Umgängessabotage??

Vad jag har att vinna på det är förhoppningsvis ett mer harmoniskt barn som slipper att må dåligt över att vistas med folk som snackar skit om mamman och som bara vill hem när hen är hos pappan. Pappan har heller ingen förståelse för att hen börjar bli stor och inte vill missa saker med sina kompisar utan så fort det blir tal om att hen inte vi åka blir pappan förbannad, skyller på mig och tror inte på att hen hellre kan vilja göra andra saker. Han hotar med att kontakta myndigheter men vad kan dom egentligen göra, är inte umgänget till för barnet och om denne i sin tur inte vill så kan det väl inte tvingas fram någonting eller har jag missuppfattat allt?

När anses barnet tillräckligt gammalt för att själv få bestämma då?

Men om det ändå kan bli en påtvingad dom eller om jag tvingar känns ju som skit samma egentligen. Jag tycker att det är tragiskt att inte pappan kan ha förståelse för barnet för en gångs skull och inte vara så egoistisk.

Hur går det till om det blir tal om tingsrätten då, tas det alltid kontakt med Familjerätten först då? Tänkte mest för om han bokar in ett möte med dom så kanske dom kan få honom att se det utifrån barnets behov också och att ett annat slags umgänge kanske hade varit på sin plats där barnet kan vara med och påverka istället för att det alltid ska ske på pappans villkor eller att det kan ske lite mer sällan eller något? Barnet lär ju inte bli mer positiv om det ska tvingas fram.

Tack för svar.

Frågan kvarstår dock hur vi ska göra med nästa umgängestillfälle som vi preliminärt satt till helgen som pappan är helt inställd på men som barnet inte vill åka på?

Lite bakgrund.

Pappan är fruktansvärt svartsjuk i sina förhållanden och på tiden vi var tillsammans blev jag till slut så nertryckt att jag inte vågade göra någonting och har väl blivit kallad alla fula ord som finns och fått massor med blåmärken. En sommar gick jag med långärmat bara för att dölja alla blåmärken efter att han tagit hårt i mig. Sen så drack han mycket också och när jag skulle till att föda satt han hemma vid datorn och pimplade öl när jag gick med värkar. Sen körde han till förlossningen och satt där och gnällde om hur trött han var, visst det var mitt i natten men jag låg och skulle föda. Jag minns än idag hur han stank av öl och det förvånar mig såhär i efterhand att personalen inte påpekade det.

Jag hade redan under graviditeten fått nog och sa vid ett par tillfällen att jag inte pallade mer och att han fick flytta (min bostad) och det har det talats om mycket i efterhand, att jag ville göra slut när jag var gravid.

Dock så dröjde det ytterligare två år innan det verkligen blev så att jag kastade ut honom och det hade aldrig gått utan mina föräldrars hjälp då han blev fullkomligt tokig och skulle ha ihjäl oss.

Därtill kan nämnas pengaförskingring, spelberoende och inget tålamod med barn. Han låste ofta in barnet på dennes rum när hen var liten (omkring 2 år) för att han inte "orkade".

Farfarn är alkoholist och jag har fått höra att farmorn och faster pratat mycket skit om mig och min familj. Jag gjorde en polisanmälan på honom men det fanns inga bevis efter att vi separerat.

Jag är orolig för att allting är på liknande sätt nu som det var för 7,5 år sedan och då är det verkligen ingenting som jag vill att mitt barn ska behöva stå ut med, speciellt inte när hen nu själv säger att hen inte vill dit.

Jag har under alla år mått så fruktansvärt dåligt varje gång det varit hans helg och att jag skulle kunna njuta av lite "frihet" har inte ens funnits på kartan.

Och sen det här att han inte vill ta ansvar så han gick med på att skriva över vårdnaden på mig för ett år sedan.

Oj vad långt det blev, det bara rullade på.

Jag har funderat mycket fram och tillbaka och kommit fram till att denna gången kommer det inte att bli något umgänge. Vi har ytterligare en preliminär tid uppsatt om en månad så får väl se om hen vill iväg den gången åtminstone en natt fast det kommer kanske en kallelse till Fr innan dess. Jag har iallafall beslutat mig för att ignorera hans eventuella meddelanden där han svartmålar mig att ligga bakom oviljan att åka till honom.

Saken är även den att han tidigare vid något tillfälle när hen ville byta helg pga att det var aktiviteter som hen ville gå på skrev till mig att när barnet fyllt 12 år så får hen bestämma själv. Han trodde att lagen sa att det var en 12-års gräns men eftersom det inte finns så tycker man ju att han borde stå för sitt ord som ju dessutom finns skriftlig och låta hen bestämma själv. Han ska inte anklaga mig för saker när han inte kan hålla sitt eget ord.

Hade han varit en förnuftig person så hade jag nog försökt ännu mer men nu när jag vet hur ambivalent han är och bara ser till sina egna rättigheter utan en tanke på vad barnet vill så tänker jag inte göra mer än att fråga en gång och om det blir nej så får det vara så.

Om pappan verkligen bryr sig så mycket som han påstår så kan man ju fråga sig varför han aldrig satt sin fot på dagis/skola och inte ens kan ställa frågan om hur det går i skolan och dylikt. Dessutom så gick det väldigt lätt att få honom att skriva över vårdnaden på mig.

Det senaste är att jag föreslagit en övernattning på valfri helg men det var enligt honom inte lönt utan han vill ha en hel helg en gång i månaden och det är inte ens möjligt då ungarna har aktiviteter på söndagarna. Så nu får jag skit för att jag till slut gett med mig av barnens önskan efter två års tjat, de vill ju inte ens åka till honom.