Jag bor i Stockholm o är 40år, ensam med en härlig 4 månader gammal son. Pappan finns med i bilden med separationen är tung och fruktansvärt jobbig då han beter och har betett sig illa.
Jag undrar om det finns andra där ute i samma sits, som kan känna igen sig och lik som mig tycker det skulle kännas skönt att prata med någon som är med om liknande.
Det känns bara som att man är ensam i världen om att separera och vara ensamstående med en sån liten. Babyn var två månader när jag var tvungen att lämna pappan pga våld. Vilket jäkla misslyckande liksom. Samtidigt stångade jag mig själv blodig för att få förhållandet att funka men när våldet trappades upp insåg jag att jag måste därifrån... För barnets skull! Det har även kommit fram nu att han bara var med mig och stannade med mig pga barnet, så allt var förgäves. Det gör så himla ont.
I dagarna nyligen verkar pappan ha lugnat ner sig i o m att jag gjorde en polisanmälan. Äntligen kan jag få lite lugn och ro.
Det är ju fokus på bebisen och hans underbara existens som gör att man orkar ta sig framåt. Men vissa dagar är tunga, framförallt när man har brist på sömn.
Är pappan närvarande? Hur fixar du den känslomässiga biten? Och den ekonomiska?
Men ååå, jag tycker DU är otroligt stark! Att du överhuvudtaget tar dig tid att skriva här, peppa mig och ge goda råd, visar bara på vilken fantastisk människa/ och hur STARK DU ÄR! Jag känner med dig och jag lider med dig... Mitt barn är så litet att pappan bara har honom ngr få timmar två ggr i veckan. Men då mår man så illa, har klump i magen och vill bara tiden ska springa iväg. Hur ofta har pappan era barn och hur länge?
Gå med på Facebook i en sluten grupp som heter Ensamstående Föräldrar. Där kan du bolla om allt och du kommer få otroligt mycket pepp och stöd och en massa värme från alla möjliga håll i landet!
Du får vara ledsen, olycklig och gråta ögonen ur dig. Det är bara bra! Ut med ilskan, sorgen, ångesten och smärtan. Desto mer du pratar om det och gråter av dig desto snabbare läker du. Men visst är det en sorg att det inte blev mamma pappa barn. En sorg att det inte blev som man trott. Försök att lev i stunden. Blicka inte bakåt för det tillhör det förflutna. Att älta är bara destruktivt, försök att släppa det. Läste nånstans att varje gång du tänker på en negativ upplevelse är det som att utsätter sig för den igen då hjärnan inte förstår att det inte händer igen på riktigt. Så din kropp blir inställd på panik igen omedvetet. Och tänk inte för mycket framåt, för där ser allting svart ut just nu.
Den killen du var ihop med gav inte dig det du behövde. Annars skulle du inte gett dig av. Du har ett liv... Ett liv! Lev det väl! En dag träffar du någon du blir trygg och lycklig med. Men han var inte den. Fokusera på dig själv och dina barn och ert värde. DU är värd att vara lycklig!
Lyssna på låten Ensam är Stark med Ken Ring. Den kommer garanterat ge dig styrka att gå vidare. Och låt dina föräldtar rå om dig, det behöver du nu!
Styrkekramar!!!!
Hej Elinleo,
Så tråkigt att höra du också varit utsatt för våld. Det gör mycket med ens person! Vill gärna komma i kontrakt med dig men hur? Vill inte gärna ge mitt namn lör dylikt här....