Säger ni till andras barn om de inte sköter sig enligt er mening?

Ja, jag säger till andra barn och andra får säga till mina barn. Enda gången jag tycker att det är fel är om föräldern redan säger till/reagerar eller om tillsägelsen blir omotiverat hård......och det gäller åt båda hallen.

Klart det är okej att säga till andra barn. Jag säger till andras barn om jag tycker dom beter sig illa eller på annat sätt gör något jag inte tillåter. Har inga problem med att andra säger till mina barn heller. Senast idag sa jag till okända ungar faktiskt när jag såg dom lyfta på stenar och sen med en pinne stå och peta sönder daggmaskar eller andra smådjur dom hittade där under. Det är något jag aldrig kommer hålla truten om när barn ELLER vuxna dödar eller plågar andra levande varelser utan anledning. Och jag sa helt enkelt att det får dom sluta med genast för att man för inte så och att dessa maskar och andra djur också har rätt till sina liv och att dom faktiskt gör en massa nytta i naturen.

I mitt hem gäller "mina" regler, när det kommer till sånt man inte får säga eller göra.. spelar ingen roll om det är min familj eller andras.

Ute säger jag enbart till om det är farligt/elakt beteende som sårar mina eller andras barn.

Självklart ska folk även få säga till mina barn om dom inte ter sig passande.

Håller helt med om det, sedan kanske det där med "omotiverad hård" skiljer sig väldigt mellan föräldrar. Om man ska ta det ett steg längre skulle jag inte vara okej med om en förälder som straffar sitt barns beteende med hjälp av saker som avskiljande timeout t.ex. behandlade våra barn på samma sätt.

Jag säger åt andra barn om jag tycker att de beter sig illa, och jag ser gärna att andra vuxna säger åt min son om han skulle bete sig illa när jag inte är närvarande.

Hemma hos oss så säger jag ifrån om ett gästande barn skulle göra något som jag inte tycker är okej i vårt hem, t.ex. har jag sagt till att de ska sluta hoppa i sonens säng, sluta tokköra med bobbycar så de krockar med bord, stolar och sliter med sig gardiner, att de ska torka fötterna på dörrmattan om de har sprungit barfota ute etc.
På allmän plats har jag ännu inte behövt säga till ett främmande barn, men skulle göra det om jag skulle se någon göra något farligt eller vara taskig mot någon annan.

På samma sätt ser jag gärna att andra säger ifrån till min son om det skulle behövas.
Enda gången jag har blivit irriterad på att sonen blev åthutad var när han i 2-årsåldern ville gå själv nedför en trappa och svärmor tog honom i handen och snäste att "Nej, det klarar du inte". Kort sagt, är det nedvärderande eller elaka saker som sägs till sonen så kommer jag inte att tolerera det.

För övrigt tycker jag att din väninnas reaktion är lite märklig. Tillåter hon inte att barnet sägs åt på förskola och skola heller? Eller är det mer okej än om en annan förälder säger åt barnet?

Ts:
Det gör jag mer än gärna!

Problemet ligger mer i tycker jag hur föräldrarna tar det.

Säger ni till ert barn om barnet slår er gäst hemma hos er?

Jag säger åt andras när det behövs, vilket oftast innefattar hur man beter sig mot djur (oftast mina) alt okända barn som tex riskerar att ha sönder något på mitt jobb.

I princip, påverkar det mig (eller andra jag har ansvar för) så säger jag till och har aldrig fått negativa reaktioner på det. Om det är saker som tillhör uppfostran men egentligen inte spelar så stor roll (bristande bordsskick som inte stör tex) skulle jag inte säga till mer än de absolut närmaste.

Har inga egna barn än men självklart resonerar jag på samma sätt där.

Beror på vad det gäller. Gäller det  att barnet är elakt, tar sönder/håller på att ta sönder något eller är fara för sig själv eller annan gör jag det. Självklart tillrättavisar jag också mitt barn om hon gör samma saker och även när det gäller annat annat.
Gäller det annat som exempelvis om barnet svär säger jag inte till. Jag vet inte vad hens föräldrar lärt hen liksom.

Det enda jag är kluven på är i "dela med sig-situationer". Mitt barn måste alltid dela med sig, men vissa föräldrar okejar att deras barn inte måste dela med sig och tycker då att jag gör fel som frågar deras barn om de vill dela med sig... Knepigt.

Jag försöker säga till andras barn och vill gärna att andra säger till mina barn om det behövs.

Däremot har jag nog aldrig sagt till ett barn att inte svära hemma hos oss. På förskolan där jag jobbar påpekar jag det, men hemma hos oss tycker jag inte att det känns ok. Kanske att jag inte har en lika uttalat uppfostrande roll där? Jag vet inte. Jag ser ju att mina barn reagerar på grodorna som hoppar ur munnen på kompisarna, men det känns som det där får deras föräldrar sköta. Det skadar ju egentligen ingen, om det inte är så att man svär ÅT någon.

Ja, naturligtvis. Men det har nog aldrig hänt?