Han slog vårt barn i huvudet

Min sambo har problem med sitt humör, likaså hans bror. Även pappan och farfar hade det. Vi var till en psykolog bland annat på grund av detta och jag frågade om det är genetiskt (vi har två söner), men han sa att det är uppväxten som formar en. Det hela rann ut i sanden och vi slutade gå till honom.

Sambon har slagit mig och blivit straffad för detta i en rättegång. Ingen trodde på mig så jag ville ha bevis ifall något någon gång skulle drabba barnen. Jag anmälde bara en av händelserna eftersom jag inte ser något positivt i ett fängelsestraff, vilket det hade blivit om jag anmält allt. Han fick ingen behandling, enbart 20 000kr i böter.

Jag har blivit varnad av vänner att en man som slår oftast inte rör sina barn förrän de blir 4 år, just för att barnet ofta blir mer utåtagerande och trotsigt då. Vår äldsta son fyllde nyss 4. 

Jag märker av det psykiska, hur han gör sig själv till en martyr och är rent utsagt taskig mot 4- åringen. Jag pratar mycket med sonen och säger att det var fel, att man inte får säga så. Jag försöker förklara att alla är griniga ibland och att pappa inte menade vad han sa. Det är som att sambon har två sidor, den ena otroligt ödmjuk, klok och snäll. Den andra helt känslokall, det kan komma vadsomhelst ur hans mun. Jag håller mig nära barnen när jag känner att sambon växlat till den dåliga sidan, för att höra och se allt han gör.

Sonen har flera gånger sagt att pappa tagit hårt i honom, även den minsta, men jag har helt ärligt inte vetat vad jag ska tro - om det ens har hänt eller om han tagit såpass hårt att det klassas som att gå över gränsen. Jag är försiktig med mina reaktioner för att inte göra det till en 'grej' att pappa gör illa, men samtidigt kan jag ju inte ignorera det. Jag har sett att han när sonen måste gå in på rummet alltid ger en extra knuff i ryggen in, vilket jag tycker är fel, men det är svårt att veta var gränsen går när man själv blivit slagen. Tankar som att jag kanske överreagerar kommer.

Häromdagen stod jag och lagade mat, sonen hade varit 'jobbig' hela dagen och jag hörde hur de bråkade ute på tomten. Sambon tappade humöret och då kan han inte tygla sig, jag såg genom fönstret hur han slog till sonen i huvudet. Sonen hade hjälm och fick inte ont, men jag vet hur kränkande det känns. Jag vill inte att sonen, liksom jag, ska vara rädd för att vända ryggen åt pappa när han är arg. Jag sprang ut och sa att han ska låta bli barnen och då bad han sonen om ursäkt och pratade länge med honom. Men jag vet inte hur jag ska agera efter detta?

Jag har en kontaktperson på socialen som jag har berättat detta för och hon gav mig en broschyr typ, vart jag kan vända mig för hjälp. Men jag förstår inte varför JAG ska gå och prata med någon, det är ju inte jag som tappar humöret.

Jag skriver sambo för att vi bor under samma tak, jag tänker inte flytta och låta honom vara ensam med barnen. Och skriv inte 'ta barnen och flytta därifrån' för så går det inte till. Man kan inte ta två barn ifrån den andra föräldern, det krävs otroligt mycket för det. Barnen skulle dessutom må dåligt av att förlora pappa som de älskar.

Någon som varit i samma situation och kan ge råd?

Hade du inte velat att din pappa fick hjälp? Terapi, samtal mm så han insåg vad han höll på med redan när du var liten?

Ni som klankar ner på ts känns ju inte riktigt klartänkta eller hur resonerar ni? Vad hjälper de att försöka få en människa som redan tvivlar på sitt omdöme att tvivla ännu mer på vad som är rätt och fel?

Jag har erfarenhet då jag jobbar både med förövare och brottsoffer till kvinnofridskränkning o våldsbrott o vet att verkligheten är inte så lätt som alla tror, o den myndighetsutövning som man tycker ska fungera i vårt fina land gör det allt mer sällan.

Jag hoppas verkligen ts att du tar kontakt med exempelvis kvinnofridslinjen, kvinnojouren eller liknande organisation, där kan du få hjälp med de bedömning som du själv säger att du tvivlar på. Att bolla med någon utomstående tror jag kan ge dig den styrka och beslutsamhet som du behöver just nu!!

Kram

Du skriver om vissa handlingar och för oss läsare blir det ju svart på vitt att det inte är bra. 

Men jag förstår också känslan att allt är ju så bra annars.

Min man har aldrig fysiskt gjort någon illa, det är mer att han blir så arg ibland att man blir rädd, och även barnen så klart. Han gormar och svär och kastar saker.

Det kanske har hänt 10 gånger på 3 år. Däremellan är han världens bästa, en jättebra och snäll pappa.

Jag har i alla fall ställt ultimatum. Man kan inte bete sig så som han gör vid de här tillfällena och jag har begärt att han går och pratar med någon om han inte kan kontrollera sitt humör.

Lycka till.

Var ärlig och säg som det är istället. Du tycker det är viktigare att ha kvar mannen än att säkra dina barns trygghet. Det lyser igenom i varenda inlägg. Du vill inte inse att du gamblar med dina barns liv utan du kommer bara med bortförklaringar för att kunna fortsätta som nu. Du kunde ha haft en chans att hela dina barn genom att gå nu, men iom att du stannar så är de för resten av livet uppfuckade och kommer sprida vidare det sociala arvet och ännu fler barn blir lidande. 

Stackars dina barn, som har en mamma som väljer en man över dem. Stackars, stackars barn. Att ens tänka tanken på att stanna hos en karl som slår ens barn är så supervrickat att det får mig att må illa.