Missfall och depp

Hej på dig! Tråkigt att höra! Vet pricis hur du känner dig då jag åxå är mitt i ett missfall. Eller ett MA för min del. Det andra MA:t på 6 månader! Det suger verkligen och jag skriver gärna av mig här med dig!

I vilken vecka hända detta?

Kramar

Hej, och tack för att du svarade! Jag lider med dig. Är inte helt införstådd med vad MA betyder dock, du får gärna förklara om du vill, och orkar?

Mitt missfall satte igång i tisdags och då var jag i v. 6+4. Var rätt chockartat och väldigt ledsamt då jag och min sambo längtar väldigt mycket efter barn. Har inte riktigt landat i det än, ena stunden kan vi skratta åt något och nästa blir vi ledsna/på dåligt humör.

Vilken vecka för dig?

Kram!

ma betyder missed abortion!

försenat missfall- kroppen har alltså fortsatt tro att den är gravid trots att graviditeten stannat flera veckor tidigare.

Förra gången var i februari och jag var i vecka 7 när jag började blöda och åkte in på ultraljud, fostret dött ca vecka 5.

började dock blöda naturligt.

denna gång var vi i vecka 9 och skulle göra ett

tidigt ultraljud som visade att det igen vart ma. Fostret dött sen ca vecka 4-5! men ingen blödning uppstod så nu i helg har jag fått göra medicinsk abort för att få ut det!

fruktansvärt men orkade inte heller vänta att det skulle komma ut av sig själv.

Ja det är så jobbigt när man vill så mkt.

Vi har försökt i flera år och får hjälp att bli gravida då jag inte har någon egen ägglossning och måste medicinera för det. har dessutom både hypotyreos och pcos så det känns svårt att lyckas!

har ni försökt länge och i vilken ålder är ni?

Livet är så jävla orättvist!!!!

Isla- hur går det för dig???

Förlåt att jag försvann ett tag, är motigt nu :(

Det låter fruktansvärt, det du går igenom, kram till dig! Jag hoppas och tror det blir er tur SNART!

Hur hanterar ni det? Har ni lätt för att prata med varandra? Orkar ni med ett samliv efteråt? Många frågor, säg till om det blir för mycket.

Vi har bara försökt i 5 månader men har längtat på varsitt håll i ett tiotal år... Båda har gått och väntat på rätt person och nu när vi hittat varandra så vill vi ha barn NUUU! (Vi är 34 resp. 35 år).

Det försvårar också att mannen jobbar i Norge med rotation 14/21... Min ägglossning infaller nu under de 14 dagar han jobbar. Känns hopplöst. Sen har jag märkt en betydligt minskad lust från hans sida vilket gör mig ledsen och osäker ( är jättekänslig just nu och reagerar på saker som inte skulle rört mig nämnvärt annars).

Det är jätte jobbigt men vi har pratat en del om det tillsammans. Det är jag som dragit igång hela processen och han har väll bara hängt på utan större engagemang, men felet sitter hos mig så det finns ju inte så mkt han kan göra. Han är inte det som pratar känslor i första hand utan man måste ofta dra det ur honom. Nu efter sista missfallet så öppnade han sig mkt bättre dock, han faktiskt berättade det för sina föräldrar och sina närmsta vänner. Kändes skönt på något sätt.

Måste faktiskt säga att vi kommit varandra närmare efter detta. På alla sätt.

Lusten till varandra finns där starkare än någonsin!

Han stöttar mig med att säga saker som att det var inte mitt/vårt fel eftersom vi gjort allt för att vara försiktiga. Dock så känner jag ju att det ÄR mitt fel då jag tror att det beror på min hypotyreos eller pcos! men han gör så gott han kan för att hjälpa mig.

Men så jobbigt och tröstlöst att han är borta så mkt! =(

vaje chans som försvinner känns som en evighet till nästa!

låter som att ni inte pratar med varandra så mkt?? vet han hur du känner?

vill han inte prata så får du göra som jag, dra det ur honom. Det blir åxå jobbigt men ännu jobbigare att inte veta vad han tänker.

tror för oss att det är det att jag längtat i så många år efter barn medan han inte har velat före då för 3 år sedan så min längtan är starkare. För honom är det ingen brådska. tror därför att jag tar det mkt hårdare än honom och han kan stötta mig mer! Han vill, men han tar det bättre och tänker att det kommer när det kommer!

Förstår att det är tungt för det, speciellt att veta att han är borta när tillfälle ges!

Hej!

Hur mår du idag?

Va skönt att ni kan prata om det och att ni kommit närmare varandra! Det är ju så det ska va.

Det är ju inte DITT fel att du har vissa hinder, du har knappast valt det själv... Du kan iaf bli gravid, och det är bra!!! * kram*

Det är samma med min karl, han är inte den som har lätt för att prata känslor. Fast jag vet att han sörjer och att han inte tycker det är mitt fel. Han vet bara inte hur han ska hantera sorgen.

Dessutom är han arg på sig själv för att han måste åka iväg och jobba när han hellre vill va hemma och göra mig gravid, men det är ju inget vi kan göra något åt. Jag klandrar honom inte, räkningar och mat måste ju betalas....

Jag har hört om vissa som blivit gravida med en gång efter missfall och vill ju passa på att försöka medan han fortf är hemma (han åker på onsdag tyvärr). Men, sedan missfallet har han inte varit vidare sugen... Jag blir så besviken! Dels för att vi vill försöka igen och dels för att jag, ursäkta rättframheten, är supersugen! Vi hade tidigare väldigt hög "drift" så nu går jag bara runt och undrar om jag inte är sexig nog osv. Som sagt har jag varit extremt känslig nu på sistone och jag har ju några trivselkilon extra...

Vet att jag kan prata med honom men vill inte gå runt och tjata heller... Har redan tagit initiativ till sex flera ggr och blivit "avvisad", så känner mig jättebesvärlig.

Puh, förlåt mig mitt långa utlägg! Men så skönt att få ventilera lite. Kram!

Skriv fast en hel roman, skönt att både få skriva och läsa! =)

Ja jag vet ju att det inte är mitt fel på det sättet. Men du vet känslan av att det ändå är min kropp som är "problemet"!

Lite extra kilon har jag åxå! men nu idag var jag på min första motionsrunda sen i juni.

Har bestämt mig för att gå ner några kilo till och mellan missfallen blir det en bra "sak" att fokusera på. men oj så svårt! De där kilona sitter hårt fast.

Men det där med att du är supersugen, kan det vara något efter missfallet?

jag känner samma sak. Och nu får du ursäkta mig, men jag är mkt känsligare efter missfallet och minsta beröring vid typ brösten gör att HELA jag börjar brinna! Det reagerade jag på. Nu har vi ju blivit rekomenderade att inte ha sex så länge jag blöder, men viss beröring har det blivit ändå och jag reagerade på att det kändes "mer" än vanligt! (ursäkta mig)

Vi hade också en tid då det blev glest mellan gångerna. Det blev samma för mig. Jag tog initiativ till lite mys men blev avisad. Sedan dess har jag börjat backa. Väntar numer att han visar när han vill. men nu sen vi är inne i denna rulliansen och vi får medicin för ägglossning så har vi inget val. läkaren säger efter ultraljud att den där dagen bör ni ha ägglossning och ni bör ha samlag den och den dagen! Frustrerande att göra det på beställning, men vi har ju inte något val!

min läkare säger också att det är stor risk/chans att bli gravid efter missfall utan att man hinner få en mens emellan. Så det stämmer nog, Dock inte för oss då jag sällan ägglossar av mig självt. Men hon sa efter första ma:t att det såg ut som att jag hade en spontan lossning på G.På fredag får vi se hur det ser ut denna gång.

Förstår att du inte klandrar honom, men det blir ju ändå frustrerande när man missar tillfällena. en månad är lång tid när man väntar. Kram till dig med!

Jo jag förstår känslan. För en liten sekund efter missfallet kände jag mig väldigt misslyckad som inte kunde bära vårt barn ända till slutet, men den tanken gjorde jag mig av med snabbt. Man kan inte tänka så, man måste vara snäll mot sig själv! Särskilt när man är ledsen som det är. Så glöm inte att vara snäll mot dig själv!

Jag försöker också gå ner i vikt och träna sätesmusklerna nu efter mf. Skulle egentligen behöva gå ner minst 10 kg! Men, en sak i taget. Har börjat göra plankan varje dag och ska gå in joggingskorna (får fruktansvärda skavsår av dem!) så jag kan börja promenera igen. Har märkt att jag tappar mest och snabbast genom att gå mycket.

Igår tog jag upp det där med att vi inte har lika mycket sex sen mf. Det visade sig att han vill att jag ska ta tydligare initiativ. Så nu vet jag :) Och jag som inte vågade fråga för jag var rädd att han inte tycker jag är sexig längre... Fast, jag har iof inte gått upp i vikt sen vi träffades så det var ju en konstig rädsla egentligen :)

Jag tror också det där supersuget och det känsliga har med gravidhormoner att göra på något sätt. Fick ännu mer lust under graviditeten och det har suttit i. Håller med om att kroppen blir känsligare också, inte bara sinnet.

Förstår att det är svårt att ha sex på beställning, men man får väl se det som en fördel att man får nå't ;P

Jag ska hålla tummar och tår för er på fredag :) Själv dröjer det två v tills jag får mig nå't, och ägglossningen kan vi inte tajma förrän i dec :(

Kramar till alla som går igenom missfall.

Jag vet precis hur ni känner, minns det alltför väl.

Vill bara ge er styrkan att inte ge upp.
Jag och min man kämpade 10 år innan vi ens blev gravida och när det äntligen lyckades fick vi 6 missfall innan vår första underbara dotter föddes. Därefter fick vi ytterligare 1 missfall innan vår andra dotter föddes. Hon skulle egentligen haft en tvilling också som tillbakabildades tidigt i graviditeten.

Kämpa på, snart får ni ert efterlängtade barn. 

Tack så mkt annica71! =)

ni kämpade på länge! otroligt starkt av er!

Isla- Oj så länge! Lång väntan! Skönt att ni pratade ut i alla fall. Det är ju ofta så att man grubblar i o ödan men är man en grubblare så är man. Jag är sån i alla fall!

jag gick ner 11 kg före sommaren varav jag gått upp ca 3 kg nu under semestern.

gick ner från 92 till 81 kg på mina 173 cm.

Nu efter semestern ligger jag på 84 kg! när jag började var målet 10 kg. och det nådde jag men nu har jag jag ju 3 att gå ner igen dit plus att jag skulle vela ner till 75 kg för att vara nöjd. Men vi får se om jag tar mig dit. som sagt, för mig är det en bra grej att fokusera på just nu!

Alla försök att gå ner före detta gick åt skogen, kunde gå ner några kilo men sen gick jag upp det dubbla så jag gick liksom upp i vikt i stället för ner. Berodde på att jag inte gjorde på rättsätt när min sköldkörtel inte fungerade. När jag tillslut frågade min läkare som sa att jag ska äta som en diabetiker och promenera. Då gick det. gäller bara att ha karaktären att undvika så mkt gotta som möjligt! vilket jag saknar ofta! ;)

Tror inte vi heller kommer vara igång före i december igen. tog ett halvår mellan förra graviditeterna.

Det retar mig också att jag fick flickan på naturlig väg även om det tog lång tid att få henne också, och nu går det inte utan hjälp! Men jag är ju glad över det så klart, men retar mig att det inte funkar nu också.

Kram

Jag blev gravid efter tre månader och svävade på moln. Sen kom missfallet i V8 och hela världen rasade. Jag VET vad du går igenom och det är fruktansvärt. Man känner sig så själsligt och kroppsligt tom.

Det blev bättre för varje dag som gick och jag log och var social på dagarna och grät varje kväll jag gick från bussen hem till huset. Tysta olyckliga tårar.

Vi väntade en menstration och försökte sedan igen men insåg att sambon skulle på tjänsteresa på äl ( hade äl stickor) MEN jag blev gravid ändå! Trodde bara man läste om andra som blir gravida på första försöket efter mf men det hände även oss.

Graviditeten var underbar och i julas födde jag den vackraste lilla flicka världen sällan skådat ???? hon är det bästa som hänt oss. Ibland tänker jag att om vi inte hade fått mf så hade vi aldrig fått vår lilla pärla. Hade vi inte fått mf så hade vi kanske fått en multihandikappad bebis istället för vår livsglädje lilla tjej. Det var kanske meningen att det var just hon som skulle komma till oss.

Jag säger till dig som min läkare sa " folk som får missfall får barn". Du kommer få hålla din nyfödda i din famn och du kommer känna fullkomlig glädje. Missfallet kommer alltid finnas kvar i hjärtat men man får ett annat perspektiv på det.

Kram!

Hur går det för dig Isla?

Jag var på efterkontroll efter missfallet den 29 augusti. Allt såg bra ut och hon sa att vi väntar på en mens så kan jag börja ta pergotime igen.

Det positiva var att hon såg en äggblåsa på 18 mm den dagen så hon trodde jag skulle ha ägglossning under den helgen ! =) Alltså en spontan egen ägglossning! =)

Hon sa att man brukar vela vänta en mens innan nytt försök men hon tyckte att om jag nu lyckas ägglossa av mig själv så skulle vi ta chansen. Och det gjorde vi. Stickorna gav utslag på lördag så hoppas vi träffade.

Bara att vänta och se.

Gravtesten visar ännu possitivt efter missfallet och brösten läcker råmjölk så kommer nog inte kunna lite på nå gravtest kommande vecka. Får nog helt enkelt vänta och se om mensen kommer till helgen och gör den inte det så får vi boka ett vil om några veckor och se.

Spännande men med vår tur så lär vi väll inte lyckats.

Kämpar på med vikten men det går trögt fast jag varit ute och gått/sprungit nästan varje dag. Men då slarvade jag lite under helgen så det straffade väll sig direkt!

Men bara kämpa på. Hon ( läkaren)ville att mitt bmi skulle helst vara under 27. Och jag ligger väll på 27 något. Men målet är ner på 25 i alla fall.