2 åring som sparkas/slåss - Hur ska jag hantera detta?

Han vill ha din uppmärksamhet. Kort och gott.
Jag kan bara drömma om att sitta och läsa en bok eller en tidning om min tvååring är vaken. Hon vill att jag ser henne och finns tillgänglig när hon vill visa och leka. Att jag städar och plockar går bra, då leker vi tillsammans under tiden. Men om jag skulle ta en kopp kaffe och kolla telefonen eller leka med lillasyster eller läsa en bok så är jag helt enkelt för tråkig. Och då har hon tidigare pockat på mig med sparkar och slag. Det har blivit bättre.

Jag tycker inte att utrymmet finns i småbarnslivet att sitta och läsa en bok. Om jag lägger mer fokus på henne så blir det bättre. VI är ute mycket. Hon kan sitta och leka bredvid mig om jag viker tvätt på golvet.

Hur gör ni när ni är hemma, kräver ni att han leker själv? Gör ni ert?
Han har uppenbarligen en period iaf där du inte kan sitta och läsa. Låt han vara med och gör saker tillsammans. Sak samma om han stoppar in fel plagg i tvättmaskinen och om ni bakar och han geggar eller om han skitar ner en jacka när ni leker ute. Jag tror att han saknar att ni leker ihop.

Jag läser böcker, ser tv och använder telefonen när mina barn sover. Annars så klättrar de på väggarna! Det blir bättre!

Ok ursäkta, du menar förstås att NI läser en bok och inte att DU läser en bok, ursäkta!
Ändå: Lek mera!
Och hur är ni och vad gör ni av vardagstiden hemma?

Givetvis sitter inte JAG och läser en bok utan vi brukar läsa böcker tillsammans på kvällarna för att trappa ner...

Jag försöker ha honom med på det mesta jag gör. Lagar jag mat får han hjälpa till i den mån han kan, t ex hälla upp pasta i en skål så hällar jag sedan de i vattnet, han tycker det är roligt att sätta tallrikar och bestick på bordet och brukar få göra detta. Jag har börjat studera nu så han är på dagis vissa dagar och som längst 9-15. De dagar han är på dagis så kommer vi hem, han hjälper till att klä av sig på eget initiativ och sedan pratar vi lite om dagis hur det varit osv. Sedan ger vi husdjuren mat tillsammans och sedan plockar jag ur diskmaskinen och han får sätta redskapen i lådan och jag ställer in glas etc i skåpen. Sedan leker vi en stund t ex kurragömma eller med någon av hans leksaker och sedan börjar vi med middagen. Vi äter och sätter sedan i diskmaskinen. Sedan ungefär 3 ggr i veckan blir det bad i ca 30-45 min. Sedan tar vi på pyjamas och sitter i soffan och tittar på film eller läser och sedan gör jag välling och borstar tänderna och så går vi och lägger oss. Inte nu alltid exakt sådär utan ibland kanske vi har besök eller far till någon på besök eller handlar eller går till en lekpark. Vi har nära till affären och då brukar han sparka med sin sparkmotorcykel dit.

De dagar han inte är i dagis tar vi en lugn morgonen med välling i soffan och tittar på barnprogram. Sedan är det fullt ös medvetslös så då brukar vi gå till lekpark eller gå på promenad där han får gå mycket själv, stannar och tittar på löv, stenar etc. Går hem och lagar lunch och han sover ca 1 Tim.

Sedan mellan när han vaknar.Efter det brukar vi rita, lägga pussel, leka eller liknande. Få till tvättstugan och då följer han med och stoppar kläderna i maskinen etc. Sedan ser väl eftermiddagarna under likadana ut som om han går på dagis. Han lägger sig vid 20 tiden och vaknar vid 7-7.30.

Vet inte på vilket sätt mer jag ska kunna aktivera honom. Jag måste ju trots allt göra de vardagliga sakerna och de är han med och hjälper till på. Självmant givetvis och jag tvingar honom aldrig. Han dammsugar och skurar när jag gör det och hjälper till att sätta in kläderna i garderoben osv. På dagarna har han hela tiden något att göra.

Som jag skrev spelar det ingen roll om han får uppmärksamhet eller inte så kan utbrotten komma när som helst.

De kommer inte att sluta av sig själv heller. Jag läste någonstans att du är less efter att ha förklarat och sagt nej 70 gånger men barnet kommer att testa 700 gånger till.

Vi hade det som du beskrev det, lite mildare, och nu ett halvår senare ser jag absolut en ljusning, kanske är det hans egna utveckling som gör att han tillslut växer ifrån det? Tills dess, förklara, var nära, var delaktiga, krama när han är arg och ledsen. Glöm inte att sätta ord på känslor! Fråga om han är arg eller ledsen.

Min son gjorde exakt likadant. Jag är också (enligt andra) väldigt pedagogisk osv, men när min son var i den åldern höll han på exakt så. Man kunde sitta och mysa och så helt plötsligt fick man en smäll. Eller ett bett när man kramades. Och läggningarna var rena kriget. Jag började gå ut ifrån rummet när han slogs, men kom tillbaka direkt när han ropade och gick ut igen om han började slåss. Förklarade varför jag inte kunde ligga kvar osv. Upprepade detta 1000 gånger. Men man KAN faktiskt inte ligga jämte någon som slåss. Det är inte rimligt. Man får faktiskt bli arg ibland.

Det var fruktansvärt, avundas dig inte. 

och glöm inte att han ger sig på just dig för att du är den han står väldigt nära. Han vill veta att du älskar honom fast att han gör detta...

Låter frustrerande TS!

Det jag kommer på spontant är att gå därifrån när han gör det. Direkt! Du säger att du behöver hålla armarna över huvudet för att han sparkar så mycket. Det tycker inte jag att du ska göra, utan om ni t.ex ligger i sängen och läser och han börjar göra så där så reser du dig upp direkt, förklarar att det gör ont när han gör så och att du därför väljer att gå därifrån och så går du. Likadant om ni sitter och gosar i soffan eller vad ni nu än gör. Du reser dig upp, förklarar varför, och går därifrån.

Vet inte om det hjälper, har själv ingen erfarenhet av detta, men jag hade testat detta om jag varit i din situation.

Kram

Jag tror att om det inte hjälper att skälla och prata med han kanske det går att ignorera det dåliga beteendet? Förmodligen handlar det om uppmärksamhet, för vissa barn är all uppmärksamhet positiv även om det är skäll och skrik från sin förälder. Testa en gång att resa dig därifrån och gå, säg inget alls, och sen så fort han gör något bra så visar du att du är där och gillar när han gör bra saker. Prova några gånger och se om det bli bättre.

Jag arbetade på en förskola, där hade jag en 3-åring som gjorde mer eller mindre allt hen kunde komma på, kastade mat, slogs, spottade mat, kröp under bordet vid lunchen, kissade ner sig med mening osv. På ca 4 veckor av konsekvent arbete både i förskola och hemma va det ett helt annat barn. Det är vi vuxna som måste vända en negativ trend även om det är väldigt tungt att göra det så går det!

Gå därifrån när han slåss, visa också med kroppen/ansiktet hur ont det gör på dig.

Det var en läsarfråga om detta i Vi Föräldrar, men minns tyvärr inte exakt svaret (du kanske kan gå till bibblan och kolla gamla nummer, kanske ½-1 år bakåt).

Det jag minns var att det inte var någon idé att resonera, barnet förstår ändå inte. Bättre att hålla i benen så de ej kan sparka, osv.

Mitt problem var inte på samma skala som ditt, men när sonen var 2 nöp han mig och sparkade och drog i mig ibland. Nattningarna var jättefrustrerande, då höll han på massor. När pappa nattade hände det ingenting. Men helt plötsligt slutade han.

Tror detta är ett vanligt problem, har fått intrycket att det är just mammor som drabbas.Tror inte det är någon idé att resonera så mkt med barnet, det är någon underliggande psykologisk orsak att de gör så här, de vet inte själva varför. Kanske är det för att de tycker om mamma, kanske för att de är frustrerade och mamma är den ende de kan ta ut det på, för de känner henne bäst.

Tror det bästa är att avvakta och försöka undvika situationer när det händer. Jag brukade sitta upp och kramas istället för att ligga t.e.x. Försök att inte undvika eller hålla undan ditt barn för mycket bara, så det känner sig avvisat, då får du andra problem istället.

Håller med ovanstående.

Mitt barn har aldrig varit speciellt våldsam av sig, men de gånger jag har "fått stryk" så att det faktiskt har gjort ont har jag gjort så här: Jag "slänger" barnet ifrån mig med ett förskräckt "Aj, vad gör du!!". Sen beroende på hur ont det gjorde kryper jag ihop och ojar mig eller går och lägger mig på sängen och lider eller nåt. Min tanke är att barnet ska bli lite förskräckt för att mamma blev konstig. Så lite överdriver jag alltså. Men inget låtsas-gråt, det blir bara fånigt. Min reaktion är alltså äkta, bara lite överdriven. Jag tror inte på att bita ihop och med mild röst säga "Aj, det där gjorde ont". Barnet måste få se en äkta reaktion.

Jag har aldrig suttit kvar om han har gjort något som har gjort ont. Allt vi håller på med avbryts med en gång, och så går jag undan.

I dagens läge får jag betydligt mera pussar och kramar än hugg och slag. :)