Han slog vårt barn i huvudet

Ja jag har varit med om det. Min man, våra barns pappa, var som din man aggressiv, särskilt vid stress, och det gick ut över barnen. Han slog inte mig. Han var hårdhänt redan när barnen var små, kunde ta hårt i armen, dra dem i håret, tappade tålamodet snabbt. Han ville inte söka hjälp trots många tips och råd och resonemang om detta. När äldsta fyllt fyra slog han hen vid några tillfällen mer uttalat. Barnet berättade på dagis och de anmälde till soc. Vi fick komma på samtal där pappan motvilligt erkände. Soc tog det hela som att det var vårt fel, inte hans. Att vi hade en dålig relation (duh) och att det skulle nog bli bra bara vi fick familjeterapi. De gjorde ingen polisanmälan trots att han erkände att han slagit barnet. Jag var livrädd att han skulle rikta aggressioner mot mig så jag tordes inte polisanmäla själv. Detta ville jag ha hjälp med av soc, och trodde först att jag skulle få den hjälpen. Jag ville också att de skulle hjälpa till med att hitta former för hans umgänge med barnen så att jag utan att vara orolig kunde lämna honom och ta med mig barnen. Jag fick ingen hjälp. Jag lämnade honom ändå. Jag fick veta att jag inte fick lämna barnen till honom om jag var rädd för våld, för då skulle jag anses olämplig och i värsta fall kunde jag bli av med barnen. Men jag fick inte heller hindra honom från att träffa barnen, det vore ungefär lika illa. För min del är detta det absolut värsta jag varit med om - inte bara pappans våld utan även socialtjänstens svek, som känns som om det skadat min familj lika mycket som själva våldet. Vi fick familjeterapi och han erbjöds samtal för att bearbeta sina aggressioner, men dessa samtal struntade han i. Vi skilde oss och han har full tillgång till barnen (tack och lov kräver han inte mer än varannan helg) och jag kan inte göra någonting. 

Jag har under de tre år som gått haft kontakt med många andra i samma sits via nätet, och tyvärr, detta är inte ovanligt. 

Det är ju för att du inte varit i den sitsen och inte vet vilka konsekvenser det kan få att lämna, och därmed tvingas lämna barnen till honom, kanske halva tiden. Iom att du inte kan räkna med att få samhällets hjälp. Jag trodde också som du, förut. 

Hade du inte velat att din pappa fick hjälp? Terapi, samtal mm så han insåg vad han höll på med redan när du var liten?

Om du visste hur många berättelser som dina jag läst om i mina kontakter med andra som vi. Jag önskar folk i allmänhet visste att det du skriver är exakt hur det fungerar. Det ska vara GROVT våld, med märken och sjukhusvård, för att något öht ska ha en chans att gå vidare. Det soc signalerar är alltså att det går utmärkt att slå sina familjemedlemmar en hel del, bara det inte syns. Ingenting händer. Jag önskar dig all lycka till TS och hoppas du har ett nätverk omkring dig. 

Du ser inte allt som det är, för du har varit nedtryckt av honom så länge. Jag vet hur det är, för jag har varit där själv, dock utan barn. Hela ens världsbild blir skev. Men du måste lämna honom. Sen måste du kämpa hårt som fan för att då dina barn själv. Det lär inte vara några problem då han skadat både dig och barnen förr. Du _kan_ inte låta dina barn bo med en pappa som är psykiskt instabil och som behandlar dem illa. Det är så fel som det kan bli, och det är inte för dina barns skull. Du är rädd. Men gör nu vad som är rätt, tuffa på dig och rädda dina barn! Ingen ska behöva bo med någon man känner sig rädd eller ens lite osäker runt. Hemmet ska man vara trygg i, det är inte dina barn. Agera!!

Styrkekramar till dig TS. Känner igen mig så väl. Har två barn och en sambo som lyckligtvis inte slår, men på grund av sin uppväxt fått psykiska problem. Det visar sig mest i hans stora problem att hantera jobbiga situationer och konflikter. Skriker, hotar, slänger saker mm
Jag vet att det inte är bra för någon i familjen att ha det så här, men resonerar på samma sätt som dig, att det bästa för alla är att försöka få honom frisk. Förstår precis vad du menar med att inte vilja lämna på grund av att behöva lämna barnen till honom ensam. Och att det innebär att barnen kanske aldrig får en frisk pappa.
Har försökt med samtalsterapi och periodvis har det blivit bättre. Men tyvärr så dyker det alltid upp svårigheter i livet som gör att han faller tillbaks till sitt inlärda beteende.
Tycker också det är nästan omöjligt att få något stöd från samhället eller vården. Det enda som erbjuds är rådet "lämna honom", utan tanke på vad det skulle innebära för barnen på längre sikt. Varför kan man inte få hjälp innan det går för långt? Varför inte lägga lite resurser på en trasig familj istället för att stå och se på och vänta tills det blir så illa att man får ta till drastiska åtgärder?

Hej Ts. Jag känner igen mig i de tankarna du beskriver. Min dotters pappa misshandlade mig både fysiskt och psykiskt. Min dotter var väldigt liten när han bodde hos oss, men hon blev väldigt påverkad av att bara bevittna våldet. Det var svårt för mig att se just när jag var mitt i det för jag var så van. Det är där du är nu. 
Jag kontaktade familjestöd för att han ville ha hjälp och precis som du skriver fick jag en kontakt i stället och jag förstod inte varför. Det var ju inte jag som behövde hjälp, tänkte jag. 
Jag vet inte hur mycket svaren du får här kommer påverka dig, men i och med att du skriver förstår jag att du har förstått att er tillvaro inte fungerar. Du förstår bara inte varför eller vad du behöver göra, och det är det du behöver hjälp med. Jag förstår att du önskar att han kunde få hjälp att lära sig att behärska sig, men det är något som han själv måste ta tag i. 
Tar han ansvar för misshandeln han utför på dig/barnet? Förstår och erkänner han att det är han som har gjort fel, eller skyller han på dig/barnet? 

Jag träffade en terapeut på familjestöd och hon hjälpte mig att inse att vårt liv inte var hållbart och att jag behövde bryta kontakten med honom, både för min och dotterns skull. 

Du skriver att det inte är att bara ta barnen och flytta, och du har rätt, det ligger en lång och jobbig process bakom, men i slutändan är det just det som du behöver göra. Och du skriver även att du inte vill att barnen ska förlora sin pappa som de älskar. Men du måste börja se hur påverkade de blir av pappans våld både mot dig och mot dem. Hur sover de? Vem tyr de sig till? Hur är de i andras umgänge? Observera dina barn och fundera på om de verkar trygga.

Min dotter kunde leka med sin pappa hur bra som helst på dagarna, men på nätterna var hon livrädd för honom och han fick absolut inte natta henne. Även efter att vi hade brutit kontakten med honom blev hon glad när hon träffade honom t.ex. på stan eller när de hade umgänge (de hade det på prov en period under en vårdnadstvist - som han förlorade), men samma natt och flera nätter efter hade hon svårt att somna och fick mardrömmar.

Mitt råd till dig just nu är att ta den hjälp du kan få. Du kanske inte förstår det just nu, men du behöver hjälp och dina barn behöver hjälp och du kan inte förlita dig på att din sambo kommer ta tag i ditt problem, speciellt eftersom att det verkar som att det är du som har tagit kontakterna för att försöka hjälpa honom. Snälla, både för din skull och för dina barns, kontakta dem på broschyren!

Så du är fortfarande tillsammans med någon som blivit dömd i rättegång för misshandel av dig? Han fick 20.000 i böter?

Och du låter denna människa vara nära era barn?.. Som du själv vittnat mot i rättegång?.. Helt jävla sjukt

Du ringer till soc och BUP. Får det konstaterat på papper. Du är juridisk vårdnadshavare och kan därför ta barnen och åka. Pappan har ingen direkt rättighet till umgänge om barnen är rädda för honom.

advokatsjoqvist.se/blogg/2013/04/01/pappan-far-inget-umgange/