Min man tycker att jag aldrig tar initiativ till sex
Jag kan bara hålla med HäckHäxan! Jag är en sån man, som aaaaaldrig skulle kunna vara otrogen! Det var iaf vad jag själv och min omgivning - och framför allt min fru - trodde!
Men med den moraliska styrkan är det lite som med en träpinne. Du kan böja den lite, och den håller. Du böjer lite till, och den håller fortfarande och ingen tror annat än att den ska hålla även för lite till. Men så plötsligt blir kraften för stor och då går den helt av med en smäll! Till synes utan förvarning! Men om pinnen hade haft känslor och ett medvetande hade den själv förstått att brottet var nära medan det fortfarande inte alls syntes utanpå.
Så var det med mig. Det här är komplicerade mekanismer och för mig tog det många år och mycken plåga innan jag lärde mig hur jag själv fungerade i såna här situationer. Just detta att både jag själv och min omgivning var så övertygade om min förträfflighet gjorde det svårare att ta tag i problemen när de började torna upp sig.
Jag själv förminskade betydelsen av att min fru inte längre var lika intresserad av sex som hon varit tidigare. Som en förstående make och modern och jämställd man så kunde jag såklart inte lägga nån vikt vid att sexlivet inte längre var så kul! Det hade ju varit att erkänna att jag inte var bättre än vilken grottmänniska som helst!
Så gick jag där och teg om min frustration och försäkrade att allt var bra. Men så, en vacker dag, när jag mådde som sämst och mina skådespelartalanger firade nya triumfer trädde en kvinna fram ur dunklet. En kvinna som funnits där länge men som jag aldrig betraktat som en potentiell sexpartner. Naturligtvis var hon ouppnåelig. Jag visste ju hur moraliskt stark hon var och hon hade ju ett bra förhållande med sin man. Och dessutom kunde ju hon aldrig vara intresserad av mig!
Men så sa jag något, antydde något om att allt inte var så bra i mitt äktenskap, och efter ett tag kom det något liknande från henne. Sakta närmade vi oss varandra, avvaktande och försiktigt. Ingen ville ta steget fullt och öppet visa sitt elände. Ofta kom uttrycken för frustration som galghumoristiska skämt, men vi fattade ju båda hur illa det var.
Denna process tog säkert ett år eller mer. Minns inte riktigt nu, men det var inget som hände över en natt. Utåt sett var det inget som syntes. För alla andra var min moral obruten som ett stycke kraftig ek, men inom mig kände jag hur kraften av min frustration och spänningen i kontakten med den andra kvinnan blev att svårare att uthärda. Jag förstod att jag var på väg mot undergången, men jag klarade inte av att göra det rätta: att berätta för min fru hur dåligt jag mådde och varför.
Jag ska dock säga att jag åtskilliga gånger hade tagit upp problemet med för dåligt/lite sex, men hon var hal som en ål och jag lyckades aldrig hålla fast henne i den diskussionen. Hon var - kanske helt omedvetet och intuitivt - listig på så sätt att hon under en period efter mina sammanbrott uppträdde som om att hennes sexlust hade kommit tillbaka. Hon tog initiativ, hon var aktiv under sexet, gav mig oralsex (som hon annars inte alls ville göra), var påhittig med att testa nya saker osv. Men sakta föll allt tillbaka till där det varit förut och jag stod där helt maktlös och förtvivlad.
Jag lägger en del av skulden till att jag inte klarade av att driva den här frågan till sin spets på den moraliska och etiska kontext jag levde i. Jag kunde inte hävda att sex var så viktigt att det skulle kunna orsaka en skilsmässa, det hade varit förneka allt jag stod för. Men nu hjälpte detta inte längre, för mina behov levde i en annan värld än min moral och moralen saknade nu makt över behoven.
Den sexuella bekräftelse jag hade ett obetvingligt behov av vann över mitt förnuft och till slut blev den andra kvinnan min älskarinna. Ett tag senare blev vi avslöjade och en långdragen process ledde till slut fram till att vi båda skilde oss, men vi blev aldrig ett par.
Nu lever jag med min andra fru, och det har inte heller nu varit okomplicerat, trots att vi båda var skilda och kunde prata om de problem vi haft. Det jag lever med nu är en annan sorts problem: Min fru mår inte alltid så bra. hon är mitt uppe långdragna övergångsbesvär som gör henne sexuellt indisponibel emellanåt. Men inte bara det. Hon har andra fysiska besvär som ryggont, besvärlig mage osv. Dessutom har hon nog lite extra svårt att handskas med sina besvär än andra jag känner som ändå har det mycket besvärligare i livet. Så det är verkligen inte alltid så kul.
På ett sätt är detta ett mycket svårare problem rent moraliskt. Man kan ju inte överge en sjuk människa! Nu snackar vi verkligen om att bete sig som en ynkrygg! Eller gå bakom ryggen på henne och ha en älskarinna! Fy fan!
...men mina behov av sex och intimitet och bekräftelse låter sig inte styras av rationell argumentation. Jag är frustrerad till randen av depression av att återigen känna mig fångad av en situation som jag inte vet hur jag ska hantera.
Och JA, vi har diskuterat ett öppet förhållande, men hon är alldeles för svartsjuk för att kunna tänka sig det.
För ordningens skull ska jag bara sist påpeka att mina fruar inte har haft det för kvinnor så vanliga bekymret att vara den som håller ihop tillvaron i en familj. Jag har alltid varit den som har gjort mest hushållsarbete, läst läxor med barnen, skjutsat dem, handlat och lagat mat etc. Så de kan inte "skylla på" att de har haft för mycket omkring sig som har trängt undan sexlusten. Om detta hade varit en naturlag som gällde lika för alla människor så skulle jag ha varit den som tappat sexlusten i våra relationer.
Jag vill också säga att jag inte dömer någon person som har lägre sexlust än jag. Vi är alla olika, men de som har lägre sexlust tenderar ofta att förminska betydelsen av sexlust hos sina partners och själva döma dem för att de är så "sexfixerade". Därför förstår de inte kraften i de mekanismer som riskerar att rulla igång när det blir en obalans på det sexuella planet i en relation.
TS, jag hoppas verkligen att det kommer att fortsätta fungera i din relation, men det var ditt tvärsäkra förhållningssätt till din mans moraliska styrka som fick mig att skriva det här. Du kan mycket väl vara begåvad med en man som klarar av att hantera sin situation, men tro mig: Min första fru var minst lika säker som du på att jag aaaaaaldrig skulle vara otrogen.
TS, känner du din man? Vet du hur han fungerar i krissituationer? Det visste inte min förra fru. Och hur skulle hon kunna det? Jag visste det inte själv.