Ledsen. Ånger.

Skilde mig för 3 år sen. Mitt initiativ.

Dött äktenskap och min man vägrade parterapi i 2 år innan jag en gång för alla gjorde slut.

Bor i en lägenhet med mina barn varannan vecka. För min del har jag inte vant mig med tiden utan hatar mer och mer att vara ifrån mina barn. Det tär. Till saken hör också att de inte trivs i sin nya familjekonstellation.

Nu väntar den första julafton utan barnen. Mår så dåligt över detta redan.

Hur känner ni andra? Jag är elak mot mig själv och kan ibland ångra ihjäl mitt beslut, inte för egen del men för barnens skull. Att de tvingats till en familj de inte vill bo i, flytta från sitt barndomshem osv.

Hjälp mig med tankar. Mår sjukt dåligt.