Ni adopterade vuxna!

1. Sluta referera till vuxna människor som barn. Detta är inte en fråga om barns frigörelse eller uppgörelse med sina föräldrar. Detta är en fråga om ett globalt fenomen, om politik och psykologi. 
2. Att resonera som du och många fler med dig är att säga till en sjuk person att hens lidande är mindre värt, då de flesta trots allt är friska. 

Grow a heart, will you. Or a brain. Please. 

Så om en adoption inte skötts enligt lag och ett barn på felaktiga grunder förts utomlands så är det inte fråga om stöld? Och nej - många av oss är kanske inte förankrade i kulturen i våra ursprungsländer, men samtidigt går knappt en dag utan att den - för oss oftast ganska okända kulturen - tillskrivs oss endast på basis av vårt utseende; ett utseende som för oss icke-vita adopterade är det som står emellan oss och ett fullkomligt tillhörande i detta så fria land. 

Det jag utläser av TS beskrivning av sin mor är en narcissistisk person; en personlighetstyp som inte verkar alltför ovanlig i adoptivförälderkretsar. Har det att göra med att en ofrivillig barnlöshet genererar en viss självupptagenhet? Att man tack vare en social utredning har svart på vitt att man är en "lämplig" förälder och därmed är mindre benägen att ta emot goda råd och hjälp? Att genom att ta emot ett barn som man inte själv fött tenderar att objektifiera barnet och se det mer som en docka, en älskad men likväl främmande förlängning av en själv? 

Psykologi är en komplex sak och dina aningens empatilösa och förenklade sanningar och lösningar ger intryck av en person som kanske inte har förmågan att förstå sig på psykologins komplexitet. Nu är det dock inte en kandidatexamen i psykologi som krävs för att uttala sig i Familjeliv om ting man är mindre insatt i, men en skopa vanligt hyfs och en tesked inlevelseförmåga och kanske ett kryddmått ödmjukhet vore klädsamt. 

Du stör dig på när adoptionskritiska utger sig tala för hela gruppen adopterade, men du tycker att dit förhållande med en adopterad tjej ger dig rätten att kalla dig kunnig i ämnet? Jag känner folk som är cancersjuka, folk som har skilt sig och folk som har barn med särskilda behov, men det gör inte mig tillräckligt kunnig i dessa ämnen för att göra mig bekväm med att gå in aggressivt i diskussionstrådar där deras livsvillkor avhandlas i sammanhang där de vill ventilera sin frustration. 

Om du tar och försöker läsa lite mellan raderna i TS så kanske du ser att TS mamma oavsett avsikt kanske inte var fullt lämpad att ge sig in i en adoption - en process så präglad av övergivenhet och avvisande och separation. 

Det här med vad som är representativt är väl inte en helt enkel fråga. Det är väl en hel del som måste tas i beaktande. 

När adoptionen skedde i tid (dvs under vilket årtionde).

Hur gammal den adopterade var vid adoptionen. 

Vilket land den adopterade kommer ifrån. 

Hur adoptivfamiljen ser ut i sin sammansättning: om det finns biologiska barn eller ej, åldern på adoptanterna och självklart deras egen bakgrund och skäl till adoptionen, om familjen utsatts för skilsmässa, missbruk eller andra svårigheter. 

Åldern på den adopterade i den här typen av diskussioner - jag hade t ex skrivit på ett helt annat sätt för några år sedan. En återresa, egna barn eller andra större händelser i livet kan börja få en att fundera i andra banor.



Det är nog få som skulle argumentera att adoptionen ligger till grund för alla typer av problem man stöter på, men det vore samtidigt naivt att tro att den inte spelar någon roll alls och jag tror att det separationstrauma, som trots allt alla adopterade varit med om, kan ha avsevärd betydelse i hur man hanterar livets alla händelser och beroende på hur kompetenta adoptivföräldrar man har haft kan denna betydelse variera i grad.

Jag betvivlar inte min mammas kärlek en sekund, men jag ställer mig oerhört tveksam och kritisk till hennes föräldrakompetens.  
http://parrishmiller.com/narcissists.html

Man måste också minnas att många adopterar kommer in i en familj som i de allra flesta fall gått igenom allt vad en ofrivillig barnlöshet innebär för ett par; både mannen och kvinnan har troligtvis haft en ganska svår tid där omvärldens förväntningar och deras egen syn på sig själva som människor måste satt vissa spår och att detta inte skulle spela någon roll när väl det väl har fått ett barn finner jag ganska osannolikt. Åter igen - ju mer kompetenta de föräldrar de är, desto mindre roll behöver det spela. 

Adopterade är inte en homogen grupp, men det är ett faktum att det finns vissa saker som alla har gemensamt och dessa saker har i olika hög grad inverkan på våra liv och att säga att INGET har med adoptionen att göra är lika missriktat som att skylla adoptionen för allt. 

De problem som beror på adoptionen kanske ska hanteras på ett annat sätt än problem som inte är direkt knutet till den. Svårigheten är väl att utröna vad som är vad. 

Det är framförallt kontraproduktivt att ständigt bemöta en adopterad som funderar över sin adoption med ständiga jämförelser med de problem som alla går igenom, speciellt om syftet är att förringa adoptionens roll. 

Jag tror att situationen kommer vara annorlunda på en del sätt - idag är det inte lika "exotiskt" att inte vara vit. Dock kommer de fördomar som drabbar vissa invandrargrupper att drabba de adopterade som har liknande utseende. Vidare kommer icke-vita adopterade ständigt fortsätta behöva redogöra för sin bakgrund och existens, samt på basis av utseendet tillskrivas en kultur som de inte har någon förankring i.

Ja - föräldrautbildningen kan säkert förbättras, men jag har inte så god insyn i hur den är utformad idag. Jag tror det är mycket viktigt att dels undervisa föräldrar i hur man hanterar ett barn med anknytningsproblematik, dvs ett barn som framtills ankomsten inte haft någon lyckad anknytning och vilka spår det faktiskt sätter.

Jag tror det är oerhört viktigt att prata om gränser - hur man som adoptant förhåller sig rent fysiskt till den adopterade - många av oss vittnar om övertramp och objektifierande.

Jag tror att  adoptionsbyråerna i Sverige måste våga tillstå att korruption faktiskt existerar och vågar sätta bättre press på adoptionsbyråerna i adoptionsländerna, så att framtida adopterade inte ska få samma problem med sina röttersök. Jag hoppas att utlandsadoptionerna minskar, främst för att i en idealisk värld har kvinnor makten över sina kroppar och förutsättningarna att behålla sina barn.

Vad gäller sociala adoptionsutredningar som finns det väl inget som tyder på att socialen gör ett grundligare jobb i dessa fall än de utför i andra fall? I alla andra fall (jag har sedan många år arbetat inom ett område med mycket tät kontakt med soc)  präglas soc. av stor personalomsättning, stress och bristande rutiner. Vidare är min uppfattning att många socionomer är ungefär lika kunniga i ämnet adoptioner som gemene man. Jag grundar detta på den typ av frågor som man som adopterad kan få av just sociala handläggare - både som privatperson, men även när man ställt upp som "expertpanel" i egenskap av just adopterad.

För att över huvud taget det ska bli någon vettig diskussion som kan leda vidare till bättre kunskap måste folk släppa prestigen och våga ta in allas åsikter, inte bara de åsikter som gagnar egenintresset. Många adoptanter upplever sig påhoppade personligen när man diskuterar adoption ur ett mer kritiskt synsätt, för att inte tala om adoptionsbyråerna (som säkert ofta består av många adoptanter, för övrigt). Man måste kunna prata om adoption ur ett politiskt perspektiv, ur ett psykologiskt perspektiv utan att allt reduceras och avfärdas som anekdotiska enskilda fall.

En narcissistisk mors karaktärsdrag:
När jag och min bror läste detta kändes det som att det var en biografi över vår mamma... 

1. Everything she does is deniable.

2. She violates your boundaries.

3. She favoritizes.

4. She undermines.

5. She demeans, criticizes and denigrates.

6. She makes you look crazy.

7. She's envious.

8. She's a liar in too many ways to count.

9. She has to be the center of attention all the time

10. She manipulates your emotions in order to feed on your pain.

11. She's selfish and willful.

12. She's self-absorbed.

13. She is insanely defensive and is extremely sensitive to any criticism.

14. She terrorizes.

15. She's infantile and petty.

16. She's aggressive and shameless.

17. She "parentifies."

18. She's exploitative.

19. She projects.

20. She is never wrong about anything.

21. She seems to have no awareness that other people even have feelings.

22. She blames.

 

Narcissists are masters of multitasking as this example shows.

Simultaneously your narcissistic mother is

Lying. She knows what she did was wrong and she knows your reaction is reasonable.

Manipulating. She's making you look like the bad guy for objecting to her cruelties.

Being selfish. She doesn't mind making you feel horrible as long as she gets her own way.

Blaming. She did something wrong, but it's all your fault.

Projecting. Her petty, small and childish behavior has become yours.

Putting on a self-pitying drama. She's a martyr who believed the best of you, and you've let her down.

Parentifying. You're responsible for her feelings, she has no responsibility for yours.

 

23. She destroys your relationships.

24. As a last resort she goes pathetic.

 

 

"Will I Ever Be Good Enough?: Healing the Daughters of Narcissistic Mothers" by Dr. Karyl McBride

"Toxic Parents: Overcoming Their Hurtful Legacy and Reclaiming Your Life" by Dr. Susan Forward

"Freeing Yourself from the Narcissist in Your Life" by Dr. Linda Martinez-Lewi

Min mamma tycker det är skitpraktiskt att jag går i terapi så slipper hon. Typ så. Hon försöker dock kräva av mig att berätta vad jag säger, för hon är skitskraj att jag ska säga negativa saker om henne... 

Nej, människor med den här personlighetsstörningen kan man inte göra så mycket åt - man kan bara hitta sätt att själv förhålla sig till dem. Jag tar vänligt men mer och mer bestämt avstånd. Inga öppna konflikter; försöker bara låta bli att låta denna gränslösa människa äta upp mer av mitt inre än hon redan slukat.