Total jävla panik

Försöker tänka så men det är så träligt. Att hålla 40 fordringsägare nöjda trots att man inte kan betala är sjukt påfrestande och kräver konstant koll, ringande och mailande. Jag är helt dränerad och utmattad.

Önskar det vore så Jag är bara jag, tack för din pepp! Jag önskar dig all lycka med ditt och tack för att du engagerar dig. Du verkar vara en fin människa.

Sofi, jag beklagar din situation och tack för pepp! Åh vad jag önskar att ingen behövde gå igenom detta. Alla har sina helveten och jag har mycket att vara tacksam över. Det som grämer mig mest är hur samhället stämplar oss skuldsatta. 

De kommande månaderna avgör om jag faller eller ej. Jag har 17 smålån på sammanlagt 35 000 kronor som drar 13 000 kronor varje månad. Det är det som är så sjukt frustrerande. Med 35 000 kr kan jag alltså sänka mina utgifter med 13 000 kronor. Men de finns ingenstans att låna. Det är i sammanhanget så lite pengar att faller det på det lilla så bryter jag ihop. Då är det fan orättvist. Som jag har kämpat.

Då förstår ni min frustration. 

Tack till alla er som svarar i tråden!
Jag kan säga så här från hjärtat. 
Ni är anledningen till att jag nästan två månader sen jag skrev detta fortfarande lever! Jag kanske är knäpp men har en gång i veckan läst hela tråden och blivit tårögd för hur ni stöttat och ifrågasatt. 
Om detta går vägen så I owe you my life. 

Hoppas, hoppas, hoppas. Nu är det tyvärr slut på idéer så måste ha lite tankestuga här i helgen. Hur hitta 35 000 kronor 

Försöker men har knappast klarat mitt heltidsjobb och pengarna behöver jag typ nu. Har lyckats komma ner till 35 000 kr från 100 000 kr med en del olika lösningar - jämkning, lånat pyttelite av släkt, fått pyttelite av släkt och pantat saker jag egentligen vill ha kvar. Jag har uttömt alla möjligheter och är så nära att komma till eventuellt en dräglig nivå.

Har satt upp delmål. Två är betalda. 4 betalas av i slutet av denna månad om allt går vägen. Den längsta sträcker sig till juli tror jag. Av de här akuta skulderna.
De andra orkar jag inte ens tänka på nu. Då får jag bara panikångest och vill dö.

Jag klarar knappt av mitt heltidsjobb. Var sjukskriven i december på grund av en massa skäl. Jag måste dessutom ha tillåtelse från jobbet att få arbeta extra. Vilket är sannolikt att jag inte får. Jag har inget emot att arbeta dygnet runt om så behövs. Har hela mitt liv arbetat och studerat hårt. 

Räntorna visste jag om absolut men det som gör skulderna större är räntorna som påförs när man får avbetalningsplaner. De är hutlösa. Ett ex. betalade in 400 kronor på en avbetalningsplan, 2 dagar senare påfördes ärendet 405 kr i ränta... Man vill bara gråta. Därför vill jag kunna betala av de nu på en gång om det är möjligt så att jag inte behöver överbetala mer, vilket jag gör hela tiden.

Jag kan kanske få låna lite av en släkting men vet inte om jag vågar. Är rädd att relationen ska ta skada på sikt. Man vet hur såna dålig kombination pengar och släkt är men vad har jag för val?
Orkar inte mer med den här härvan. Hur man än gör blir det fel.

Jag hade tänkt att jag skulle skriva någon typ av kontakt. Är bara rädd att något oförutsett händer och det skiter sig. Då är relationen för alltid bränd. Och jag vill inte det. Det är typ enda släkten jag har. Jag skulle ju behöva låna lite mer än så. Men är rädd. Kommer inte fram till något bra beslut just nu.

Mycket sant. Ska fundera lite till. Ska nog ta chansen men försöka fixa själv och låna om det verkligen verkligen inte går. Villkoren kan vi ju ändå diskutera redan nu. 

Absolut, menar de 35 000 kr. Max. Har ändå bestämt mig för att ta en till sväng med dessa fordringsägare och uttömma absolut allt annat. Delar av vår släkt har redan en gång splittrats pga pengar. Visserligen var inte jag inblandad men ändå. Därför lite skraj.