Ni adopterade vuxna!

Ingen relation alls efter många år av psykisk och fysisk misshandel. De borde få ha förblivit barnlösa. Har dock en jättefin "familj" på sambons sida.

Anonym(Tråkigt): Vad tillför du själv med den kommentaren? Och vem är du att döma andra pga de inte haft förmånen att bli lika "lyckliga" som du? Hur bra man nu kan må när man kläcker såna kommentarer.

Anonym(tråkigt): Det är väl inte så märkligt att hon/han känner så. Hör och häpna, alla tycker inte att Sverige är det bästa landet på hela jorden. Att ha en önskan om sitt eget land, språk och kultur där hon föddes är inget märkligt alls.

Anonym(tråkigt): Det kanske inte är så okomplicerat som du vill få det att framstå som?

Anonym(jag): Du får tycka som du vill såklart. Dock finns det många många adopterade med de tankarna kag haft förmånen att få lära känna och som inte haft det bra eller ens fått chansen att känna sig hemma här. Precis som det finns de som mår jättebra och aldrig kännt sig annat än svenska. Ser man till statestiken är adopterade grovt överepresenterade både inom självmord och psykisk ohälsa mycket beroende på såna saker även om det inte gäller alla såklart. Har man haft dåliga adoptivföräldrar och dessutom fått höra "åk hem" eller utsatts för rasism för många gånger är det inte konstigt (tycker jag) att man till sist inte känner någon förankring till Sverige eller ens känner sig välkommen utan önskar sig till ett annat ställe där man blir älskad och godkänd som den man är.

Anonym(fsdf): Det är en helt annan diskussion som inte hör hemma här. Du kan uppenbarligen inte se skillnaden på att alla får lov att skaffa barn i Sverige och att föräldrar utreds på längden och tvären av div myndigheter för att få "importera" ett redan skadat barn men ändå misslyckas fatalt. I förstnämnda fall bör soc gå in, i sistnämnda handlar det om bristande utredningar och där man haft en möjlighet att säga nej. Idag utreder man inte biologiska föräldrar innan de skaffar barn om du inte visste det dvs det finns inte en chans att stoppa det jämförtmed adoptioner där någon utrett och godkänt.

Anonym(Tråkigt): Och vad vet du om vad deras adoptivföräldrar gjort/gör? Och nej det är inte bara att boka en biljett till ett land dit man förmodligen varken går flytta, kan språket, kan kulturen mm. Om du istället för att sitta som anonym och läsa in något som djävulen läser in Bibeln och ser vad som står (både här men även i andra forum) så får du in det mesta av psykiskt misshandel, sexuella övergrepp, våld osv. Barn slutar inte älska sina föräldrar i första taget vare dig de är adopterade eller "hemmagjorda".

Anonym(jag): 3-4 gånger fler tar livet av sig av adopterade jämfört med svenskfödda barn vill jag minnas att jag läste senast. Vad tror du det beror på? Jag vet inte hur många adopterade du lyssnat till, själv har jag nog fått ett 50 tal historier berättade för mig av adopterade som farit väldigt illa och då mycket pga adoptivföräldrarna, rasism finns förvisso med men inte alls i så stor utsträckning man kan tro. Hur livet blivit utan adoptionen är nog väldigt individuellt men i många fall är det kidnappade barn, sålda, bortlurade eller där de biologiska föräldrarna kommit för att hämta dem efter en tid men då är barnen redan borta. Många barn försvinner under mystiska omständigheter som ett resultat av att adopterbara barn är en stor bristvara.

Anonym(tråkigt): Ett hett tips är att ta reda på lite fakta istället för att "tro" en hel massa. Det blir liksom lite enklare att föra en dialog då. Uppenbart är att din "kunskap" har enorma brister. Varför har adoptivbarn en "plikt" att vara tacksamma att ha blivit adopterade? Det är ju knappast deras val att bli uppryckta med rötterna och dragna över halva jordklotet. Tacksamhet för åtminstone mig är något som kommer inifrån, inte något som kan "avkrävas" mig.

Anonym(tråkigt): Att ha varit ihop med en adopterad tjej, vad säger det? Ingenting egentligen. Om du läser TS och de andra historierna här, på vilket sätt ser du det kärleksfulla att behandla sina barn så? Återigen, inget barn adopterat eller ej slutar älska sina föräldrar över en eftermiddag eller över småsaker. Det skall väldigt mycket till. Varför skulle man prompt växt upp i en fattig slum bara för att man är adopterad? Finns inget som tyder på att man måste det. Vara för att man i Sverige kan erbjuda en högre matriell standard är det inte på något sätt synonymt med lycka och samhörighet.

Jag har i övrigt svårt att se denna "moderskärleken" i TS inlägg som du hänvisar till. Jag ser en adoptivmamma som mer är ute efter att uppfylla SINA behov efter enbart hennes villkor snarare än att villkorslöst älska sitt barn såsom alla föräldrar borde. Ett tyvärr inte alltför ovanligt betende hos adoptivföräldrar.