Varför så mycket skador?

Det är nog ingen som förnekar att det finns risker med båda sätten det jag vänder mig emot är att man inte själv får välja vilken risk man vill utsätta sig för. Om vi tar exemplet med livmodertumörer igen eftersom jag själv drabbats av det, så finns det två behandlingar, hormontabletter eller operation. Och där får jag lov att välja själv om jag vill riskera att bli steril genom att förlora livmodern (risk vid operation) eller riskera att få tidig menopaus (risk vid hormonbehandling) eller att inte behandla alls. Jag vet ingen annanstans inom vården där man har så lite att säga till om som vid sin egen förlossning och det är hyckleriet med riskerna jag är emot.

Jag vet inte vem som har nytta av den samlade bedömningen förutom statistiker. Eftersom riskerna med vardera sättet är så totalt olika så finns det inte ett universellt sätt att bedöma riskerna. En kvinna kanske tycker att risken att inte kunna bli gravid igen känns mindre svår att leva med än risken att få ett havererat underliv. En annan kvinna kanske hellre spricker än att få ett ärr som kan bli fult och infekterat. Det behöver väl egentligen inte påpekas men socialstyrelsen gör liksom inga bedömningar på individnivå.

Om alla hade samma rätt att välja skulle du få välja att gå på socialstyrelsens rekommendationer och alla som känner starkt för det ena eller andra skulle ha samma rätt och ingen skulle bli tvingad.

Vad får dig att tro att jag inte vet?
Tror du jag är så dum att jag inte kollar upp riskerna med snitt utan bara läser om risker med vaginal förlossning?

Det här handlar inte om att alla ska sitta i timslånga möten och få enorma mängder information utan att information ska vara  tillgänglig när man behöver den och framförallt att man får rätt och fullständig information när man frågar. Att BM inte mörkar helt enkelt.
Jag berättade för min BM att jag helst inte föder liggandes och att jag är fullkomligt livrädd för sugklocka. Ändå säger hon till mig att det bästa jag kan göra är att få Eda så fort som möjligt på förlossningen, utan att nämna vilka bieffekter det får. Det är att mörka och undanhålla information. Eller att bara vara totalt inkompetent.

För mig har rädslan inte med smärta att göra. Det verkar som att alla förutsätter det.
Eftersom den här barnmorskan inte verkar ta till sig vad man säger överhuvudtaget så tror jag att hon tror att jag helt enkelt är smärträdd. Eller så ger hon samma råd till alla. Värdelös är hon iaf.

Jag nämnde det eftersom det som alltid nämns när man säger att man vill ha ett KS är att KS inte heller är smärtfria, (så tro inte att du kommer undan). Ja smärtan är ju inte mitt problem som du förstår men då har du såklart redan tänkt ut att det här med förlossningsskräck är en grej som vissa har och nu är trenden att vara rädd för komplikationer. Jag är inte rädd för komplikationer heller men det kändes säkert bra för dig att kunna dra till med ännu ett "du kommer ändå inte undan"-argument.
Jag har ingen aning om vad du kan tänkas få ut av att skriva i den här tråden.

Jag tror inte att barnmorskor gör saker för att jävlas däremot är det lätt att konstatera att många kvinnor känner sig alltifrån kränkta till felbehandlade av sin bm, så någonstans har vården misslyckats håller du inte med om det?

Om 5% av alla mina kunder var missnöjda med mitt arbete i någon grad så skulle min chef ifrågasätta mina metoder och min kompetens.

Tack det är exakt så jag upplever det. Jag känner att allt jag sagt till BM och läkare har förlöjligats och viftats bort och som att jag ska skämmas för att jag inte som andra kan hantera "den fullt normala rädslan som alla förstföderskor känner", att det är fel av mig att jag inte kan låta förlossningen "göra sitt jobb" osv. Det är ständigt att "förlossningen gör det här varje dag" bla bla , det skiter ju jag i för för mig är det helt nytt. Hur ska det kunna hjälpa mig att de gör samma sak varje dag?

Ja fast det hjälper ju inte den som har fobi så som jag har. Min fobi handlar ju om att vissa saker kan hända under förlossningen, och ingen oavsett hur erfarna de är kan garantera att det inte händer.

Ja jag har ju kämpat för att få ett snitt men blivit nekad.

I teorin är det kanske så men träffar man på fel folk så får man fel hjälp oavsett hur mycket man slåss och kräver. Jag har redan gått över tiden så det är så att säga kört.

Så tråkigt att höra det som hänt dig, beklagar verkligen. Mitt hopp är väl akutsnitt kan man säga, tragiskt men sant.

En fobi är en rädsla som är så stark att den framkallar svår ångest. Har man en fobi undviker man situationer där man kan komma i kontakt med det man har fobi för. Man brukar även säga att det är en fobi om man inte kan lugna ner sig själv tillräckligt för att ändå konfrontera rädslan. T ex är jag rädd för spindlar, men jag kan hantera den rädslan och det är inte ångest jag känner när jag gör det.

Angående att ha kläderna på sig är det väldigt mycket förutfattade meningar om vad som triggar fobin i den här tråden. Det började med smärta, sen var det komplikationer och nu är det nakenheten. Det visar väl om inte annat på hur svårt det är att förstå för den som inte lider av det eller har specialistkunskaper om just fobier. Jag har personligen inga problem med att vara naken, inte ens i ett rum fullt med främlingar. Däremot får jag kraftig ångest av tanken på gynställning (eller vanligt ryggliggande) med uppfläkt underliv och våldsamma, hårdhänta eller medicinska procedurer i samband med detta (övergreppsproblematik). Skulle jag efter en VF behöva efterbehandling som undersökningar eller operation skulle jag reagera likadant på det så det är verkligen ingen optimal situation för mig att bli nekad snitt eftersom det med sannolikhet inte kommer leda till EN utan ett flertal situationer som jag inte kan hantera utan panik.

Någon skrev tidigare att man kan bota fobier genom att utsätta sig för rädslan och det kan man problemet med det är att behandlingen görs i etapper t ex har man spindelfobi så börjar man med att titta på spindlar på avstånd ett antal gånger sedan lär man sig långsamt att närma sig dem. Tyvärr går det inte att genomföra sin VF i små etapper med en veckas mellanrum har jag hört.

Alltså det går ju inte att undvika vissa saker vid en VF, som att BM kollar hur öppen man är, att BM eller förlossningsläkare sitter och tar emot när huvudet kommer ut osv. Så nej det finns liksom inte en lindrig variant att hoppas på för mig. Egentligen skulle jag känna mig tryggare med en hemförlossning med EN person närvarande, (någon som jag valt ut för att jag litar på henne) men det har jag blivit avrådd från pga förhöjd risk för blödning.

Det finns ingen sån person eftersom jag har haft en totalt värdelös barnmorska men om det hade funnits så hade jag valt att ha det så.

Det är inte helt orimligt att tänka sig att många av de som får de svåraste skadorna skulle stryka med i infektioner kort efter förlossningen om det inte var för modern medicin. Så att om skadorna alltid uppstått i samma grad betyder inte att kvinnor levt med dem i samma grad tragiskt nog.