Hemiplegi

Skriver lite här, även om sonen bara har en ospecificerad cp-skada som inte passar in i någon kategori riktigt. Så det är inte ren hemiplegi.

Han fick skadan någon gång under senare delen av graviditeten, vet ingen orsak.

Han har följt "normal" utveckling ungefär. Nu är han snart 8 år och skillnaden mot jämnåriga blir större och större, då de andra får till "fin-liret" , automatiserar rörelser och blir snabbare. Det blir sonen också, men i sin takt.

Största problemet för oss har nog varit orken. Han blir trött snabbare än andra och då blir rörelserna mer okontrollerade också. Eller om han försöker skynda sig, då blir det fler medrörelser, fler missar, klumpigare.
Hans tal är påverkat och det är nog det som utmärker sig mest, det som utomstående reagerar på. Annars ser man inte skadan så tydligt. Han gör alt som de andra gör, bara långsammare och med sämre precision.
Vi har olika hjälpmedel för förflyttning, just för att han ska få vila och inte göra av med energi på "onödiga" promenader. Och så har vi ordnat så att han kan vara hemma mycket, eftersom han inte riktigt orkar så bra. Han har aldrig gått mer än 18 timmar/vecka på förskola, och inget fritids. Så får vi anpassa aktiviteterna här hemma efter hans dagsform.

I övrigt en glad kille, som är sugen på det mesta. Snabb på att lära sig, tidig på att läsa/skriva/räkna osv. Och gång på gång förvånar han oss och lär sig sådant man inte trodde skulle vara möjligt. Lärde sig cykla vid 4 års ålder (inte så att han orkade så lång sträcka, men balansen fanns där!) och håller just på att lära sig spela fiol. 

h82loose - så jobbigt för er just nu!

Jag  jobbar på en förskola och där träffar man ju på barn med alla möjliga förutsättningar. Idag uppmärksammade jag att en 2-åring från en annan avdelning börjat sitta själv! Så fantastiskt - det ligger mycket jobb bakom och det har ju inte alls varit säkert att barnet skulle kunna sitta. Och nu funkar det!

Barnet som jag jobbar med sa en 3-ordsmening idag!!! En inlärd fras, med största sannolikhet, men när jag upprepade orden tittade han upp, sökte ögonkontakt och vi fick ett ögonblick av kontakt! Jag kommer leva på det ögonblicket ett bra tag framåt...

Det jag vill ha sagt är att man kommer uppskatta andra saker, sådant som tas för givet av andra. Varje framsteg blir liksom så mycket större.

Förstår att det känna tufft just nu, och det kan det ju få göra. Men det kommer bättre tider  

Sonen åker slalom obehindrat, men han orkar inte lika länge som andra. Blev tydligt idag, efter några timmar var han så slut att han bara grät och ville vila, mådde illa och hade huvudvärk. Men oj så roligt han har medan orken finns kvar.

Han dansar också. Där är det ingen tävlan, alla dansar på sina egna villkor. Över huvud taget har jag kommit på att mina barn endast valt sådana aktiviteter - lagsporter/bollsporter går bort.

Simning är ju också individuellt. Och bra att starta med, då det är något som de "SKA" kunna i åk 2. Sonen har badat på habiliteringen sedan han var 4, och så har han gått simskola på badhuset 3 terminer.

Han står i kö till ridning, då jag tänker att det borde vara bra för bålstabilitet och balans, utan att kräva allt för mycket kondition? Hans storasystrar rider, så han väntar på när han ska få börja också.

Och så spelar han fiol! Det trodde vi inte skulle vara möjligt, men vi andra spelar och för oss har det blivit en viktig familjegrej. Så fick han chansen att prova privat, sedan kom han med i en projektgrupp. Så nu är han på g.

Jag hade nog bara sagt att han behöver ha skor inomhus. Som sagt - kompisen vet redan om det, så det blir nog ingen stor sak av det alls?
Barnen lär sig att ge en rimlig förklaring själva, tror jag? Om någon frågar sonen om varför han åker rullstol ibland så svarar han typ "För att jag inte kan gå så långt", eller "För att jag inte ska få ont" eller något liknande. Det blir så naturligt.