Jag hatar att åldras! Fler?

Förlåt om jag svarar trots att jag inte alls känner som du. Jag kan bara tala om att man börjar åldras den dag man föds, så det är ingenting man kan göra någonting åt, annat än att försöka göra det bästa av det. Att åldras är ingenting att vara rädd för.

Du skulle behöva ta tag i din självkänsla, för du verkar inte tycka om dig själv. Du kanske har för höga förväntningar eller krav på dig själv? Jag kan tala om att den som ställer kraven är DU.

Jag skulle önska att du såg livet på ett annat sätt, för det kan vara bra, bara man lär sig att vara nöjd med sig själv, med det man har och att ha en dröm.

Tråkigt att du känner som du gör. Tror att du är långt ifrån ensam om det. Jag älskar tvärtom om att bli äldre, mer erfaren på gott & ont, se barnen växa upp, gå framåt. Varje ålder har sin charm och när man har blivit äldre än 20 är charmen att man faktiskt får va precis som man känner sig. Innan dess vill man så förtvivlat passa in, eller så kände jag.

Inte mkt stöd i detta svar kanske men men

Jag hatar det också men inte pga den egna kroppen. Utan mer att familj och släkt dör en efter en.

Jag brukade hata att bli äldre. Verkligen. Tills jag funderade på alternativet. Det vill säga; att dö.

Då kändes vägen mot "ålderdomen" inte bedrövlig mer.

Fyller 40 om drygt ett år.

Jo, jag hatar också att åldras, fysiskt. Är 44 och det är fan inte roligt alls. Hatar att allt liksom släpper, man blir lösare. Men även att synen blir värre, kan ju fan knappt se längre utan läsglasögon.

Och bara för att man hatar vad åldrandet gör med den fysiska kroppen betyder ju inte att man föredrar döden.

Tack gode Gud för Botox i alla fall.

Ja då är det slut på all uppmärksamhet. När ni blir gamla och fula. 

Hur påverkas ert ego av det? 

Känner precis som du, fast jag hade en vidrig uppväxt o har haft det svårt nästan hela mitt liv.
I morgon, den 13:e fyller jag 37 år o jag gör verkligen mitt bästa för att vara glad åt detta.
För vad är alternativet?
När jag var 18 år, så dog en klasskompis o min första lekkamrat som väldigt liten, i en cykelolycka o varje gång jag tänker negativt om åldrandet så tänker jag på honom.
Jag är tacksam för varje dag jag får, även om de flesta dagarna mest bara är skit.
O vem vet hur man ska bete sig i sin ålder? Man kan inte göra annat än att vara sig själv o hoppas på det bästa.