Jag tycker att det låter som att du är otroligt stark. Som har tagit steget att lämna nu. När barn är så små så är man ju extra känslig bara av det och känslan av att vara en familj kan ju kännas extra stark just då och många gånger vill man inte se allt det där dåliga. Du har ju levt i en väldigt farlig relation som jag läser. Det gör ont att läsa att någon haft/har det på det viset (utstå våld) men som sagt su har tagit dej ur och det är otroligt starkt av dej!!
Läs min tråd om "hur går man vidare efter separation" den startade jag häromdagen. Mitt liv är just nu i spillror, likt ditt. Man är på botten och ser ingen ljusning.
Jag ligger i en säng hos mina föräldrar och gråter idag. Tills pappan ska möta mina föräldrar uppe på en parkering för att överlämna barnen. För då måste jag gaska upp mej.
Jag väljer att hålla mej ovan vattenytan nu. Istället för att lägga mej och dö. Jag vet, precis som du vet innerst inne att nu kan det bara bli bättre!!
Det är skit nu men sen ljusnar det!!
Vi fixar det eller hur!! Våra barn är våra kärlekar just nu <3
Jag försöker tänka så här. Allt det bra jag hade med mitt ex, allt det jag nu saknar, det kommer jag att få med nån annan, fast utan de negativa sakerna som jag och efter hade.
Det hjälper litegrann nu 
Många många har överlevt separationer, och så kommer även du och jag att göra
