Ska fritids erbjudas barn till föräldralediga?

Fast 26 stycken 6-åringar på 2 pedagoger är på tok för lite!!

Jag är själv pedagog och det där är inte en arbetssituation jag skulle ställa upp på, även fast det "droppar av" på eftermiddagen.

Nu har min dotter nyss bytt skola då vi inte var nöjda med den tidigare, där hade dom ca 70 barn på 3 pedagoger på fritids i alldeles för små lokaler. Det var katastrof från början till slut enligt mig. Det bidrog till skolbyte och nu är det skillnad på många sätt.

 

I vår kommun har man rätt till fritids från att skolan slutar och till kl 16.00 som föräldraledig. Dottern hade en i sin klass som gick så i fsk-klass och ettan. Däremot har dom inte rätt till morgonfritids. 

www.svt.se/nyheter/regionalt/jamtlandsnytt/tilde-andrade-fritidsregler

Nej, han har ofta velat vara kvar. Hans vilja är dock inte alltid hans bästa. Det är inte heller rimligt att staten ska finansiera hans eller någon annan medborgares vilja enbart för att det är roligt, inte för att det är ett behov och dessutom i processen trampar över andras faktiska behov.

Jag fick mitt tredje barn i maj 2010. I augusti började min äldsta dotter förskoleklass.
Hon fick gå på fritids två em i veckan, de slutade 13.30 och hon fick stanna till 16. Denna bedömningen gjordes för att hon fick svårt att komma in i klassen, lära känna de andra barnen och skaffa nya kompisar.
Jag vet inte om samma regler hade gällt i ettan eftersom jag skulle börjat jobba igen då, men i flyttade utomlands.
Men att få några fjuttiga timmar i f-klassen tyckte jag var bra. Eftersom eleverna är nya för varandra.

Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska svara på detta? Förutom att jag önskar att fler föräldrar hade erfarenhet av att arbeta inom skolan för att få ett litet hum. Menar du allvar? Varför inte bara vara en vuxen på 30 barn. Det gör ju ändå ingen skillnad? Så "amöbiga" hoppas jag inte föräldrar är generellt. Det förväntar jag mig i alla fall inte.

Det som lyser igenom i mångas svar när det kommer till förskola/skola/fritids är att det inte finns kännedom om hur det är i verksamheten.

Och det är helt förståeligt då alla inte jobbar inom barnomsorgen. Lika lite som jag vet exakt hur det är bakom dörrarna på ett sjukhus/en mäklarfirma osv.

När vi pedagoger svarar blir det ofta ifrågasatt på liknande sätt, "men några barn till gör väl ingen skillnad/mitt barn är ju bara lite snorigt och hostigt men jättepigg hemma". Finns MÅNGA saker man får höra.

VI säger inte att barn borde vara hemma och vila eller som i denna tråd, att de borde få vara även med sina föräldrar som är lediga för att VI inte tycker om vårt jobb med era barn eller för att det blir jobbigt för mig som pedagog då just ert barn är på plats.

Någon här invände att 26 barn på 2 pedagoger inte alls är för mycket då "det droppar av under eftermiddagen". Ja det klart att det gör det. Men det är för skört, om ett barn slår sig så är det en pedagog med 26 (eller 20 då om några gått hem) barn.

Jag antar att vid mellis är det säkert 24-25 barn kvar. 6-åringar klär på sig själva och torkar sig oftast själva efter toalettbesök tex men dom är ändå så pass små att det behövs stöd och en vuxen vid flera tillfällen under dagen.

Därför anser jag att om man är ledig så har man ansvar för sina barn, alla sina barn och inte bara bebisen man är hemma med.

Förskola och fritids är i grunden till för de barn som har föräldrar som är på arbetet/i skolan och för att verksamheten ska kunna hålla kvalité behövs också samarbetande och ansvarstagande föräldrar.

Barnomsorgen är inte en avlastning/stöd för föräldrar som inte vill/orkar engagera och umgås med sina barn.

Att därför ha fri tillgång till vilka tider man vill anser jag är fel, för under eftermiddagen "droppar" även pedagoger av som arbetat sen morgonen.

Det beror givetvis på vad man har planerat från fritids sida. Vissa tillfällen passar det bra, andra gånger inte. Det är också skillnad på en förälder som är engagerad i verksamheten eller som står och pratar med andra föräldrar, pedagogen/pedagogerna, surfar på telefonen etc.

Jag blir mest ärligt rädd för resonemangen som förs kring det hela. Det är så väldig lätt att bara lämpa över ansvaret till andra, tycka att det är en enkel lösning när barnet vill och känner sig lite ledset över att missa viss verksamhet och betrakta fritidshemmet som något av en fritidsgård.

Det kräver tveklöst en rejäl insats från förälderns sida även när man har ett äldre barn hemma. Det är liksom en del av åtagandet man tar på sig som förälder. Idag verkar många tycka att det är någon annan som ska ta ansvar för den biten - gäller i synen på förskola, förskoleklass, skola, skolomsorg och även inom andra fritidsaktiviteter. Att var hemma - oavsett om det är för att man är föräldraledig eller inte arbetar av annan anledning och tro att ett så litet barn har behov av att borta hela dagen fram till 15-16-tiden är rent ut sagt befängt. Bekvämt som förälder, ja, men att prata om att det är för barnets bästa....?

Men då pratar du ju om ett enskilt fall. Det finns och har alltid funnits möjlighet för enskilda barn att få dispens på olika sätt. Den möjligheten ska självklart alltid finnas. Det jag vänder mig emot är att det skulle vara ett generellt behov för 6-7-åringar att gå i skola och skolomsorg till 15-16 varje dag. Det köper inte jag. 

Att vara hemma varje dag från klockan 12, UTAN att man tar hem kompisar, utan fritidsaktiviteter, utan att man hittar på saker, ja då det skulle vara i överkant för de flesta i den åldern skulle jag tippa. Därför är det jobbigt att vara hemma även med ett äldre barn, men fortfarande är det ju mitt ansvar som förälder om jag inte arbetar.

Jag har varit ledare i barn- och ungdomsverksamhet också förutom att jag jobbar i skolan. Attityden till vad andra i form av skola, föreningsledare etc ska göra och ta ansvar har förändrats GENERELLT (pratar inte om dig). Det finns en förväntan att andra ska ta ansvar och ta hand om barnen på ett sätt som helt enkelt inte är rimligt. 

Ja, det var ju häftigt och roligt att en liten flicka kan få politiker att ändra sina beslut! Tummen upp för det!

Men - jag kan inte låta bli att tycka att det någonstans är väldigt sorgligt också...

...det där med att man blir utanför om man inte går på fritids (eller om man "bara" får gå 15 timmar på förskolan).
Jag funderar lite på föräldrarollerna och även förskolans och fritids roller här. Vad är det för samhälle som vi har skapat om barn känner sig utanför så fort de inte får vara med på allt som alla andra gör? Och hur utbrett är detta?

Numer verkar det som att det enda man som förälder ska "klara" är att vara hemma första året med barnet. Efter det ska man fixa kvällsmat för alla andra måltider äts på förskolan/fritids och sen ska man orka hadrm hemma på helger, om ingen far/morförälder tar barney så man får egentid. Förskolan, fritids och skolan fostrar, undervisar och förvarar barnen, föräldrarna knullar fram dem!

Det här är ju förutsatt att föräldrarna håller ihop efter barnets födelse, för annars ser man som förälder barnet ännu mer sällan, vilket inte tycks bekomma många föräldrar. Barnet "kommer in i gruppen" och "socialiseras" medan föräldern får egentid.

Tänket är helt främmande och sjukt i min uppfattning, varför ha barn om man inte vill umgås med dem? Det går utmärkt att ta hem kompisar till hemmet när barnet inte går på förskola/fritids!

Ja, visst vill de flesta människor tillhöra en grupp, i synnerhet barn, och så vidare... det sätter jag mig självklart inte emot. Och det var inte heller det jag skrev.

De här barnen är ju med i en grupp, men inte exakt hela tiden. De finns i ett socialt sammanhang, i en grupp, men inte exakt hela tiden. Det är ju inte så att man är utesluten ur en grupp för att man inte är med på allt och hela tiden. Det var det jag menade.

Jag kan faktiskt inte minnas att jag upplevde utanförskap som barn för att jag inte var med på alla aktiviteter som andra var.
Jag gick hos dagmamma som barn (ingen stor barngrupp, bara jag och dagmammans barn) och jag gick bara sporadiskt på fritids. Jag har aldrig upplevt utanförskap, och har alltid haft vänner att leka med.
Kläder...visst fanns det perioder i min barn-/ungdom då jag gärna önskade mig ett poppis klädesplagg. Ibland fick jag det, ibland inte. Men fick jag det inte, så var jag ju inte utanför för den skull.

Vår son har länge "bara" gått 15 timmar på förskolan, och "bara" tre dagar i veckan. Han har inte varit utanför. Han är omtyckt, trivs och är definitivt med i gruppen.
Jag jobbar själv bara 50% just nu, men jag är inte utanför på jobbet.

Jag tänker att detta kanske bara försigkommer i vissa städer/grupper/områden/skolor, etc? Eller handlar det om värderingar hemifrån..?

Observera att jag inte säger att upplevelsen av utanförskap inte finns, och jag vill absolut inte förneka eller förminska känslan av utanförskap på något sätt. Jag är bara nyfiken på fenomenet och undrar hur det uppstår och hur vanligt det är, eftersom jag inte känner igen det.