inseminerad hösten 2014

Någon?

Här är en till till em sambo utan spermier. Ja är dock fortfarande i bearbetningsfasen efter beskedet att han inte kan bli pappa... Vi ska också göra fler undersökningar innan det är definitivt. Men du får gärna berätta din resa och hur ni kom fram till att använda donator. Jag har så otroligt svårt att tänka mig att bilda familj på den vägen. Varför vet jag inte. Därför vill jag komma i kontakt med så många som möjligt för att få höra hur ni tänker kring donator. Önskar så att jag kunde acceptera det och fortsätta vår resa...

Hej! Vad skönt att jag hittade en till :) inte bra såklart med sambo utan spermier men du förstår nog.

När jag träffade min sambo visste jag redan att han inte kunde få barn, jag föll för honom ändå och jag har nog bearbetat det sedan dess. Två år sedan nu vi blev tillsammans.

Förstår att det är en jobbig sits och Det

Måste nog ta den tid det tar att bearbeta det. Jag har alltid vetat att jag vill ha barn men sedan hur det kommer till har inte varit så viktigt konstigt nog! Jag hoppas ju såklart jag kan få vara gravid och föda ett barn åt oss men går inte det så får vi ta det därifrån.

Jag fick göra alla prover och undersökningar innan insemination och allt ser såååå bra ut enligt alla där så jag hoppas att det går vägen!

Fråga mig vad du vill så ska jag såklart försöka svara!

Vad tänker du att nästa steg är?

Vårt närmaste nästa steg är att få de sista provsvaren. Som jag bävar för just nu... Är livrädd. Jag har aldrig någonsin föreställt mig som den som skulle genomföra en spermadonation men jag vet att jag vill gå igenom en graviditet och en förlossning så det är vårt alternativ även om beslutet känns jäkligt långt borta. Nu kan jag i af prata om det utan att tårarna rinner. Jag är mest rädd för hur barnen till en donator mår. Hur tar dem att ha en donator som "biologisk" pappa? Jag läser läser och läser för att försöka förstå hur donator barn mår och att jag inte bara ska genomföra en sådan grej för vår skull. Jag skulle gå sönder om det skulle visa sig att jag tar fel beslut och vårt barn mår dåligt pga våra beslut. Hur ska man tänka?

Jag tror på att vara öppen med detta angående donator och försöka förklara, barnet kommer ju ändå ha sin pappa i sitt liv. Jättesvårt att tänka hur barnet kommer må i framtiden när det uppdagas att hen kommit till på den vägen men jag tror återigen att föräldrarnas inställning speglar av sig på barnet. Iaf vad jag tänker och hoppas.

Alternativet att byta ut min partner finns inte och jag vill föda ett barn till världen som är väldigt egoistiskt, så för mig finns inget alternativ. Jag har hela tiden haft en väldigt lättsam inställning till detta, jag vet inte riktigt varför!

Jag har blivit erbjuden en kurator som jag ska till på fredag för att bearbeta detta. Så jag hoppas att hon kan få mig på mer lättsamma tankar. Att byta ut min partner är lika lite ett alternativ som en donation är för mig just nu så jag står fast och trampar känner jag. Jag tror och hoppas att jag har de här tankarna pga för lite erfarenhet och hoppas att mer information ska hjälpa mig i mitt sätt att tänka. Du gjorde en insemination för en vecka sedan? :) hur mår du nu, känner du något? :)

Här är en till som gjorde donatorinsemination för en dryg vecka sedan! Detta eftersom min sambo inte har några spermier. Nu hoppas vi att detta försöket lyckas, är trött på att misslyckas! Testdag om ca en vecka!

Då håller jag tummarna för er! Hur har er resa sett ut? När fick ni veta att din sambo saknar spermier? Och vad var det som fick dig att se donator som alternativ?

Vi fick de första indikationerna på att spermaprovet var dåligt när vi gjorde utredningen förra hösten. i januari sedan var vi på RMC för vad vi trodde skulle vara ett uppstartsmöte för IVF med ICSI men det visade sig där och då att de hade tänkt att föreslå donation. Vi blev helt knäckta! Samtidigt visste vi om att det på Carlanderska i Göteborg gick att göra ett utökad variant av biopsi där de verkligen var inne och letade efter spermier med mikroskop samtidigt så gick jag igenom hormonstimulering för IVF om det var så att de hittade några spermier. Detta utfördes i slutet av maj i år och var något vi fick bekosta själva. Vi kunde använda oss av bruttolöneavdrag för det genom mitt jobb så det blev lite mindre kostnad.

Vi kände att det var viktigt för oss båda att vi verkligen testade allt vi kunde och visste om för att på så sätt känna oss trygga med att vidare med donation. Mina prover har hela tiden sett bra ut vilket har gjort att vi känner att vi vill gå vidare eftersom då blir det så mycket vårt egna barn det bara går (lite svårt att formulera det där så det inte blir något slags anklagande). Vi är med hela vägen från dess att gör behandlingen, genom graviditet, förlossning och under uppväxten. Vi har däremot inte känt oss redo för adoption vilket hade varit det andra alternativet. 

Gällande donation så ser jag det som en fantastisk möjlighet för oss att bli föräldrar och vi är evigt tacksamma den person som ställer upp och donerar och därmed ger oss möjligheten att få genomgå en graviditet. Ser det lite som att någon är snäll och donerar spermier för att skapa ett liv istället för att någon donerar blod för att en annan person ska överleva. Det har hjälpt mig att bearbeta och acceptera läget. Vi kommer att vara öppna för barnet om hur det blev till från dag ett men givetvis i den takten barnet själv kan och vill ta in informationen. Det kommer vara ett oerhört älskat och efterlängtat barn! 

Hej, jag och min man ska om några veckor åka till danmark för donatorinsemination.   
Han har inga spermier. Vi har tidigare gjort ivf då dom kunde plocka ut spermier genom operation jag blev gravid 2 gånger men fick tyvärr missfall.
Just efter ivf behandlingarna så kändes donation som ett stort steg för min man. så vi valde att adoptera och fick ett underbart barn den vägen. Nu längtar vi efter ett syskon och min man har tänkt om angående donation så nu hoppas vi att det tar sig på första försöket som blir i slutet på månaden.