. Det betyder dock inte att ni inte kan göra saker på tu man hand, barn blir inte psykiskt lidande av att ha barnvakt då och då, men det krävs planering. Är han den rätte? Läs då vidare. Om inte, gå vidare för vissa saker går inte att kompromissa bort.

Om han är den rätte, prata med honom. Säg att du behöver mer tid för relationen. Prata er fram till en vardag som passar er båda. Se till att fånga stunderna i vardagen; en puss när man lagar maten, kramas i soffan när barnen lagt sig osv. Men prata!

Sen tror jag du behöver skapa en relation till barnen för att trivas. Alla funkar inte så men med tanke på vad du skriver om familj tror jag du kan vara den som gör det. Börja intressera dig för barnen och vad dom gör. Prata med dom om allt och inget, följ med på aktiviteter och gör saker som en familj. Lek med dom, hitta glädjeämnen. Gillar du att baka? Låt barnen vara med. Tittar ni på film? Va den som fixar mys och plockar fram filten som alla kan krypa ner under.

Visa kärlek. Det kanske inte är helt äkta från början, men det fina med kärlek är att den växer ju mer man ger och därmed får. Såvida man inte är helt anti barn är det svårt att inte bli ända in i själen glad när ett barn springer mot dig med öppna armar, stort leende och ropar ditt namn. Det är sånt du behöver och det får du genom att ge.

Ge dig själv tid och tålamod. Det är oki att vilja sälja ungarna på blocket ibland. Det vill alla föräldrar, även dom som inte erkänner det. När det händer; ta en paus, ta en promenad, nollställ situationen. Och återigen, prata med din partner. Precis som du inte älskade din man första gången ni sågs, kommer du inte älska barnen direkt. Det kommer om du vill och orkar jobba på det.

Ta bara så mycket ansvar du själv är bekväm med. Din enda plikt är att respektera barnen och behandla dom väl. Resten är frivilligt. Det är det som är bonusen med partnerns barn. Du kan få kärleken men slipper ansvaret om du inte vill ha det ;)

Lycka till!

Just nu vill eller orkar jag inte engagera mig i barnen alls...är så irriterad över att de finns. Det är inget jag är stolt över men min irritation bara ökar. Jag är så innerligt trött på att aldrig ha och att aldrig kommer att få tid på med min partner bara han och jag. De känns som parasiter men jag förstår att det är fel att känna så men likväl känns det så....

Då kanske det är lika bra för dig att gå vidare och träffa någon utan barn. Det är inget jag brukar kasta ur mig lättvindigt, men nu känns det som det enda rätta för alla inblandade. Om du inte ens har vilja att förändra finns det inte mycket att göra.