ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka
Anonym (helt sluut) skrev 2015-05-04 13:34:08 följande:
På vilket sätt kommunicerar hon tänker du?
Inlägg från: Påven Johanna
|
-
Tycker du inte själv att din dotter kommunicerar med dig? -
Men i ditt fall är ju magkänslan inte att lita på eftersom du inte mår bra. Att lita på magkänslan i ditt fall blir som att lita på en trasig bensinmätare. Och att du upplever att dottern är krånglig (eller hur det nu var du uttryckte dig) när du och hon är hemma ensamma beror på att det är jobbigt och krävande för henne att bli bedömd, iakttagen och sedd på genom tårfyllda ögon av dig.Anonym (helt sluut) skrev 2015-05-14 18:04:07 följande:Jag förstår hur ni menar. Men det är ju såå svårt!!! Tankarna maler. Ibland tänker jag att hon bara är sen i utvecklingen. Men jag vet inte. Och så många säger 'lita på magkänslan'
Min magkänsla säger autism.
Du misstänkte inget när din son var i denna ålder?
Du frågar i trådens inledning hur du ska orka med ett barn med autism, och detta frågar du när du inte har ett barn med autism. Är din fråga egentligen, hur ska du orka med ett barn till? Med en ny man? I ett skede av livet när du kanske inte från början var i fas med dig själv?
Kanske är frågan en symbol för något helt annat i ditt liv. -
Är han pappa till alla dina barn alltså?Anonym (helt sluut) skrev 2015-05-14 20:18:28 följande:Någon ny man har jag förvisso inte, men nog kan det ligga ngt i det du säger
-
Då har jag fått fel för mig. Vad konstig av mig. Ber om ursäkt för det. Kanske inte ska framhärda i mina teorier då, men om jag får så har jag en fråga.Anonym (helt sluut) skrev 2015-05-14 21:23:28 följande:Han är pappa till samtliga barn ja :)
När du fick er dotter, blev du på något sätt rädd för att din/er tur skulle vara förbrukad? Så där som att era barn som ni redan hade var friska och bra, och att det därför inte skulle kunna gå bra en gång till? Har du känt något i stil med det? -
Jag tror att det du går igenom har något med detta att göra.Anonym (helt sluut) skrev 2015-05-14 21:35:15 följande:Jag har vid flera tillfällen skrivit MINA äldre barn, så kanske låtit som de tillhört ngn annan pappa:)
Vilket som, JA många ggr under graviditeten tänkte jag nog att turen var förbrukad. Min sambo har också sagt många ggr fast för många år sedan att 'det blir alltid fel på trean'.
Jag hade glömt av det men började tänka på det när jag började se dotterns avvikande beteende. 'Alltid fel på trean...'
Kanske har du någon gång också haft de väldigt vanligt förekommande tvivlen - de om du verkligen ville ha ett barn till och kanske har du i och med dessa enormt vanliga tankar fått osedvanligt dåligt samvete och tilldelat dig själv ett rejält straff.
Dina i förväg uttagna ledsna tankar om hur begränsat du/ni skulle behöva leva om er dotter var autistisk tror jag också handlar om något annat än det du sätter det i samband med.
Du behöver inte alls svara, men hur nöjd är du med din relation till din man? På något sätt så är det som om du i tankarna arrangerar slutet för er relation när du fantiserar om hur skadad er dotter kan vara. Du både sörjer och begraver henne (och kanske därmed er) så att säga, och det tror jag är viktigt och väsentligt att titta på vad det kommer sig av.
Vad säger psykologen när ni pratar om detta? -
Jag undrar om du känt dig ohörd och osedd även innan dottern? Det i kombination med din sambos kommentarer om den olyckligt drabbade trean och dina egna tankar kring graviditeten kan ha utlöst en reaktion som verkade för att skapa en situation som är till för dig att kunna se och leva ett pågående trauma utan att för den skull aktivt välja att erkänna den verkliga orsaken till dina upplevelser.Anonym (helt sluut) skrev 2015-05-14 22:16:51 följande:Förstår inte exakt hur du menar, men övergripande iaf.
Våran relation har tagit mycket stryk pga min oro över dottern. Jag är ledsen att han vägrar lyssna på mina funderingar och bara blir förbannad när jag tar upp det. Jag förstår att han blir less på att lyssna, men ändå. Dessutom blir jag osäker. Vill han inte lyssna för han är less, eller är det för att han ser samma som jag men han orkar inte ta in det än?
Jag har frågat om det givetvis, men han säger han inte ser ngt konstigt med henne och att han är trött på att lyssna på mig.
Jag är också rädd att han av omtanke för mig inte skulle våga berätta om han börjar se något.
Ibland känner jag mig sviken att han låter mig gå genom detta utan hans stöd.
Känns som det uppstått en glipa mellan oss och jag kommer nog ha svårt att förlåta att han inte hört vad jag sagt den dagen hon diagnosiseras.
Men dessa problem har ju uppstått efter mina tankar om dottern kom.
Utöver det drar jag ett stort lass i hemmet och är själv med barnen varannan vecka pga hans arbete. Så har det alltid varit så jag är van och det funkar och jag visste ju att det skulle vara så
Glipan har kanske uppstått för att du inte vågade se den utan att först arrangera en situation att skylla den på och sörja den över? -
Jag vill i alla fall föreslå möjligheten att du skapar en situation där du kan leva ut din sorg och frustration över något som du vet att du inte alls kan skyllas för.Anonym (helt sluut) skrev 2015-05-14 23:07:33 följande:Kloka tankar.... Inget jag medvetet gjort/tänkt på. Men jag ska absolut grunna lite extra på dina ord...
Tror du att jag inbillar mig det jag ser hos dottern pga detta liksom?
Det finns ju en förklaring till varför du inte inbillar dig en rad andra tillstånd som din/er dotter eller era andra barn kan tänkas ha. Eller hur? -
Men varifrån hämtar du information? I alla studier jag någonsin har läst så tar barn i din dotters ålder inte ögonkontakt med föräldern om de får svar på sin fråga. Om signalen inte når fram så tar de som sista utväg till ögonkontakt, innan dess håller de blicken på föremålet. Hur går din och din dotters interaktion till? Ger du svar när hon pekar på något? Och pratar du med henne när du uppmanat henne att peka på något? Är du en rolig samarbetspartner för henne eller kan hon tänkas uppfatta dig och er relation som kravfylld? Sådant har också stor betydelse.
Bruner:
Bruner beskriver något han benämner "kanoniskt lokus" (1983:98) och visar på en sekvens där detta förekommer. En pojke försöker där upprepat på olika sätt att få sin mamma att ge honom en glass genom att peka på frysen. När detta inte lyckas flyttar pojken till slut blicken från frysen till mamman, som en "sista utväg". Bates et al har funnit bevis på att när barn måste upprepa en fråga de inte får svar på tar de ögonkontakt med vårdgivaren (1975:218). De menar att barn tar ögonkontakt endast när signalen inte når fram, att blicken dessförinnan är på föremålet.
-
Titta vad du skriver ovan.Anonym (helt sluut) skrev 2015-05-19 12:14:51 följande:
I övrigt har jag med hjälp av sambon konstaterat hon förstår åtminstone 15-20 ord, som vi med säkerhet vet att hon förstår. Kan ju vara fler också. Jag har ju upplevt att hon inte 'begriper nått alls'.
15-20 ord kanske inte är så jättetokigt i hennes ålder?? (Jag vet såklart att de finns jämnåldriga som begriper det tredubbla,men ändå)
Anonym (helt sluut) skrev 2015-06-12 23:28:37 följande:Jo mycket kan jag förstå är i mitt huvud. Fast saker som faktiskt går att ta på, tex att hon inte återkopplar med blicken när hon pekar, att hon inte pratar just nått och inte verkar förstå överdrivet mycket, det FINNS ju. Det är inte bara en känsla. Det går ju 'bevisa' liksom
Se vad du skriver här. -
Och mitt svar avfärdade du till viss del med att det måste gälla ett annat sorts pekande. När det senare dyker upp en kvinna som bekräftar att för hennes barn förhåller det sig precis på det sättet som beskrevs i mitt inlägg blir du först glad och berättar om att din dotter återkopplar i andra situationer men sedan är du strax tillbaka igen i dina tvångstankar kring autism.
Dina "bevis" är konstruerade av dig själv för att passa in i dina tankar som du av någon anledning vill och måste uppehålla dig vid.