Ni adopterade vuxna!

Jag har också läst att det är fler adopterade som begår självmord, men jag har hittills inte sett någon rapport som rensat för andra faktorer (som jag nämnde). Dessutom ska man komma ihåg att cirka 0.1 procent av en normalpopulation begår självmord, vilket innebär att även om adopterade har en 3-4 gånger högre frekvens är det rätt få vi talar om. Självklart är varje fall en tragedi - men cirka 99,7 procent av adopterade begår alltså INTE självmord. 

Att försöka dra generaliserbara slutsatser för 50 000 personer efter att  "ha lyssnat" på 50 fall (det finns ca 180 000 adopterade, varav 50 000 internationellt adopterade i Sverige), är inte ens i närheten av representativt. Den typen av "argument" är tyvärr lite svåra att bemöta eftersom de inte innehåller speciellt mycket substans.

"Rasism finns förvisso, men inte alls i så stor utsträckning man kan tro" - hur har du fått den uppfattningen? Kan du stryka det på något sätt? De sista meningarna är inte heller direkt underbyggda med någon fakta, det känns som spekulationer och svåra att bemöta. 

Frågan var hur enskilda adopterade personers liv ser ut och jag har redovisat för mitt. Jag gör egentligen inga anspråk på att tala för andra. Jag vet att jag har haft goda förutsättningar - jag adopterades som 2 månaders bebis genom Adoptionscenter och kom till mycket kärleksfull och sund familj, växte upp i Stockholm i en omgivning som aldrig har varit exkluderande. Jag hade mycket vänner, var "populär" i skolan, lätt för studier och idag högutbildad, bra jobb, familj med barn. Ja, då är det lätt att må bra.

Att bli adopterad som 5-åring till stökig familj i Sölvesborg - det är nog inte lika lätt. MEN då tror jag att mycket beror på faktorer runt omkring, snarare än själva adoptionen. Att ha levt 5 år under kanske tveksamma förhållanden, att komma ihåg flera olika separationer, att slitas upp med rötterna, att vara annorlunda, att känna sig otrygg hemma, kanske bli mobbad, inte förstå språket och kulturen - bara att bryta på ett annat språk kan nog innebära att man uppfattas som mer annorlunda i omgivningens (och kanske sina egna) ögon. 

Det är en komplex fråga - intressant att diskutera. 

Det finns ju hur mycket forskning som helst att stödja sig på om man är intresserad. Jag är precis som Lilla my inne och läser mycket på adoptionsforum och det är verkligen jättemånga som mår dåligt av sin adoption. Antar att du levt i lite skyddad verkstad eller kanske inte pratat med speciellt många adopterade, eller kanske inte ens varit beredd att lyssna såsom jag uppfattar dig här eftersom hela ditt synsätt tycks utgå från enbart dig.

Håller med Lilla my och även andra härinne efter att ha deltagit i många diskussioner med adopterade då det finns många grupper för adopterade som inte mått bra av sin adoption för just dessa. Det intressanta är att de nästan berättar samma historia allihopa och jag får samma uppfattning som andra att det mestadels inte handlar om rasism utan om adoptivföräldrarna. Förövrigt vet jag inte ens vad du gör i denna tråden då TS verkar ha det trassligt och du mest (och som enda adopterad av ca 6-7 st) tycks ha privilegiet att ha varit nöjd med din adoption. Varför är det så tror du?

Fast tror du att dessa forum är representativa? De som inte har några problem med sin adoption kanske inte sitter och diskuterar i massa trådar på FL? Jag har t ex aldrig förut skrivit i någon tråd om adoption eftersom jag inte ens varit inne på de forumen (den här gången kom tråden upp i Mest lästa så då blev jag nyfiken och kollade). Det jag menar är att de adopterade som inte har dessa problem, finns ju lika mycket som ni - bara det att vi inte hörs så ofta eftersom vi kanske inte har samma behov av att diskutera med andra om hur vi mår på grund av detta.

Jag tycker att det är intressant att höra vad andra tycker, men jag gillar inte att du omedelbart ska reducera mig till "skyddad verkstad", "inte talat med så många", "inte varit beredd att lyssna" - det är väl trevligare att hålla saklig ton? Vi kan väl få tycka olika utan att göra en massa antaganden om att andra inte vet vad de pratar om? Jag håller ju med om att det finns en överrepresentation - det jag funderar över är att den bara skulle bero på adoptionen i sig. Dessutom handlar det fortfarande om väldigt få som begår självmord (även om det som sagt är tragiskt).

Om ni inte vill att andra än folk som tycker likadant som ni ska skriva i tråden, kan jag lämna den. Men då kan ni ju också fundera över varför ni uppfattar det som att alla håller med er. Kanske för att andras åsikter inte är välkomna, inte ens när ni ställer frågan.