Jag bor i Stockholm o är 40år, ensam med en härlig 4 månader gammal son. Pappan finns med i bilden med separationen är tung och fruktansvärt jobbig då han beter och har betett sig illa.
Jag undrar om det finns andra där ute i samma sits, som kan känna igen sig och lik som mig tycker det skulle kännas skönt att prata med någon som är med om liknande.
Hej,
Jag bor inte i Sthlm utan 40 mil uppåt, men såg din tråd och känner verkligen igen mej. Jag har två döttrar (2&6år)
Separerade efter många resor fram och tillbaka i helgen.
Allt är skit just nu samtidigt som man måste försöka hålla skenet uppe för barnen...
Hur går det för dej? På vilket sätt beter han sej illa?
Hoppas det kommer någon ljusning för dej snabbt...
Det är svårt att se klart och se sej själv i framtiden utan sin partner (så känner jag) samtidigt som man vet att det blir bättre utan dem. Det finns ju ett skäl till att man separerar eller hur?!
Prata, prata, prata tror jag är lösningen.
Det känns bara som att man är ensam i världen om att separera och vara ensamstående med en sån liten. Babyn var två månader när jag var tvungen att lämna pappan pga våld. Vilket jäkla misslyckande liksom. Samtidigt stångade jag mig själv blodig för att få förhållandet att funka men när våldet trappades upp insåg jag att jag måste därifrån... För barnets skull! Det har även kommit fram nu att han bara var med mig och stannade med mig pga barnet, så allt var förgäves. Det gör så himla ont.
I dagarna nyligen verkar pappan ha lugnat ner sig i o m att jag gjorde en polisanmälan. Äntligen kan jag få lite lugn och ro.
Det är ju fokus på bebisen och hans underbara existens som gör att man orkar ta sig framåt. Men vissa dagar är tunga, framförallt när man har brist på sömn.
Är pappan närvarande? Hur fixar du den känslomässiga biten? Och den ekonomiska?
Jag tycker att det låter som att du är otroligt stark. Som har tagit steget att lämna nu. När barn är så små så är man ju extra känslig bara av det och känslan av att vara en familj kan ju kännas extra stark just då och många gånger vill man inte se allt det där dåliga. Du har ju levt i en väldigt farlig relation som jag läser. Det gör ont att läsa att någon haft/har det på det viset (utstå våld) men som sagt su har tagit dej ur och det är otroligt starkt av dej!!
Läs min tråd om "hur går man vidare efter separation" den startade jag häromdagen. Mitt liv är just nu i spillror, likt ditt. Man är på botten och ser ingen ljusning.
Jag ligger i en säng hos mina föräldrar och gråter idag. Tills pappan ska möta mina föräldrar uppe på en parkering för att överlämna barnen. För då måste jag gaska upp mej.
Jag väljer att hålla mej ovan vattenytan nu. Istället för att lägga mej och dö. Jag vet, precis som du vet innerst inne att nu kan det bara bli bättre!!
Det är skit nu men sen ljusnar det!!
Vi fixar det eller hur!! Våra barn är våra kärlekar just nu <3
Jag försöker tänka så här. Allt det bra jag hade med mitt ex, allt det jag nu saknar, det kommer jag att få med nån annan, fast utan de negativa sakerna som jag och efter hade.
Det hjälper litegrann nu 
Många många har överlevt separationer, och så kommer även du och jag att göra
Men ååå, jag tycker DU är otroligt stark! Att du överhuvudtaget tar dig tid att skriva här, peppa mig och ge goda råd, visar bara på vilken fantastisk människa/ och hur STARK DU ÄR! Jag känner med dig och jag lider med dig... Mitt barn är så litet att pappan bara har honom ngr få timmar två ggr i veckan. Men då mår man så illa, har klump i magen och vill bara tiden ska springa iväg. Hur ofta har pappan era barn och hur länge?
Gå med på Facebook i en sluten grupp som heter Ensamstående Föräldrar. Där kan du bolla om allt och du kommer få otroligt mycket pepp och stöd och en massa värme från alla möjliga håll i landet!
Du får vara ledsen, olycklig och gråta ögonen ur dig. Det är bara bra! Ut med ilskan, sorgen, ångesten och smärtan. Desto mer du pratar om det och gråter av dig desto snabbare läker du. Men visst är det en sorg att det inte blev mamma pappa barn. En sorg att det inte blev som man trott. Försök att lev i stunden. Blicka inte bakåt för det tillhör det förflutna. Att älta är bara destruktivt, försök att släppa det. Läste nånstans att varje gång du tänker på en negativ upplevelse är det som att utsätter sig för den igen då hjärnan inte förstår att det inte händer igen på riktigt. Så din kropp blir inställd på panik igen omedvetet. Och tänk inte för mycket framåt, för där ser allting svart ut just nu.
Den killen du var ihop med gav inte dig det du behövde. Annars skulle du inte gett dig av. Du har ett liv... Ett liv! Lev det väl! En dag träffar du någon du blir trygg och lycklig med. Men han var inte den. Fokusera på dig själv och dina barn och ert värde. DU är värd att vara lycklig!
Lyssna på låten Ensam är Stark med Ken Ring. Den kommer garanterat ge dig styrka att gå vidare. Och låt dina föräldtar rå om dig, det behöver du nu!
Styrkekramar!!!!
Hej. Först och främst vill jag säga att ni inte är ensamma, det är vanligare än man kan tro att befinna sig i samma eller liknande situation. Jag är en av dem. Jag är 31 och bor i Sthlm. Jag har nyligen genomgått en skitjobbig separation med min 10 månaders sons pappa. Vi var tillsammans i nästan två våldsamma, kränkande och stormiga år. Hade jag inte blivit oplanerat gravid efter vi varit tillsammans i ca 4 månader, hade det inte dröjt såhär länge. Trist nog har jag ingen familj i närheten, min familj befinner sig ungefär 50-60 mil bort. Min bror i Sthlm men har fullt upp med sin familj, och jobbar ofta mkt och borta. Har tyvärr inte heller så mkt vänner, speciellt inte med egna barn. För faktum är ju att med ett barn, speciellt en bebis är ens fritid och liv mycket begränsat om man är själv. Jag får kanske en-3 timmar egen tid nät min son sover på dan och någon timme innan jag själv måste sova. Träning vilket jag mår mycket bra av vet jag inte när jag ska kunna ta upp igen. Jag träffar också gärna mammor i liknande situation, eller bara mammor Man mår bra utav att prata. Själv har jag bokat tid med kurator som jag ska iväg och träffa nu, hoppas det går bra och kan hjälpa. Lycka till!
Hej Elinleo,
Så tråkigt att höra du också varit utsatt för våld. Det gör mycket med ens person! Vill gärna komma i kontrakt med dig men hur? Vill inte gärna ge mitt namn lör dylikt här....
Hej
Har en flicka på 1 mån och en son på 4 år hemma och blev ensam i somras och det är en mkt infekterad relation med min make,snart ex-make. Gör allt själv och han har redan hittat ny tjej och glömt bort att han har en familj,det är tufft men det går. Vill jätte gärna ha kontakt med dig,kul med nån som har barn i samma ålder och är själv. inte många i bekantskapskretsen som förstår vad man går igenom.
Hej jag har skickat ett mejl till dig levvidare