Håravfall (man)
Hej,
Har ett som säkert många andra män i min (?) ålder (25-30) ohyggligt problem med ärftligt håravfall. Började märka av det för cirka 4-5 år sedan, då var det dock inte så uttalat som det börjat bli nu.
Prövade cirka 1 år Minoxidil som man sprayar i hårbotten där hårkanten vuxit upp sig men gav ingen effekt vad jag märkte. Läkemedelsbolaget ansåg jag skulle prata med vårdcentral men blev i praktiken dissad, som om det inte var deras problem.
Fick ett halvhjärtat samtal av en läkare som föreslog att låta bli mjölkprodukter (vilket jag gjort till stor del, avstår ost, grädde, mjölk (kör havremjölk)) och kanske "raka skallen" (inte gjort). Det var i våras, ungefär i samma veva som jag slutade med Minoxidil.
Nu har det dock börjat rasa ännu mer sen jag slutade, vet inte om det beror på att jag slutat eller något annat, tycker det rasar hår mer än innan jag började med Minoxidil.
Den hjälper visst bara på vissa individer...
Är sedan länge ganska "långhårig", håret går väl till öronen, ibland något längre. Har lyckats lagt håret över uppväxten på sidorna men nu när det stuckit upp 3-4 cm eller mer är det svårt att dölja, särskilt om det blåser.
Kan ju inte gå med keps eller mössa hela dagarna, känns liksom lite ohyffsat i mina ögon, särskilt i och med att jag jobbar med äldre.
Ev. att pröva med minoxidil igen men känns som det bara bromsar upp snarare än att få stopp på det. Det som fallit har ju fallit och nu ser det förjävligt ut.
Ett sista alternativ är att raka av allt hår men vet ju inte hur jag kommer se ut, hur omvärlden ska reagera m.m.
Rädd att bli retad och kallad öknamn, typ gubbe, m.m. Är nog deprimerad som jag är redan, särskilt pga detta. Mår så jäkla dåligt av håravfallet, kan inte kamma mig eller duscha mig utan att det faller fullt i hår. Vaknar varje morgon av att det ligger i högar på kudden. Kommer självmordstankar ibland, vilket kanske känns löjligt i vissas ögon men det känns bara så fruktansvärt jobbigt.
Får ångest bara av att tänka mig att gå till frisören för vanlig klippning ens.
Vet ärligt talat inte var jag ska vända mig. Känns som psykvården inte kan göra så mycket mer än att intala mig att "ja ja, det händer typ nästan alla" och ge mig nått lugnande. Vårdcentralen (iaf här) skiter i mig.
Tar snart knäcken på mig, börjar gå ut över jobbet mitt mående också, så vad ska man göra???