Ni adopterade vuxna!

Det låter ju som om din mamma inte är riktigt frisk, har hon ngn diagnos?

Tycker att du gjort helt rätt i att bryta, man förtjänar inte att bli nedtryckt och nedvärderad av en annan människa allra helst inte en förälder.

Har inte mycket kontakt sedan jag fick kontakt med min biologiska mamma i mitt hemland. Nuförtiden väljer jag att fira jular och sådant med henne, istället för med min adoptivmamma.
Min biologiska mamma har ju missat SÅ många år med mig. Så nu vill jag ge henne chansen att få vara med i barnbarnets liv så mycket som möjligt. Hon har varit med i dennes liv från början, vilket känns otroligt bra för oss alla. Även min man känner en lättnad över att jag hann hitta min biologiska mamma, innan barnet föddes. Han hade lite svårt att ta till sig att min adoptivmamma skulle bli "mormor". Han är mycket för blodsband och så. Det är ganska viktigt för mig med.
Men jag pratar med min adoptivmamma på telefonen och så ibland. Så vi har kontakt iaf, det har vi.

Är född på 80-talet och adopterades som väldigt liten från Asien.

För det första vill jag säga att jag aldrig någonsin har sett mina föräldrar som "adoptivföräldrar". De har varit mina föräldrar. Punkt.

Min relation till dem har alltid varit och är fortfarande mycket bra och kärleksfull. Jag är numera vuxen och gift men min man och jag umgås ofta och mycket med mina föräldrar. 

Jag är adopterad men har kanske aldrig riktigt sett mig själv som just adopterad. Jag är uppvuxen i en vanlig svenssonfamilj, som åkte på solsemester en gång om året, åt tacos på fredagar och körde Volvo. Jag har haft närvarande och engagerade föräldrar. 

Jag är min biologiska mamma evigt tacksam för att hon valde att adoptera bort mig. Tack vare det beslutet har jag fått växa upp i en kärleksfull familj i en trygg miljö, jag har fått en högskoleutbildning och jag har fått se världen. 

[quote=74026206][quote-nick]Anonym (-) skrev 2014-09-19 21:16:30 följande:[/quote-nick]Har inte mycket kontakt sedan jag fick kontakt med min biologiska mamma i mitt hemland. Nuförtiden väljer jag att fira jular och sådant med henne, istället för med min adoptivmamma.

Min biologiska mamma har ju missat SÅ många år med mig. Så nu vill jag ge henne chansen att få vara med i barnbarnets liv så mycket som möjligt. Hon har varit med i dennes liv från början, vilket känns otroligt bra för oss alla. Även min man känner en lättnad över att jag hann hitta min biologiska mamma, innan barnet föddes. Han hade lite svårt att ta till sig att min adoptivmamma skulle bli "mormor". Han är mycket för blodsband och så. Det är ganska viktigt för mig med.

Men jag pratar med min adoptivmamma på telefonen och så ibland. Så vi har kontakt iaf, det har vi.[/

Jag har också kontakt med min biologiska mamma sedan jag var 15år gammal, vilket jag är glad för. Har också 3 halvsystrar på hennes sida, som jag ser som systrar & inte 'halva'.

De har alltid funnits & finns här även för mig nu när kontakten med adoptiv föräldrarna brutits.

Det som är, är att jag inte riktigt kan förstå hur man kan vara så elak som min adoptivmamma varit/är? Så inskränkt på ngt sätt, allt ska vara som hon vill tänker & tycker. Hade ju till slut inget annat val än att bryta med henne totalt. Hon har alltid varit sådan här!

Jag minns att jag som lite tänkte att det var bäst att alltid göra som hon sa, annars var jag inget värd & det var kärlek på hennes villkor - hemskt!

Jag som är adopterad & min fostersyster har fått höra vid flertalet tillfällen under uppväxten att om det inte passar oss så hittar de ett annat hem till oss! Och så var det end of discussion!

Känner inte då att man riktigt är med på vet vad det innebär att ta hand om redan från början trasiga barn, utan trasar sönder dem ännu mer!

Jag mår hyffsat ok idag med min egen familj & mina barn. Dock är jag ju naturligtvis ändå sårad & ledsen över hennes beteende.

Låter som dina föräldrar tagit sin uppgift på största allvar & lyckats förmedla att du är deras barn oavsett var du kommer ifrån! Och att de älskar dig som om du vore deras egen.

Grattis :)! Vi är inte alla som har det så!

Vet inte om hon har ngn diagnos, men jag har gett henne mina egna diagnoser mer eller mindre!

Tycker inte att en människa som är frisk & mår bra borde agera såhär, så det talar ju för att det skulle kunna vara så!

Ingen relation alls efter många år av psykisk och fysisk misshandel. De borde få ha förblivit barnlösa. Har dock en jättefin "familj" på sambons sida.

Hej TS, ledsen för sent svar. 

Jag känner igen såååå mycket som du beskriver. Jag och min bror kom till Sverige -79. Inte riktiga bröder men vi håller ihop i vått och torrt idag. 

Vår mamma sa även till oss att hon skulle lämna bort oss till en annan familj när vi var små. Det var när vi inte skötte oss. Hon hotade med det många gånger. Så att vi skulle foga oss och vara mer som hon ville. 

I dagsläget har vi en ansträngd relation. Redan igår sa hon att hon hellre ville ha döttrar, att det är min pappas fel att hon fick två söner. Döttrar har en bättre relation till sin mamma enligt henne. Man känner inte att man varken duger eller känner sig uppskattad.

När vi var små gav vår pappa oss stryk, även hon. i dagsläget skyller min pappa på att det var mamma som sa åt honom för "vi inte förstod". Barn är ju barn och måste få leka, busa.. 
Min mamma säger dock att det var pappa som slog oss, att hon inte hade med det att göra.
Det roliga är att hon var/är lärare, arbetade i skolan med lågstadiebarn. Vad hade hon gjort ifall något annat barn hade farit illa? Bit ihop eller oros-anmälan? 

Avskyr min mamma mer än något idag, för allt elakt hon sagt och gjort. Anser även min pappa feg och hunsad och föraktar allt dom står för. 

Jag har det bra själv på egna ben, har bra vänner och familj runtomkring. Men samtidigt är det tråkigt att hon är så missnöjd med oss, sina barn. 

Hej!

Vad fruktansvärt att uttrycka sig som så att hon hellre önskat sig döttrar & sedan ha mage att skylla på er pappa för att hon fick två söner!

Hon skulle istället vara tacksam & ödmjuk inför att hon fick några barn i överhuvudtaget.

Jag tänker att adoptiv föräldrar många gånger inte vet vad de ger sig in i, det är precis som att de måste uppfylla sitt eget ego genom att skaffa barn via adoption, för att de inte skulle behöva avstå helt. Och att det är när olikheterna blir påtagliga, eftersom arvet inte är detsamma, som man sen på något sätt inte klarar av att se att det inte är deras biologiska barn, samt att det är då dessa elakheter kommer att spela en stor roll.

Det är så otroligt ynkligt & inskränkt att man mår illa över hur människor kan komma att agera.

Tycker det är ytterst småaktigt att ni fått behöva ta emot misshandel också fysiskt. För mig har det varit & är ju mer en psykisk terror som pågått/pågår!

Man känner sig som en rötten påse sopor, inte mer värd än så för dem, vilket är skamligt.

Min mamma är värst, men som även er pappa, så är min pappa en riktigt feg man som inte heller riktigt står upp för mig, eller rättare sagt han står inte upp alls. Han är hönsad under hennes sätt att vara/agera & vågar knappast ta ett steg emot rätt håll.

Här finns inte minst tre barn som inte har någon mormor & morfar & jag anser mig inte ha några föräldrar & har väl insett att jag inte betytt så värst mkt för dem, mer än att jag bidrog till att det kunde konstruera sin lilla familj.

Jag hoppas att dessa föräldrar (dina & mina) en dag får tillbaka med ett eller annat mynt för hur de varit emot oss under både uppväxt samt i nutid. Karma!

Skönt att få ventilera med någon som upplevt/upplever samma sak.

Ta hand om dig!

Kram

"Nej,

Jag vill inte vara en del av detta projekt, denna så kallade solidaritetsgest, denna alternativa progressiva och radikala familjebildning, detta världsmedborgarskap som ni hyllar men som jag inte har tillträde till. Jag vill inte vara ert antirasistiska alibi, er gulliga etniska docka eller er plan B. Lämna mig i fred!

Jag vill inte att ni sätter er ner och ömt berättar att jag blev bortlämnad av kärlek, och att jag blev vald av en ännu större kärlek. Att det var meningen, att guds vägar äro outgrundliga, att ödet förde mig hit. Jag är inte längre ett barn och nu vet jag att det är bullshit: Jag vet att jag blev stulen, jag och så många andra. Jag vet att mina papper förfalskades för att jag skulle kunna skickas hit, jag och så många andras. Jag vet att ni egentligen ville ha ett annat barn, och hade det inte blivit jag så hade det blivit något annat. Jag vet att jag är fullkomligt utbytbar. Jag och så många andra.

Ni säger att man inte betalar för ett barn. Men vad spelar det för roll?

Det jag ser framför mig när jag tittar i mina papper är ifyllda beställningsformulär, fakturor, kvitton, beskrivningar av önskade och oönskade barn (nej till blandbarn, nej till handikappade barn), en enkel flygbiljett och ett pass i vilket det står: Resans syfte: Adoption.

Jag vill inte höra att jag fått en andra chans. Jag vill inte höra att jag ska vara tacksam och när jag frågar varför jag ska vara tacksam vill jag inte få en lista över materialla ting som på något sätt står över rätten till mitt ursprung, min identitet, mitt modersmål, mitt genetiska arv, min familj, mig själv.
Att få vara en hel människa är visst en rätt enbart förbehållen några få, inte någon som blivit bortlämnad i ett land i tredje världen.

Jag har inte fått en andra chans, jag blev bestulen på min första chans.

Jag vill att ni ska sluta att ständigt ställa mina levnadsvillkor, min livskvalitet och min status som människa mot gatubarnets, ni vet, det där bedjande, övergivna barnet som lever på affischer som vädjar till vårt dåliga samvete. Jag är inte en av dem och har aldrig varit det. De är inte de som adopteras, och det skulle även ni veta om ni läste på.

Jag vill inte att min kritik av den alltmer väldokumenterade korrupta adoptionsindustrin ska förlöjligas genom att ni kallar mig för ett argt, bittert och otacksamt adoptivbarn. Jag vill inte att mina erfarenheter av rasism, sexism, exotism och utanförskap ska trivialiseras som någons dåliga dag. Jag vill inte att mitt sökande efter mina rötter ska beskrivas som ett svek mot mina svenska föräldrar. Jag vill heller inte att mina erfarenheter som adopterad ska avfärdas med berättelser om din vän som är adopterad, som inte alls känner som jag eller har upplevt det jag beskriver.

Det jag vill är att ni slutar att ställa oss adopterade mot varandra. Att ni slutar att tysta oss som uttrycker smärta och sorg genom att byta ut våra röster mot en glad adopterads. Att ni slutar att dölja problematisk statistik med en leende adopterad som får säga: Nämen, jag känner då inte alls igen mig. Det sägs ju att det går bra för de flesta adopterade, så sluta att vara så rädda för andra perspektiv.

Men framför allt vill jag att ni lyssnar. Tar in vad vi, som blir allt fler, och som försöker höja våra röster faktiskt säger:

 Barnets rättigheter måste alltid gå först!

Barnkonventionen måste följas, Haag-konventionen måste följas, internationell adoption är alltid en sista utväg!

Mammor och pappor ska få hjälp att behålla sina barn i stället för att uppmuntras att lämna bort dem.

Oavsett om man är en lycklig eller olycklig adopterad så förtjänar man att veta att man inte blivit stulen, att man inte blivit utsatt för trafficking, att ens föräldrar inte blev lurade att lämna bort en.

Det finns ingen rätt till barn, det finns bara ett barns rätt till föräldrar. Och dessa föräldrar ska i första hand vara barnets egna. Även om de är ogifta, även om de är ensamstående, även om de är fattiga, även om de bor i ett krigsdrabbat land. Och även om de inte är vita.

 Så säger jag. Så säger vi.

Vi är inte arga, bittra och otacksamma.

Vi har bara röster som låter annorlunda än de ni är vana vid att höra."