Leukemi

Beklagar det som hänt. Det gör alltid lika ont i hjärtat när ett barn har dött.

Sorgen ser olika ut och tar lång tid, kom i håg det. Jag har varit med om en pappa som dagen efter sitt barns självmord gick på krogen och söp och dansade vildast av alla, sett en mamma som stängt in sej och isolerat sej efter sitt barns död. En annan förälder som efter sitt barns bortgång uppträdde som om ingenting hänt.

Efter att själv har drabbats av en nära anhörigs bortgång har jag lärt mej att hur man sörjer och hur man beter sej har ingenting att göra med hur ledsen man är. Alla som mist någon dom älskar är lika djupt bottenlöst ledsna. Hur man väljer att uppträda i vardagen (eller man väljer nog inte, det orkar man inte), är bara ett sätt att klara av ännu en dag.

Att du och din man är som främlingar för varandra är tyvärr en ganska naturlig följd av att i så långt tid levt med ett svårt sjukt barn. Försök att inta anklaga din man över hans sätt, det är förmodligen hans sätt att överhuvudtaget kunna hantera det som hänt. Jag tror att det bästa du kan göra är att finnas där, ta hans hand när ni är ute och går. Ge han en smekning över kinden ibland. Förvänta dej inte samma gest tillbaka. Han kanske inte fixar det just nu, men det betyder inte att han inte bryr sej. Säg till honom att du har svårt att veta hur du ska hantera vardagen numera. Ingen av er minns ju längre hur man gör. Ni har ju aldrig haft en vardag tillsammans där ni ska hantera ett barn som dött. Analysera inte om din man sörjer för mycket eller för lite. Inombords är han precis som du krossad. Gör små saker tillsammans, som t ex spela fotboll som ni gjorde, och förvänta dej inte så mycket mer än så, kanske inte på länge. Prata med en kurator. Jag antar att ni har haft kontakt med en under er sons sjukdomstid, men det kan behövas under en långt tid efteråt. Vill han  inte din just nu, låt han slippa utan frågor. Det är inte säkert man fixar när man är i fasen "bara överleva dagen".  

Det kommer ta lång tid innan allt blir någorlunda ok igen. Men det kommer att bli det. Inte som förr, men rätt ok ändå. 

Kram från en medsyster