Sorg och längtan efter ett barn till

Hej. 

Vi har också försökt ett tag och jag lyckades bli gravid men det slutade i mf. Det du skriver att tanken på att aldrig kunna ge ditt barn ett syskon träffar rakt in i hjärtat. Vet precis hur du känner och jag lider verkligen med dig. 
Längtan är enorm och den besvikelsen mensen för med sig varje gång är outhärdlig. 

Jag kan bara rekommendera dig att hitta någon att prata om det. Jag har iaf turen att min sambo är lätt att prata med och jag kan får ur mig alla känslor och tankar. 
Det gör så mycket, det värsta är att hålla det inne för till slut kommer man inte orka mer. 

Massa styrkekramar och jag hoppas det löser sig för er. 

Tack för att du skriver. Jag vet att jag måste prata. Men det går liksom inte.. Det kommer bara ut tårar. Förstår att det inte kommer bli bra om jag håller allt inom mig. Lite därför jag skriver här, för att få ur mig det på NÅT sätt... :(

Hur gammalt är ditt barn? Det kändes liksom jobbigt i början att det kanske skulle skilja 4 år mellan syskonen, sen 5, 6.. Nu är det snart 7 år och känslan av att det blir inga fler. Måste vänja mig vid den tanken. Det är jättesvårt.

Det är jättejobbigt i början. Man gråter och gråter men så småningom kommer du börja prata. Det så mycket bättre när man har sagt de orden högt och någon lyssnar. Hoppas verkligen du ber om hjälp och hittar någon. Även om du som sagt bara gråter i början så kommer du kunna prata om det. 
Det är viktigt för det barnet du har att h*n har en glad och frisk mamma.

Mitt barn är 5. Ja, man kämpar med tanken att det inte blir fler men för att hålla mig stark försöker jag tänka att jag har iaf ett friskt och glatt barn som gör mitt liv helt underbart varje dag. Man längtar efter ett till så klart men vi har fått gåvan och ett mirakel och blir det inte fler så får man ta hand om det man har och vara den bästa mamma man kan. Det håller mig uppe i alla mina mörkaste dagar.. 

Du har så rätt och självklart är jag oerhört glad & tacksam över det barn vi har! Försöker fokusera på det. Men hon vill också gärna ha ett syskon, det blir väldigt jobbigt när hon pratar om det. Men hon har inte frågat varför så vi har inte pratat med henne om det mer än typ "en del har syskon andra inte" etc..

Det känner jag också igen. Vi berättade för vårt barn när jag var gravid och hon var sååååå glad men när jag fick missfall var hon med om en stor sorg. Hon säger hela tiden: när min lillebror eller lillasyster kommer eller när hon ska få syskon eller att alla hennes kompisar har, varför har inte hon det. Det krossar mitt hjärta i tusentals bitar. Det är så himla svårt men jag har faktiskt pratat med en barnmorska om hur man ska hantera det med barn och hon sa att man ska vara ärlig men kort och saklig. När vi undvek att prata med henne så märkte hon att nåt var fel och var mer ledsen och osäker. Men så satt vi båda med henne och förklarade snabbt hur det ligger till och hon verkade förstå och hanterar det mycket bättre nu.Vi ser även till att hon umgås mycket med sina kusiner och kompisar. Men visst det är inte samma sak. 
När jag läser dina inlägg det känns precis som om du läser mina tankar. 
Återigen rekommenderar jag dig starkt att hitta någon att prata med eller bara sitta och gråta med men ta det steget. 

Ja, vår dotter undrade mer när hon var lite mindre. Hennes då 1-åriga kusin skulle få en lillasyster och hon kunde inte förstå att HON skulle bli storastster när hon själv (då ca 4-5 år) inte var det. Nu är det mer som att hon är så van att vara ensambarn att hon inte frågar om det. Har tänkt att när hon verkligen undrar, så ska jag försöka svara så ärligt jag kan. Men sen tänker jag också på att vi inte berättat för knappt någon att vi vill ha fler barn men "inte kan". (fast det har nog säkert nån räknat ut..) Och om hon vet så kommer hon ju berätta det för andra..

Dottern leker också jättemycket med kusiner och någon kompis. Kusinerna är lite som syskon då vi bor nära. Men det svåra blir när vi ska nånstans, t.ex. semester eller Liseberg eller liknande. Då kan hon säga "ska kusinen följa med? annars vill jag inte åka" etc. Sen blir det ju bra ändå, men det känns jobbigt att hon inte har nåt syskon att dela glädjen med på nåt sätt...

Angående att prata med någon. Jag har försökt två gånger tidigare i livet att gå till en terapeut, men det är inget för mig. Det har känts helt meningslöst. Gör inte om det igen. Men jag vet att jag måste prata mer med min man.. Ska försöka..

Hej,
oj var jag känner igen mig i sorgen av att inte fått ett syskon till vårt barn. Kämpar fortfarande med det efter flera år av försök. Först utan hjälp och nu med hjälp.
Det känns som att det "normala" är att ha åtminstone ett syskon och gärna då ganska tätt. Och det värsta är att jag verkligen har hakat upp mig på detta.
Överallt ser man familjer med flera barn. Vi har ett. Inga kusiner finns heller. Så allt vi gör på semestrar och fritid får vårt barn göra ensam. Vi föräldrar försöker vara med så gott det går. Och tankarna går givetvis till att vad enklare det skulle vara med en till så att de kan leka tillsammans, roa lite varandra eller bara uppleva saker ihop. Visst, alla syskon passar ej ihop och det finns de som bråkar mycket. Men syvende och sist så har de varandra.
Och det är sååå sorgligt att vårt barn inte får uppleva detta. Jag mår väldigt dåligt av detta och skulle eg behöva prata med någon men har eg inte någon.
Vill absolut inte acceptera detta öde utan kämpar fortfarande med att göra något åt saken. VI får se hur det kommer att gå. Men jag ger mig inte förrän jag provat allt.

Hoppas du hittar någon slags lösning där du inte går under!

Tack för att du skriver. Önskar att inte fler kände som jag, men det finns det ju förstås och då är det bra att kunna skriva av sig lite.

Hur gammalt är ditt barn? Precis som du skriver så har man ju ofta en bild av hur det "ska vara". Vi ville ha 2-3 barn med kanske 2-3 års mellanrum. Självklart fattade jag att det inte är självklart att man kan få barn, men på nåt sätt, när man fått ett på enkelt vis, trodde jag nog att det skulle gå att få fler.

Det är jobbigt också tycker jag att jag nästan skäms över tankarna lite, för vi HAR ju ett barn! Tänk om man inte kunde få något, otacksamt mot dem som är barnlösa o.s.v.. Samtidigt är ju detta vår sorg och den måste också få finnas.

Du skriver att du behöver prata med någon, men inte har någon, kan du inte vända dig till sjukvården? (säger jag som inte vill det nu, men alla är olika, för många är det guld värt att prata med någon som man inte känner och inte tycker och tänker..)

Är det IVF ni håller på med nu?

Vårt barn är 6 1/2 år.
Vi har försökt med IVF och tyckte det var otänkbart med IVF med äggdonation då.
Men nu är vi inne i den svängen ändå. Mest för att jag vill. Som sagt, gör vad som helst för att skaffa syskon. Även om de inte kommer att vara biologiska helsyskon. Men nu har detta tagit 1 1/2 år utan resultat av olika anledningar.
Tiden är den största stressfaktorn för på nåt sätt tänker jag mitt i eländet att det SKA gå.
Och det här har absolut inget att göra med att jag skulle vara missnöjd med vårt barn. Hon är sååå älskad och jag skulle gå under om hon inte fanns i våra liv. Med glädjen att få kanske ge henne ett syskon skulle vara helt underbart. Hon blir heller inte helt ensam när hon blir äldre.

Har du kollat om du ev skulle kunna söka hjälp utomlands? Man har mycket större kunskap och erfarenhet med olika problem vad gäller IVF-behandlingar i t ex Riga, Aten, Prag.

Jag kan mycket lättare acceptera att jag inte får ett barn till än att min dotter inte får något syskon. Det är ju det man vill ge henne för att man älskar henne så mycket...  Och som du säger: När hon blir äldre! Ååhh.. det är så jobbigt att tänka på..

Jag har inte kollat upp något egentligen. Vill bara lägga ner och fokusera på annat, men det är svårt.