• Malintbackstrom

    Självisk pappa

    Jag och mina två storas barns pappa gick isär för 7 år sen.( Jag lever i nytt förhållande med ytterligare ett barn på 3 år. )Barnen är nu 13 och 9 år. Han bor i England så han träffar inte barnen så ofta. Deras träffar går aldrig smidigt och alltid händer det något. Han klarar inte av att sätta barnen i fokus utan det handlar alltid om honom. Jag har verkligen under alla år försökt att det ska bli så bra som möjligt och när något går tokigt slätar jag över det och ger honom en ny chans. Jag vill ju att barnen ska ha en relation med sin pappa. Och någonstans vet jag med mig själv att jag har dåligt samvete att jag inte orkade ta hand om ett vuxet barn längre. Jag kämpade så länge med att få vårt förhållande att fungera. Just nu kämpar jag som sagt med att barnens och pappans relation ska fungera. Omgivningen(mina vänner och anhöriga) tycker att jag är dum som fortsätter curla honom och jag vet faktiskt inte varför jag gör det? Jag har så svårt att analysera och förstå mina egna handlingar. Gör jag det för barnen? Gör jag det för honom? Gör jag det för mig själv!?! Gör jag det för att det förväntas av mig att upprätthålls en god relation mellan barn och pappa och till vilket pris? Offrar jag barnen? Eller gör jag vad som är bäst för dem? Jag vet inte, och skulle behöva lite input från personer utifrån som inte känner oss.
    Det har hänt så mycket saker och det sista jag vill är att sitta här och smutskasta honom genom att berätta allt dumt han gjort. Det är Ju en vinklad sanning ändå?!?
    Senaste exemplet är dock:
    Han fyllde år förra helgen. Vi hade skickat kort men då han fyllde på söndag hade det inte kommit fram än då vi skickat det på onsdag. Barnen ringde till honom på söndag eftermiddag då de inte var hemma på morgonen för att gratulera. Svaret från pappa var att han har fyllt år hela dagen och om de inte kan bemöda sig med att skicka kort eller ringa på morgonen kan de lika gärna låta bli. Han slängde på i örat på dem. Jag fick ett argt sms om hur dåligt jag uppfostrat dem och vad besviken han är.
    Ex 2. Han ska hit i oktober på lovet. Han hade hittat billiga biljetter på ryanair och ska vara i Sverige i 10 dagar på höstlovet. Han vill inte hyra bil då det kostar för mycket så han vill att jag kör 2 timmar enkelväg för att hämta och lämna. Det kan väl vara ok men.. Han vill hyra en så billig stuga som möjligt mitt i skogen. Hur ska han kunna göra saker med barnen handla mm mm är min tanke. Barnen bor i skogen och vill inte ha en skogssemster i 10 dagar bör väl tilläggas. Han bor i storstan. Den stora på 13 vill inte träffa honom alls. Den lille har inte tillfrågats. Än.
    Hur ställer jag mig till detta? Hjälp mig att se på situationen objektivt. Han har pengar då han ska till USA på semester snart så det handlar endast om hans prioriteringar.
    Fråga gärna? Råd och tips tack!! Vill verkligen ha hjälp!

  • Svar på tråden Självisk pappa
  • Kira2

    Men det känns ju som pappan inte är intresserad av sina barn. Känns som du kämpar för hur du ville det skulle va när ni gick isär, inte för hur det är. Mitt råd är att du slutar kämpa för det som ändå aldrig kommer att ske. Och fokuserar på hur det är istället. ( lättare sagt än gjort)

  • BCH52

    Försöka skapa en bra relation som möjligt mellan pappan och barnen gör man ju främst för barnens skull. Att sedan han också har fördel av det är ju bara en bieffekt.

    Då han inte lever med sina barn då tror jag att han har svårt att se dem som egna individer, med egna känslor. För honom är de ett bihang till dig. De är inte barnen han grälar på, det är på dig. Som jag uppfattar det så har han inga ytterligare barn som han lever med.

    Diskutera lite med din 13-åring vad hon/han tycker är rimligt att du/ni ställer upp på. Du vet bäst hur mogen din 13-åring är och på vilken nivå diskussionen kan tas. Det är 13-åringen som har minnen från när pappan levde med er och som kanske har de största behovet av att hålla kontakten.

  • Anonym
    BCH52 skrev 2014-09-07 10:16:42 följande:

    Försöka skapa en bra relation som möjligt mellan pappan och barnen gör man ju främst för barnens skull. Att sedan han också har fördel av det är ju bara en bieffekt.

    Då han inte lever med sina barn då tror jag att han har svårt att se dem som egna individer, med egna känslor. För honom är de ett bihang till dig. De är inte barnen han grälar på, det är på dig. Som jag uppfattar det så har han inga ytterligare barn som han lever med.

    Diskutera lite med din 13-åring vad hon/han tycker är rimligt att du/ni ställer upp på. Du vet bäst hur mogen din 13-åring är och på vilken nivå diskussionen kan tas. Det är 13-åringen som har minnen från när pappan levde med er och som kanske har de största behovet av att hålla kontakten.


    Jag har en väldigt mogen 13 årig tös. Som älskar pappa men kan se hans fel och brister. Jag gör allt för att bita mig i tungan och inte säga något negativt om honom! Ibland förbannar hon honom ibland vill hon träffa honom. Känns otroligt skönt att hon har kommit till den insikten själv att han inte är perfekt. Och jag finns där och bollar hennes tankar och när hon är arg påminner henne om pappas bra sidor. ( som han faktiskt har;) Men jag förstår Ju att jag ger henne dubbla budskap...

    Nej han har inte fler barn. Han lever för stunden som han själv uttrycker det. Reser mycket, jobbar mycket i perioder, dricker mycket, har inga fasta förhållanden.
  • Malintbackstrom
    Anonym (H) skrev 2014-09-07 10:12:42 följande:

    Låt barnen slippa honom.

    Han verkar inte bry sig.


    Om jag visste helt säkert att det var bäst för barnen skulle jag givetvis överväga det. Men jag vet inte det säkert och vill inte att de ska känna att de missat något viktigt i framtiden.

    De har dock en " extrapappa" som behandlar dem som sina egna. Men pappa är pappa!
  • Malintbackstrom
    Anonym skrev 2014-09-07 10:30:34 följande:

    Jag har en väldigt mogen 13 årig tös. Som älskar pappa men kan se hans fel och brister. Jag gör allt för att bita mig i tungan och inte säga något negativt om honom! Ibland förbannar hon honom ibland vill hon träffa honom. Känns otroligt skönt att hon har kommit till den insikten själv att han inte är perfekt. Och jag finns där och bollar hennes tankar och när hon är arg påminner henne om pappas bra sidor. ( som han faktiskt har;) Men jag förstår Ju att jag ger henne dubbla budskap...

    Nej han har inte fler barn. Han lever för stunden som han själv uttrycker det. Reser mycket, jobbar mycket i perioder, dricker mycket, har inga fasta förhållanden.


  • Kira2

    Men hur känner barnen? Pratar dom mycket om sin pappa? Längtar dom efter honom? Vill dom träffa honom? Jag menar inte att du ska bolla över bollen till dom men du märker ju hur dom känner. Sen tycker jag det är toppen att de har en bonuspappa som bryr sej om om, känns som han är mer fadersfigur än bio pappan och det kanske räcker för barnen.

  • Anonym (H)
    Malintbackstrom skrev 2014-09-07 10:33:29 följande:

    Om jag visste helt säkert att det var bäst för barnen skulle jag givetvis överväga det. Men jag vet inte det säkert och vill inte att de ska känna att de missat något viktigt i framtiden.

    De har dock en " extrapappa" som behandlar dem som sina egna. Men pappa är pappa!


    Det är inte heller bra att umgås med en pappa som inte bryr sig.

    Prata med barnen, vad tycker de?

    Man blir inte "pappa" av ett samlag.

    Min biologisk far var som ditt ex , jag mådde mycket bättre när jag slutade träffa honom.
  • Drottningen70

    Kan relatera så du anar inte. Min barnafar drog till London när jag slängde ut honom. Ringer nästan aldrig dyker upp ungefär var 8:e månad utan pengar eller planer för hur han ska passa på att ta tillvara de få dagarna med barnet. Måste alltid hinna med och träffa polarna de två-tre dagarna han är i Sverige. Skulle nog inte komma alls om jag inte drev på. Jag curlar också. Hjälper att leta biljetter, bokar resa, hämtar och lämnar vid flyg och värst av allt låter dumjävelen bo HÄR. Men egentligen handlar det inte om att jag curlar honom utan om att jag gör det för barnets skull. Barnet har en stor längtan efter pappa, och jag vill inte att han ska uppleva sig oälskad av pappa. Tids nog kommer han att förstå men ännu är han bara sex år och behöver inte exponeras för sådana smärtsamma insikter om jag ett tag till kan curla bort det.

Svar på tråden Självisk pappa